Jan Guilloun järkimieheksi jo tiedämmekin. Nyt hän on Aftonbladetin kolumnissaan ottanut kantaa siihen, että homoprostituoidulla käyminen on Ruotsissa ilmeisestikin pienempi rikos kuin maksullisen naisen kanssa makaaminen heteromiehenä. Ruotsin korkeimman oikeuden oikeusneuvos (justitieråd) sai säilyttää virkansa, vaikka oli tuomittu miesprostituoidun ostamisesta. Skoonen hovioikeuden asessori sitä vastoin sai potkut - hän kun sattui olemaan heteromies.
Koska rikokset olivat muilta piirteiltään täsmälleen samanlaisia, Guillou toteaa, moiseen on vain yksi selitys: vallitsevan "sukupuolittuneen vallan näkökulman", feministisen maailmanselityksen, valossa miehet ryhmänä alistavat naisia ryhmänä. Toisin sanoen mies, joka makaa miehen kanssa, vaikka sitten maksaa tästä ilosta rahan, ei syyllisty poliittiseen rikokseen (naisen sortamiseen). Hän on, Stalinin aikaista keskitysleiriretoriikkaa käyttääkseni, sosiaalisesti läheinen. Mutta mies, joka ostaa naisen, on kansanvihollinen, hänen rikoksensa on vallitsevan politiikan vastainen teko. Vallitseva politiikka on tässä muotoiltu kokonaan feministien toiveiden mukaiseksi. Silti ruotsalaiset feministit julistavat, että heitä yhä sorretaan. Kyltymättömille ahmateille ei riitä mikään.
Guillou päättää kolumninsa toteamukseen, että ruotsalaiset homoprostituoidut ovat ilmeisesti eriarvoisessa asemassa naisprostituoituihin verrattuna, koska heidän ostamisensa ei ole heidän alistamistaan. Hän toteaa, että kun feministinen sukupuolittuneen vallan teoria ei kuitenkaan ole laki, vaan teoria tai poliittinen ideologia, tarvittaisiin oikeusasiamiehen lausunto siitä, miten tällaisissa tilanteissa oikein pitäisi menetellä.
Mitäs Guillousta, mutta hänen kollegansa Anna Ekelund on kirjoittanut raflaavalla otsikolla Falskit feministit tekevät heteromiehistä homoja. Eräs hänen homoystävänsä on nimittäin kertonut olevansa hulluille nykyfeministeille kiitollinen siitä, että nämä ajavat kaikki upeat miehet hänen syliinsä. "Kun kuulen, miten paljon heterorakastajia homoilla nykyään olen, minua alkaa huolestuttaa", hän toteaa. Ruotsalaiset heteromiehet turvautuvat homoihin tai haaveilevat homoudesta, koska he haluavat tasa-arvoisen kumppanin, jonka kanssa voi olla tasa-arvoinen ja kommunikoida ja tuntea ymmärtävänsä toista.
"Miksi koko ajan pitää tuntea olevansa epävarma?" kyselee Ekelundin naisiin pettynyt heteromiesystävä. "Teistä ei koskaan tiedä mitä haluatte. Kun saatte haluamanne, petytte. Sillä todellisuudessa haluatte jotain muuta, ette vain saa sitä sanottua. Odotatte, että teitä ymmärretään ilmankin. Naiset turvautuvat kauhun tasapainoon. Hallitsevat miestä epävarmuudella ja pelolla rakkauden sijasta. Miten voitte odottaa saavanne vastarakkautta?"
Ekelundilla on tähän kaikkeen oikein hyvä selitys: samalla kun naiset jatkuvasti kitisevät siitä, että miehet alistavat, he uskovat syvällä sisimmässään olevansa miehiä parempia. Eikä kenenkään ole mahdollista olla samanaikaisesti omahyväinen prinsessa ja tasa-arvoinen kumppani.
