keskiviikko 24. elokuuta 2005

Nato

Ef slíkt fær að viðgangast til lengdar, má fara nærri um, hver áhrif það muni hafa á framtíð þjóðarinnar, ekki síst ef landið verður um ófyrirsjáanlegan tíma hernaðarstöð erlendra stórvelda og aðsetursstaður setuliðsmanna tugþúsundum saman. Sé ég ekki betur en að því stefni að Ísland verði þá aðallega vændiskvennabúr fyrir þau stórveldi, sem hingað telja sig eiga erindi, og ef til vill fyrst og fremst á þann hátt „útvörður“ hinnar svokölluðu menningar.
("Om sådant leverne får fortsätta i all evighet, kan man tänka sig, vad det må innebära för nationens framtid, särskilt om landet för en oöverskådlig tid framåt blir en militärbas för utländska stormakter och stående garnison för tiotusentals soldater. Jag kan inte annat än konstatera, att Island i så fall främst skulle tjänstgöra som en bordell åt de stormakter som anser sig ha någon sorts ärende hit, och kanske bara på det sättet bli en 'utpost' för den såkallade kulturen.")
- Vilmundur Jónsson, Islands "landlæknir" (högste statstjänsteman ansvarig för hälsofrågor) år 1941


Tommipommi brukar säga att det är fult att tycka till och ha åsikter, men tillåt mig ändå säga någonting. Om Nato nämligen. Jag har antagligen redan uttalat mig om saken, men repetitio mater studiorum est - eftersom min legendariskt supiga svensklärare (en kvinna förresten) brukade säga så, måste det väl vara svenska. Men till saken.

Till att börja med, de som i dag högljuddast ogillar Nato gör det av hopplöst föråldrade skäl. Om man bara uttalar ordet Nato så går de av gammal vana igenom en rad gamla vänsterdogmer från sjuttiotalet. För dem innebär Nato för det första att landet på något obegripligt sätt "militariseras". Finland är en rätt militaristisk nation som det är, och pacifistiska åsikter och vapenvägran är t ex i Tyskland avsevärt mera accepterade och betydligt vanligare än i Finland. Militaristiska uttalanden som där nere hör hemma i högerextremistiska kretsar tolereras här inom samhällets huvudfåra. Det här beror givetvis på att folk i gemen identifierar sig starkt med armén och ser den som sin egen, vilket ju inte är någon entydigt dålig sak heller; dessutom vet tyskarna av ruskig erfarenhet hur det går med samhället när militarismen tar över, medan vi saknar den lärorika upplevelsen med en förtryckarregim av inhemskt fabrikat.

Om vi gick in i Nato, skulle armén inte längre vara hundraprocentigt vår egen. Folk vore tvungna att reflektera över möjligheten att deras söner och döttrar fick sätta livet till i operationer som inte nödvändigtvis stod i något allmänt begripligt sammanhang med Finlands försvar och som dessutom saknade den sorts moraliska legitimitet som FN-uppdrag i allmänhet åtnjuter både inom militaristiskt sinnade kretsar och bland vapenvägrande och/eller vänstersinnade världsförbättrare. Även om farhågorna aldrig besannades, skulle den utbredda okritiska "försvarsvänligheten" bland folkets djupa led ge vika till en mera reflekterad hållning. Men antagligen är det precis det här folk i allmänhet är rädda för. De vill ha kvar optionen till romantisk, oreflekterad och militaristisk försvarsvänlighet - en militär nationalism av den sorten som gjorde sig gällande i början på 90-talet, när man tyckte att allt i den vägen nu var tillåtet. Jag blev själv vapenvägrare mycket mindre på grund av någon pacifistisk övertygelse än för att registrera min protest mot den sortens hurrapatriotism - än i dag anser jag att militaristisk "fosterländskhet" är en samhällsskadlig, om inte direkt samhällsfarlig företeelse.