Ekelund toivoo myös, että "niin sanotut feministit" oppisivat näkemään maailman olevan, ei ainoastaan epäreilu, vaan myös epäreilu molempiin suuntiin. "Kun naisosapuolen mielipide kyseenalaistetaan raiskausjutussa, siitä vasta metakka nousee." Tietenkään naisen käyttämiä seksikkäitä alushousuja ei tule pitää todisteena siitä, että yhdyntä tapahtui yhteisymmärryksessä ja että raiskaussyyte on väärä, toteaa Ekelund, mutta yhtä väärin on tuomita mies raiskauksesta pelkästään siksi, että hänellä oli pornoa kotona. Ja tällaista on Ekelundin mukaan tapahtunut, aivan oikeasti.
"Miehet voivat olla sekä tyhmiä että pahoja", sanoo Ekelund. "Mutta naisetkaan eivät ole mitään enkeleitä. Ja naiset, jotka eivät ymmärrä tekojensa seurauksia ja vastuutaan niistä, voivat olla hengenvaarallisia ympäristölleen. Enkä tarkoita tässä päällekäynnin luonteisia raiskauksia, vaan niitä rajatapauksia, joissa mies luulee naisen nauttivan ja nainen päättääkin jälkikäteen, että kyseessä oli raiskaus."
"Naisia ei tule silittää myötäkarvaan", kun heitä kuulustellaan heidän tehtyään rikosilmoituksen raiskauksesta, sillä "naisetkin voivat valehdella. Poliisin on hyvä tietää, että itku on vain naisten tapa argumentoida." (Niin on, ja Eeva "Earl Grey" Leväsen tapaus täällä Blogistanissa osoittaa, että tätä tapaa ei naisesta saada hakattua ulos edes armeijassa. Mitä virkaa on naisten armeijankäynnillä, jos se ei tee edes tytöistä reiluja miehiä?)
Kolmannesta fiksusta lausunnosta vastaa Staffan Heimerson, maailmanmatkaajien kuningas, joka toteaa terroristiryhmien olevan ennen kaikkea muoti-ilmiö. Terroristiryhmiä on mahdollista vastustaa ja niitä vastaan on mahdollista taistella tehokkaasti joutumatta totaaliseen sotaan, koska niillä on loppuunpalamisaikansa. Heimerson muistuttaa, että 70-luvun alussa eriasteiset radikaalit kaappasivat lentokoneita Kuubaan harva se päivä - Kai R. Lehtosen Historian peruskartastosta minäkin muistan toisen maailmansodan jälkeisten konfliktien kartan, johon oli merkitty myös lentokonekaappaukset. Kartan perusteella äkkinäinen olisi voinut luulla Havannaa maailman johtavaksi kansainväliseksi lentoliikenteen solmukohdaksi. Kului sitten joitakin vuosia, ja pian kukaan ei enää tehnyt lentokonekaappauksia Havannaan. Samoin kävi Baader-Meinhof-ryhmän terroristeille. Loistavan polun toiminta vaati järjettömästi uhreja ja innosti Perun valtion yhtä säälimättömään vastaterroriin, mutta loppu tuli sillekin, kun ryhmän pääroisto saatiin kiinni limalaisesta hienostoasunnosta ja pantiin häkkiin näytteille. Ja omien muistikuvieni mukaan Intiassa oli minun yläasteaikanani täysi sota sikhien ja Intian hallituksen välillä. Sen pelättiin hyvällä syyllä leviävän Eurooppaankin sikh- ja hindusiirtolaisten mukana - briteissä oli muistaakseni jotain yhteenottojakin. Nykyään tunnetusti sikhit ovat tohtori Kokkarisen opiskelijoiden parhaimmiston joukossa hyvin edustettuina, ja tohtori Kokkarinen tuntuu kokevan heidät suoranaiseksi antiteesiksi öyhöttäville ja tieteellistä maailmankuvaa vastustaville muslimeille. Kaksi vuosikymmentä sitten tämä tällainen olisi ollut hyvin vaikeaa uskoa.
Niin että kyllä nuo muslimitkin tuosta järkiintyvät. Kysymys kuuluu, meneekö siihen yksi vai kaksi vuosikymmentä lisää, - ja mitä me voimme tehdä heikäläisten järkiinnyttämiseksi ihmisten ajoissa. Sekä keppiä että porkkanaa lienee tarpeellista tarjota. Kysymys on niiden oikeasta annostelusta.
tiistai 6. syyskuuta 2005
Kolla tjejer vad radikal jag är
Eftersom Tiina Kaarela rätt entydigt låtit mig förstå, att det är en personlig förolämpning att överhuvudtaget nämna henne vid namn i den här bloggen, kommer jag inte att utgå från hennes skriverier i den feministfientliga tirad som jag nu tänker skriva. När allt kommer omkring är det betydligt roligare att säga ett par anspråkslösa ord om Kaisa Ruokamos dagbok, som bär den imponerande titeln Den samhällskritiska feministen, Kronohagen, Helsingfors. Jag är rätt illa underrättad om de olika stadsdelarna i vår tillfälliga huvudstad och särskilt om deras status i förhållande till varandra - det är först helt nyligen som jag definitivt lärt mig att det är Eira som är det fina kvarteret och Jakobacka som är slummen, och inte vice versa - men på något vis misstänker jag att Kronohagen är ett såpass förnämt område att någon som bor där inte precis har akut anledning att känna sig alltför samhällskritisk till sinnes. Jag kan missta mig - som sagt har jag bara en ytterst grumlig uppfattning om den helsingforsiska topografin.
Men låt oss fortsätta. Hon påstår vidare att hon är "radikal och oförsonlig" och att hon intresserar sig för att ta reda på, vem som har makten. "Eliter bör man alltid känna igen, ty de drar även oförtjänt nytta av sin ställning." Feministiska eliter känner hon givetvis inte igen, och ännu mindre beredd är hon att medge, vilken makt det feministiska blocket redan nu de facto utövar i det här landet. Men gjorde hon det så skulle hon även vara tvungen att erkänna att hon, och andra feminister, även har ett ansvar att bära, som alla maktutövare, och att de vid behov också kan ställas till svars för maktmissbruk. Man ska alltså kalla sig "radikal", så att man framstår som en förtryckt, eller en advokat för de förtryckta, och om någon understår sig att kritisera en, kan den alltid avvisas som en förtryckare eller en agent för förtryckarna.
Det där poserandet som "radikal" irriterar också därför, att "radikal" i princip är ett epitet som man får av andra. När jag var mycket ung, var jag helt säker på att mina politiska åsikter bara var moderata, borgerliga och liberala, som mina morföräldrars. Till min förvåning och fasa blev jag ändå kallad radikal och kommunist, vilket jag i början bara kunde förklara mig som ett missförstånd. Men eftersom det helt enkelt inte gick hem hos det slödder som jag gick på gymnasiet med att man kunde vara för vapenvägran av ren borgerlig individualism och liberalism, fick jag då bita i det sura äpplet och finna mig i att sådana typer som jag uppenbarligen definierades som radikaler och kommunister. Okej då, sen är man tydligen radikal och kommunist, fan. Det tog tid och självrannsakan att acceptera, att man nu faktiskt befann sig i marginalen och var en sådan där hemsk vänsterradikal. - Som vuxen är man till all lycka flexiblare än som dogmatisk ung hetsporre, följaktligen var det inget problem när man sist och slutligen insåg att man inte längre var någon vänsterradikal, utan en ganska konservativ legalist.
Men hur som helst, det går en jäkligt på nerverna att se folk som gör ett stort nummer av att vara "radikala", när de i princip bara är vanliga gruppegoister som i och för sig helt legitimt verkar för sin sak. Är man - måste man vara - på riktigt radikal så är det faktiskt inte lajbans. Det är framför allt en patologisk situation. Det är antingen radikalen själv eller samhället som det är fel på, och ingetdera är ett särskilt trevligt alternativ. Det är inte kul att vara psykiskt störd och inbilla sig att man är politiskt förtryckt (vänsterradikalism) eller att ens värld hotas av svartskallar och/eller beskattningen (högerradikalism). Men lika litet trevligt är det om samhället - det lilla eller det stora - har verkliga problem och om man blir utmålad som radikal därför att man vill avhjälpa de där problemen och bygga ett bättre samhälle där man äntligen kan lugna ner sig till en mysig konservatism.