Det är värt att påpeka, att den sortens fosterländskhet inte heller duger särskilt bra till att fostra någon konstruktiv medborgaranda. Libertarister är per definitionem parasiterande och lagföraktande slödder, men det är inte bland vänsteranarkister de rekryteras - även om dessas ideologi givetvis har lämnat större bidrag till libertaristohyrans tankegods än anarkistvänstern är själv villig att vidgå. Unga vänsteranarkister blir faktiskt i gemen bättre medborgare på vuxen ålder än unga militarister. Det här är en praktisk erfarenhet, låt vara att jag inte är mera än måttligt förtjust över det, för jag tror nog att vänsteranarkism inte är det bästa ideologiska bagage man kan ha med sig från ungdomsåren - när allt kommer omkring är även den ideologin samhällssöndrande till sin natur. Och även om söndrande samhällskritik har sin utmätta tid (och legitimitet) som allt annat i denna världen, är det riskabelt att upphöja en destruktivt kritisk attityd till en dygd i sig. Det är inget kul när samhället på riktigt går i stycken.

Men låt oss återgå till saken, eller Nato. När de vänsteranfäktade mumlar om "militarisering", begagnar de sig i princip av en teologisk term för att inte behöva analysera närmare sin ångest och dess orsaker. Vad de antagligen menar med militarisering är Natos militära närvaro. Finlands nordliga delar skulle kanske bli populära träningsmarker för arktisk krigföring, och Natosoldater på manövrer kunde bli en vanlig syn åtminstone i Lappland. Det är inte helt galet eller vänsterextremistiskt att reflektera över de vardagskonflikter som detta kunde leda till.

När allt kommer omkring är soldater inga utbytesstuderande från Heidelberg. De är soldater. Vad är soldater? Soldater är till stor del ensamma unga män, dvs. representanter för den grupp människor som i alla kulturer, alla samhällen och alla omständigheter begår flest brott. Till skillnad från invandrare och flyktingar, som förvisso också de hyser en oproportionerlig andel unga män, har soldater inget incentiv och inget intresse att stå på god fot med samhället omkring dem - medan invandrarna kommer att stanna här och sålunda på gott eller ont måste finna sig tillrätta med vårt samhälle, ska Nato-soldaten åka härifrån när manövern är över och har inget personligt behov att ta hänsyn till något. Han kan till och med känna sig frestad till brott (stölder och våldtäkter till att börja med) som han hemma hos sig skulle vara mycket hämmad att göra sig skyldig till.

Därtill kommer naturligtvis frågan om kvinnotycket. Det är ingenting att skratta åt. Hade ni läst isländsk litteratur så visste ni att den angloamerikanska ockupationen år 1940, som ju alltjämt fortgår i någon form (Varnarstöðin på Miðnesheiði nära Keflavík finns ju kvar), eller som folkmunnen kallar det, ástandið (ungefär: "det härskande läget"), faktiskt är Islands nationella trauma, inte minst därför att tjugutusen främmande soldater på en ö bebodd av tvåhundratusen människor innebar både en sexuell (och ekonomisk - prostitutionen sköt i höjden) lockelse för isländska kvinnor och en sexuell förnedring för isländska män. (För att använda marknadsvärdesjargong: praktiskt taget alla isländska män förvandlades över en natt till män av lägre status, när hela ön kryllade av vältränade och resliga brittiska, senare amerikanska, soldater.) Mottot över den här artikeln säger en hel del om de känslor som ástandið väckte bland islänningarna.

Nu är det ju möjligt och legitimt att resonera att alla dessa eventuella samhällsproblem är priset som vi behöver betala för vår säkerhet mot vår sekelgamla fiende. Med tanke på de nyaste tendenserna i Ryssland - putinismen, den duginska "geopolitiken", gränskränkningarna till havs osv. - är det inget som helst skäl att utan all diskussion avvisa och löjliggöra de farhågor som får en del människor, och definitivt inte bara galna högerextremister som äter små barn till frukost, att uppfatta Natomedlemskapet som ett klokt val. Och rysskräcken i och för sig är inte något utslag av fascism eller militarism i det här landet. Även vänstern borde skaffa sig lite sinne för nyanser och proportioner och fatta att uppriktig oro över Rysslands utveckling inte är samma sak som den hämndlystna varianten av karelsk nostalgi. Men hur som helst, om vi går in i Nato kommer dess säkerhetsgarantier kanske aldrig att behövas, de där samhällsproblemen däremot blir aktuella genast när de första Natosoldaterna går i land.

Det är fullt möjligt att på förhand uppskatta de samhälleliga kostnaderna för Natomedlemskapet, ty vi bör ha tillgång till en del jämförelsematerial från de nya Natoländerna i före detta östblocket. Jag kan faktiskt tänka mig att det redan föreligger sociologiska forskningsarbeten om frågan. De som vill diskutera om Nato, för eller emot, skulle göra klokt i att kontakta polska universitet och göra efterspörjningar.

Men som sagt, jag tror inte att Natos närvaro i Finland på något sätt skulle göra den samhälleliga och offentliga atmosfären på något sätt mera militariserad än som den redan är. Snarare tvärtom. I Tyskland, åtminstone, undviker armén alla offentliga uttalanden som skulle få antingen den eller Nato att framstå som någon demokratifientlig organisation. Överfört till finländska förhållanden skulle det innebära att t ex reservisttidningarna tvingades sluta förolämpa civiltjänstgörarna. Jag för min del skulle gärna se de såkallade försvarsvännerna lära sig hyfs och folkvett under nödtvång.

En helt annan sak är sedan, att främmande trupper på finsk mark, även vänskapligt sinnade sådana, av rena principskäl inger en del lantliga konservativa av centerpartistiskt snitt en obekväm känsla. Man får givetvis fråga, om det är rätt och riktigt att fatta beslut om försvarspolitiken och Natoanslutningen på basen av känslor i maggropen, men enligt min åsikt är ingen av oss särskilt fri från emotioner när det gäller vårt östra grannland. En Natoanhängare kan och brukar vara i genomsnitt lika emotionellt styrd i sina åsikter som en motståndare. Ibland förefaller det mig att de Natovänliga både i samlingspartiet och sossarna vill ansluta sig till alliansen bara därför att det nu är tillåtet, när ryssarna inte längre kan avlägga sitt veto. Det är särskilt Paavo Lipponen som ofta gjort ett sådant intryck.

Nu vill jag ju inte påstå att det vore ett felaktigt beslut. Nuförtiden tycker jag till exempel att EU-anslutningen i princip var rätt. Men det odiplomatiska och demokratiföraktande sätt, på vilket anslutningen hanterades, övertygade bara folket om, att hela idén med EU var att skära ner på deras makt och rättigheter samt att säkra politiska broilers välbetalda sinekurer i Bryssel. Det är typiskt att EU-medlemskapet både marknadsfördes och uppfattades som en imagefråga för näringslivet - en sorts modefluga bland brukspatronerna - och en fråga om lantbruksstöd. När beslutsfattarna äntligen fick ögonen öppna för folkets legitima misstro, tryckte de på populismknappen och sålde EU till folket som om det vore fråga om en militärallians mot ryssen. Och folket lät sig bearbetas, som alltid, när man skrämmer dem med ryssarna. På sjuttiotalet gick de med på eftergiftspolitiken gentemot Sovjetunionen därför att den utmålades som det enda alternativet till att mjuka upp tjälfrusen jord med hackan på ett dödsarbetsläger bortom Vorkuta. På nittiotalet gick de med på EU av samma skäl. På tjuguhundratalet kommer de att gå med på Natomedlemskapet av samma skäl.

Folket lät sig bearbetas, främst för att det utgick från att saken redan var beslutad och att "herrarna" ändå skulle få sin vilja igenom. Ungefär så ser det även på Nato: gubbsen däroppe vill äta sig mätta vid bredare kalasbord, och våran roll är att samtycka. Och det enda vi kan göra för att registrera vår motvilja är att spjärna emot av rena princip- eller emotionsskäl.

Vilket ju annors inte vore så klokt, om det inte skulle vara klart att en stor del av Natoanhängarna, antagligen majoriteten, i praktiken beveks av precis lika irrationella principskäl. Det här förtjänar förresten en extra anteckning. Kanske under en titel som Nato-nalismen.

tiistai 23. elokuuta 2005

Disciplinära åtgärder vidtages

Hurrihatarna har på sistone ofredat mig med osaklig e-post. Det är väl dags att som disciplinär åtgärd byta språk igen. Dessutom skulle det bli bättre text också. Jag har inte bloggat på svenska på länge, det enda jag på sistone skrivit på det språket är min populärvetenskapliga bok om iriskan. Även manuskriptet till apan Schimpanssons tragikomiska äventyr förefaller försvunnet. Men hursomhelst är det min bestämda åsikt att jag i allmänhet skriver bättre på svenska. Det vill säga, grammatiken är antagligen sämre och uttryckssättet mindre färgstarkt än på finska, men däremot blir dispositionen och framställningen klarare. Man ger sig inte hän åt meningslös grafomani och skitprat i samma utsträckning, utan har lättare att hålla sig till ämnet.