Hur som helst, jag är övertygad om att människans naturliga tillstånd är konservatismen, och att radikalismen bara är ett sätt att sträva efter ett samhälle där man kan nå detta naturliga tillstånd. Verkliga, ärliga radikaler är alltid människor som motvilligt och som sista utväg axlar "radikalens" mantel när allt annat redan har prövats. Som absolut inte ville ha någonting med politiken att göra, men som ändå måste ta itu med den därför att de har tvingande moraliska skäl och sålunda inte kan låta bli. Och som vet att de egentligen skulle föredra ett samhälle och en värld där de kunde bli konservativa och mysa konservativt hemma med en deckare och en kopp te i stället för att politisera sig ihjäl på massmöten.
Det är precis därför som jag absolut inte vill ha någonting att göra med låtsasradikaler, om de så är höger eller vänster. Jag tycker att det är obekvämt och motbjudande att måsta vara radikal. Om någon av egen fri vilja vill vara radikal och kalla sig det, har jag ingenting till övers för den. För jag vet att en sådan typ bara vill slå sönder saker och roffa makt åt sig utan att någonsin bygga upp någonting eller stå till svars som maktutövare.
Men låt oss fortsätta. Hon påstår vidare att hon är "radikal och oförsonlig" och att hon intresserar sig för att ta reda på, vem som har makten. "Eliter bör man alltid känna igen, ty de drar även oförtjänt nytta av sin ställning." Feministiska eliter känner hon givetvis inte igen, och ännu mindre beredd är hon att medge, vilken makt det feministiska blocket redan nu de facto utövar i det här landet. Men gjorde hon det så skulle hon även vara tvungen att erkänna att hon, och andra feminister, även har ett ansvar att bära, som alla maktutövare, och att de vid behov också kan ställas till svars för maktmissbruk. Man ska alltså kalla sig "radikal", så att man framstår som en förtryckt, eller en advokat för de förtryckta, och om någon understår sig att kritisera en, kan den alltid avvisas som en förtryckare eller en agent för förtryckarna.
Det där poserandet som "radikal" irriterar också därför, att "radikal" i princip är ett epitet som man får av andra. När jag var mycket ung, var jag helt säker på att mina politiska åsikter bara var moderata, borgerliga och liberala, som mina morföräldrars. Till min förvåning och fasa blev jag ändå kallad radikal och kommunist, vilket jag i början bara kunde förklara mig som ett missförstånd. Men eftersom det helt enkelt inte gick hem hos det slödder som jag gick på gymnasiet med att man kunde vara för vapenvägran av ren borgerlig individualism och liberalism, fick jag då bita i det sura äpplet och finna mig i att sådana typer som jag uppenbarligen definierades som radikaler och kommunister. Okej då, sen är man tydligen radikal och kommunist, fan. Det tog tid och självrannsakan att acceptera, att man nu faktiskt befann sig i marginalen och var en sådan där hemsk vänsterradikal. - Som vuxen är man till all lycka flexiblare än som dogmatisk ung hetsporre, följaktligen var det inget problem när man sist och slutligen insåg att man inte längre var någon vänsterradikal, utan en ganska konservativ legalist.
Men hur som helst, det går en jäkligt på nerverna att se folk som gör ett stort nummer av att vara "radikala", när de i princip bara är vanliga gruppegoister som i och för sig helt legitimt verkar för sin sak. Är man - måste man vara - på riktigt radikal så är det faktiskt inte lajbans. Det är framför allt en patologisk situation. Det är antingen radikalen själv eller samhället som det är fel på, och ingetdera är ett särskilt trevligt alternativ. Det är inte kul att vara psykiskt störd och inbilla sig att man är politiskt förtryckt (vänsterradikalism) eller att ens värld hotas av svartskallar och/eller beskattningen (högerradikalism). Men lika litet trevligt är det om samhället - det lilla eller det stora - har verkliga problem och om man blir utmålad som radikal därför att man vill avhjälpa de där problemen och bygga ett bättre samhälle där man äntligen kan lugna ner sig till en mysig konservatism.
Hur som helst, jag är övertygad om att människans naturliga tillstånd är konservatismen, och att radikalismen bara är ett sätt att sträva efter ett samhälle där man kan nå detta naturliga tillstånd. Verkliga, ärliga radikaler är alltid människor som motvilligt och som sista utväg axlar "radikalens" mantel när allt annat redan har prövats. Som absolut inte ville ha någonting med politiken att göra, men som ändå måste ta itu med den därför att de har tvingande moraliska skäl och sålunda inte kan låta bli. Och som vet att de egentligen skulle föredra ett samhälle och en värld där de kunde bli konservativa och mysa konservativt hemma med en deckare och en kopp te i stället för att politisera sig ihjäl på massmöten.