Till vardags pratar jag ju svenska med Maria. Av en slump lärde vi känna varandra på svenska, trots att det inte är mitt modersmål och hennes ännu mindre, och även om jag naturligtvis ofta citerar saker som andra sagt eller skrivit på finska, skulle det inte falla oss in att tala något annat än svenska med varandra. Vi har varit ett helt år ihop på svenska, och det är egentligen bara i andra finsktalandes sällskap som vi övergår till finska.

Om man vill, kan man ta det som ett lingvistiskt experiment.

Folk brukar köra med patetiska påståenden om hur det är omöjligt att älska någon på ett främmande språk, även ett språk som man talar flytande. Svenskan är inte precis ett främmande språk, för man kan ju ha en nästan uteslutande svenskspråkig vardag i det här landet om man väljer rätt jobb, rätt hemort och rätt kamratkrets. Jag känner mig antagligen än i dag mera hemma i svenskspråkigt än i finskspråkigt universitetsliv, och när jag hör ett gäng ungdomar eller festande studerande tala svenska känns det betydligt mindre oroande än om de talade finska. Minnena från skoltiden har etsat sig så djupt att unga berusade finnar än i dag får raggen att resa sig hos mig. Därborta (inte längre "därhemma") i Varkaus innebar redan första åsynen av ett ungdomsgäng en mycket reell risk att bli attackerad, få stryk och kanske till och med tillfogas livsfarliga kroppsskador. Det fanns ingenstans att ta skydd, ingen lag och ingen ordning som hade kunnat stå till hinders för skränfockarnas skräckvälde. För att citera Yeats: världen hade givits det vilda i våld. Finskan var värstingarnas språk. Det är den fortfarande, när allt kommer omkring.

Om jag får spinna vidare på samma röda tråd så blir det nödvändigt att tillägga, att alla flickor som under min misslyckade karriär som flick-"tjusare" lekt med mina känslor har varit finsktalande. Den enda som verkligen tagit ansvar för det jag eventuellt inbillat mig och bett mig om ursäkt var svensktalande. Finskan som språk är alltså nederlagets språk. Egentligen är den det dubbla nederlagets språk. Det första var när jag omöjligen kunde mäta mig med de förenade fysiska krafterna i ett gäng på tio killar, alla äldre och starkare än jag och dessutom fast beslutna att ge mig stryk eller förnedra mig på något annat sätt - och detta skedde gång på gång, år efter år. Det andra upprepade nederlaget skedde sedan sjuttonårsåldern med en flicka efter annan som jag var tillräckligt dum att bli kär i.

På finska blir man livshotad, misshandlad, beljugen och bedragen. Det har varit mina ungdomsårs främsta lärdom. Aksel Sandemose skrev om hur alla påminnelser om barndomens förnedringar och om hemstaden Jante (egentligen Nyköbing-Mors, men det är som Jante staden blev berömd, eller beryktad) fick honom att rysa, och han jämförde sina känslor med en hund som hållits i kedjorna och plågats en längre tid, hur hunden blir rasande av skräck och ilska när den en lång tid efter plågorna får höra kedjan rassla. För mig är finska språket, när allt kommer omkring, det "jantekedjans rassel" Sandemose skrev om.

Och det är inte precis betydelselöst att Sandemose skrev den avgörande delen av sitt författarskap på norska. Danskan hade för hans del kommit att "ohjälpligt sammanflätas med Jantekulturen".

maanantai 22. elokuuta 2005

Meister der Kleinen Form hat euch nicht vergessen

- Koulutkin ovat alkaneet. Leikki on tunnetusti lasten työtä, joten lapset ilahtuvat varmasti päästessään raskaan työkesän jälkeen kouluun lepäämään. Jos tunnette lapsen, kertokaa tämä hänelle. Muistakaa kuitenkin turvaetäisyys.

- Katsoimme Katsastuksen. Erityisesti lääketieteen opiskelija Ranuan opistolta jäi mieleen.