Det är precis därför som jag absolut inte vill ha någonting att göra med låtsasradikaler, om de så är höger eller vänster. Jag tycker att det är obekvämt och motbjudande att måsta vara radikal. Om någon av egen fri vilja vill vara radikal och kalla sig det, har jag ingenting till övers för den. För jag vet att en sådan typ bara vill slå sönder saker och roffa makt åt sig utan att någonsin bygga upp någonting eller stå till svars som maktutövare.
Tulkaa tänne vaan kaikki, täällä sitä pillua on, ja halvalla menee hyvä tavara
Joku ulkomaan kuuluisuus, mikähän lienee jenkkinäyttelijä, julistaa iltalätkyrässä haluavansa naisen Suomesta. Mikäs siinä. Hyvähän se on kun kaupaksi käy tämä meidän kaikkein tärkein vientituotteemme, ei uhkaa vaihtotaseen alijäämä eikä mikään. Ja sillähän ne huippuosaajatkin sieltä ulkomailta Suomeen houkutellaan.
Ja ei, en ole vaihtanut kieltä takaisin pysyvästi, kunhan nyt kirjoitin suomeksi niin että femakotkin ymmärtävät.
Ja ei, en ole vaihtanut kieltä takaisin pysyvästi, kunhan nyt kirjoitin suomeksi niin että femakotkin ymmärtävät.
lauantai 3. syyskuuta 2005
...quantilla prudentia regatur Finnia!
Max Jakobson har skrivit en memoarbok som heter Framtiden?. I boken föreslår han att man skulle utse ett "sju vises råd", en sorts korporativt organ, som sinsemellan skulle dryfta Finlands möjligheter att klara sig i världen. Naturligtvis skulle det vara hemliga möten i Bilderbergstil, hur annars. Hur detta sedan passar ihop med demokratin, är mig oklart. Men idén är inte precis ny, för det är flera gamla gubbar inom näringslivet och politiken som ibland framfört liknande förslag. För ett antal år sedan talade Kalevi Sorsa, som då ännu levde fast han kanske inte hade hälsan, om att upprätta ett nytt rådgivande (rådgivande var det väl?) organ bestående av veteranpolitiker. Jakobson vill ha någonting annat, ett korporativt sammansatt råd, där det skulle ingå både näringslivets, fackrörelsens och politikens toppgubbar. Idel gubbar givetvis, inte några kvinnor. Allra minst Tarja Halonen, som för Jakobson givetvis är en vänstervriden världsförbättrare som förstört våra relationer med USA genom att inte buga tillräckligt djupt för Dubya. Dessutom har ju Halonen folkets mandat, vilket som sådant tydligen gör henne suspekt i Jakobsons ögon.
Det är på något sätt rörande att se, hur oskyldig Jakobson är i sitt uppenbara förakt för demokratin. Kulisspåverkande gubbar av hans generation har det tydligen aldrig fallit in att någonsin ifrågasätta sin egen verksamhet och dess demokratiska legitimitet ens ur rent formalistisk, legalistisk synvinkel. Han har levt i kulisserna så länge, att han börjat uppfatta rampljuset som en besvärlig störfaktor och publiken som ett gäng inkräktande värstingar.
Naturligtvis ger Jakobson katten i miljöfrågor och peak oil, han begränsar sig till att dryfta Finlands framtid ur den synvinkel som för honom är den realpolitiska, dvs. herrarnas vanliga liturgi om Finlands konkurrensförmåga. En gång i tiden var den här attityden den förhärskande inte bara bland Jakobsons gelikar, och det var bara de gröna som överhuvudtaget vågade bringa till tals att det fanns gränser för ekonomisk tillväxt. Unga ingenjörer av Ilkka Kokkarinens och Markku Jantunens snitt, för vilka det i dag är en naturlig sak att man inte köper bil och att man på något vis måste besvara peak oilfrågan, skulle på åttiotalet ha börjat skrika om kommunism om bara någon så mycket som föreslog dem att åka kollektivt i stället för att skaffa sig en fin och dyr statusbil. Kanske det lönar sig att läsa Jakobsons bok bara för att bilda sig en uppfattning av den ancien regime som åttiotalets tidiga medborgarrörelser, från de gröna till vapenvägrarna, hade emot sig. Kanske det även gör de grönas dumheter och barnsligheter begripliga. Man hade emot sig en trögtänkt och dum men samtidigt allsmäktig vedersakare - ungefär som Böjgen i Ibsens Peer Gynt - vars apatiska självgodhet och självtillräcklighet fick vilken barnslighet som helst att verka djupsinnig och intellektuellt, t o m naturvetenskapligt, motiverad.
Det är på något sätt rörande att se, hur oskyldig Jakobson är i sitt uppenbara förakt för demokratin. Kulisspåverkande gubbar av hans generation har det tydligen aldrig fallit in att någonsin ifrågasätta sin egen verksamhet och dess demokratiska legitimitet ens ur rent formalistisk, legalistisk synvinkel. Han har levt i kulisserna så länge, att han börjat uppfatta rampljuset som en besvärlig störfaktor och publiken som ett gäng inkräktande värstingar.
Naturligtvis ger Jakobson katten i miljöfrågor och peak oil, han begränsar sig till att dryfta Finlands framtid ur den synvinkel som för honom är den realpolitiska, dvs. herrarnas vanliga liturgi om Finlands konkurrensförmåga. En gång i tiden var den här attityden den förhärskande inte bara bland Jakobsons gelikar, och det var bara de gröna som överhuvudtaget vågade bringa till tals att det fanns gränser för ekonomisk tillväxt. Unga ingenjörer av Ilkka Kokkarinens och Markku Jantunens snitt, för vilka det i dag är en naturlig sak att man inte köper bil och att man på något vis måste besvara peak oilfrågan, skulle på åttiotalet ha börjat skrika om kommunism om bara någon så mycket som föreslog dem att åka kollektivt i stället för att skaffa sig en fin och dyr statusbil. Kanske det lönar sig att läsa Jakobsons bok bara för att bilda sig en uppfattning av den ancien regime som åttiotalets tidiga medborgarrörelser, från de gröna till vapenvägrarna, hade emot sig. Kanske det även gör de grönas dumheter och barnsligheter begripliga. Man hade emot sig en trögtänkt och dum men samtidigt allsmäktig vedersakare - ungefär som Böjgen i Ibsens Peer Gynt - vars apatiska självgodhet och självtillräcklighet fick vilken barnslighet som helst att verka djupsinnig och intellektuellt, t o m naturvetenskapligt, motiverad.
perjantai 2. syyskuuta 2005
Skit
New Orleans har träffats av en orkan och försjunkit i ett elände och kaos som av allt att döma hör hemma i Mad Max' värld. Programvärdarna för pratradion kommer naturligtvis att hitta på något sätt att beskylla liberalerna eller naturvännerna eller Frankrike för det här. Och igen tar Förenta staterna ett steg till höger.
Ja, här är faktiskt en artikel av Chris Mooney som publicerades exakt hundra dagar före katastrofen. Mooney skriver för American Prospect, denna förfärliga vänsterblaska. Hur kunde han förutse allting så klart? Han står säkert i maskopi med de som framkallade denna katastrof...ja, ja, bögarna och abortförespråkarna och arabvännerna och demokraterna! Katastrofen är Guds bestraffning för deras synder! Allt är liberalernas fel, lyncha dem!
Sicket skitland Förenta staterna är. Nästan lika illa som ryssarna.
PS. Undrar om Mooney överlevt orkanen? Artikeln ger vid handen att han var själv från New Orleans.
PPS. Så självklart att jag inte kom ihåg att säga det: nu, när gatorna tagits över av mord- och våldtäktslystna gäng, ser vi libertarismen genomförd i praktiken. Inte någon förmyndarstat här inte.
Ja, här är faktiskt en artikel av Chris Mooney som publicerades exakt hundra dagar före katastrofen. Mooney skriver för American Prospect, denna förfärliga vänsterblaska. Hur kunde han förutse allting så klart? Han står säkert i maskopi med de som framkallade denna katastrof...ja, ja, bögarna och abortförespråkarna och arabvännerna och demokraterna! Katastrofen är Guds bestraffning för deras synder! Allt är liberalernas fel, lyncha dem!
Sicket skitland Förenta staterna är. Nästan lika illa som ryssarna.
PS. Undrar om Mooney överlevt orkanen? Artikeln ger vid handen att han var själv från New Orleans.
PPS. Så självklart att jag inte kom ihåg att säga det: nu, när gatorna tagits över av mord- och våldtäktslystna gäng, ser vi libertarismen genomförd i praktiken. Inte någon förmyndarstat här inte.
torstai 1. syyskuuta 2005
Hebreiskan som europeiskt språk
Jag har tappat bort båda grammatikorna - både bibelhebreiskans och nyhebreiskans - men åtminstone hittade jag en högst intressant artikel på nätet som handlar om nyhebreiska som europeiskt, framför allt slaviskinspirerat språk. Det behövs inte särskilt omfattande kunskaper i språket för att varsebli det ryska eller polska elementet i fraseologin - om uttrycket för "vad är klockan?" är ord för ord "vilken timme?" (ma ha-sha'a?) så har man såsom polskkunnig svårt att inte undra, om uttrycket inte inspirerats av która godzina? som också betyder "vilken timme?" Men Haiim Roséns artikel går längre än så, den kartlägger även mera subtila ryska och slaviska influenser, särskilt i fråga om semantiken.
Hebreiskan hade oturen att återuppfödas under ett tidevarv då språkvetenskapen främst inriktade sig på ord och böjningsändelser, inte på syntax, ordföljd och ordens inbördes förhållanden. Sålunda blev nyhebreiskan på många sätt bara jiddisch i semitisk klädsel. Detta syns inte minst i ordföljden: i gammaltestamentlig hebreiska kom verbet först, men i nyhebreiska är det subjektet som gör det. Dessutom har verbsystemet omorganiserats efter europeiska modeller. Det vill säga, verben böjs visserligen precis som i fornhebreiskan, men formernas användningsområden har radikalt förändras för att de skulle motsvara det tempussystem som en jiddischtalande genomsnittsjude från Vitryssland vant sig vid. Om jag inte misstar mig, så har t ex den verbform som ursprungligen var presens kommit att användas som futurum, medan man infört en ny presensform, som i princip är en participkonstruktion - "jag är görande, du är görande" osv. Participerna böjs givetvis som adjektiv, och därför är det den här presensformen man lär ut först - när man lärt sig hantera adjektiv, är det en glad överraskning att se, att verbet funkar på samma sätt. (Tyvärr blir den nästa överraskningen betydligt mindre rolig, när man kommer underfund med att resten av verbformerna faktiskt har en egen uppsättning ändelser, att de också böjs i person, och inte bara i numerus och genus.)
Hebreiskan hade oturen att återuppfödas under ett tidevarv då språkvetenskapen främst inriktade sig på ord och böjningsändelser, inte på syntax, ordföljd och ordens inbördes förhållanden. Sålunda blev nyhebreiskan på många sätt bara jiddisch i semitisk klädsel. Detta syns inte minst i ordföljden: i gammaltestamentlig hebreiska kom verbet först, men i nyhebreiska är det subjektet som gör det. Dessutom har verbsystemet omorganiserats efter europeiska modeller. Det vill säga, verben böjs visserligen precis som i fornhebreiskan, men formernas användningsområden har radikalt förändras för att de skulle motsvara det tempussystem som en jiddischtalande genomsnittsjude från Vitryssland vant sig vid. Om jag inte misstar mig, så har t ex den verbform som ursprungligen var presens kommit att användas som futurum, medan man infört en ny presensform, som i princip är en participkonstruktion - "jag är görande, du är görande" osv. Participerna böjs givetvis som adjektiv, och därför är det den här presensformen man lär ut först - när man lärt sig hantera adjektiv, är det en glad överraskning att se, att verbet funkar på samma sätt. (Tyvärr blir den nästa överraskningen betydligt mindre rolig, när man kommer underfund med att resten av verbformerna faktiskt har en egen uppsättning ändelser, att de också böjs i person, och inte bara i numerus och genus.)
Tilaa:
Blogitekstit (Atom)