- Tommipommi totesi blogissaan minut lupsakaksi ja oivalliseksi seuramieheksi. Tähän arvioon ovat päätyneet monet muutkin miespuoliset henkilöt. Naispuoliset henkilöt, kuten tunnettua, ovat yleensä todenneet minut kommunikaatio- ja seurustelukyvyttömäksi luuseriksi minua henkilökohtaisesti tapaamatta. Tämä todistaa, että naiset ovat miehiä parempia ihmistuntijoita ja että heillä on yliaistillisia kykyjä, joilla he voivat sanoa ihmisestä tuomion häntä tuntematta, ilman valitusoikeutta. Naisten tuomioistuin langettaa miehelle tuomion, ilman valitusoikeutta. Tämä on myös ns. markkina-arvon syvin olemus.

Lukioaikainen paras ystäväni oli ATMyydeltään ja seksuaaliselta ahdistuneisuudeltaan monta pykälää pahemmassa tilassa kuin minä. Hän oli noin viisitoistavuotiaaksi reipas urheilijapoika, joka kulki porukoissa mukana. Sitten nuorten tyttöjen tribunaali äkkiarvaamatta ja ilman selkeää syytä langetti hänelle ATMyystuomion, josta ei voinut valittaa. Muutamassa vuodessa reipas urheilijapoika rappeutui tupakoivaksi, ylipainoiseksi ja verenpainetautiseksi erakoksi. Kun pääsin yliopistoon, yritin uskotella itselleni, että se tribunaali oli ollut vain hänen kuvitelmaansa, että se oli vertauskuva Varkauden viheliäiselle provinsialismille. Luonnollisesti Varkaus on viheliäinen ja provinsiaalinen paikka, jota hallitsee diktatorisesti SDP-niminen äärioikeistopuolue, mutta tyttöjen tribunaali on kaikkialla, varsinkin yliopistomaailmassa, ja se jakelee miehille markkina-arvotuomiot. Kuten jäsenensä, se on valistumaton, oikullinen ja korruptoitunut tribunaali ilman pätevyyttä mihinkään.

Niin kauan kuin mies on ujo ja tietää olevansa ujo, hän hyväksyy ATMyytensä, koska siihen on inhimillisesti ymmärrettävä ja perusteltu syy. Sitten kun hän oppii seuralliseksi ja voittaa pelkonsa, hän saa huomata, että naismenestys ei ole mitenkään muuttunut eikä markkina-arvo kasvanut. Kyky "saada naisia", tai edes yksi mukava nainen, on mystinen ja yliaistillinen kyky, joka ei ole missään mielekkäässä suhteessa miehen muihin seuramiehen kykyihin. Mies on antanut kertoa itselleen, että kun hän oppii mukavaksi, pelottomaksi ja fiksuksi mieheksi, naisettomuusongelma katoaa itsestään. Näin ei käy. Siksi mies katkeroituu ja hänestä tulee netissä öyhöttävä naisvihaaja-Panu.

Maria Kristiina Kupari, 28 vuotta eikä suotta

Maria täytti tänään 28 vuotta. Hän oli itse unohtanut koko jutun, ja suurin osa päivästämme kului lattioiden luuttuamiseen, imurointiin ja mattojen piiskaukseen. Tarjouduin tietenkin tekemään osani työstä. Oikeastaan se mitä eniten olin kaivannut seurustelusuhteelta oli juuri se, että pääsin tekemään tällaisia arkisia asioita yhdessä tyttöystäväni kanssa. Ennen kuin olin tutustunut Mariaan, yksi elämäni suurimpia onnenhetkiä oli ollut se, kun liettualainen ystävättäreni päätti yrittää ihmistää minua ja pakotti minut kanssaan pesutupaan pyykkäämään rytkyni. Hän komensi minua töykeästi pitkin pesutupaa, ja olin maailman onnellisin mies. Kun jälkeen päin vinoilin hänelle siitä, että meitä oli varmaan luultu pariksi, hän vastasi: Niin, he luulivat että minä olen hullu ja sinä onnellinen. No, nyt Maria on ilmeisestikin hullu ja minä onnellinen.

Kun työ oli tehty, Marian äiti soitti kännykkään ja onnitteli häntä, kyllähän äiti aina lastensa syntymäpäivät muistaa. Nyt vasta minäkin sain tietää asiasta, ja muutaman asiaankuuluvan synttärihalauksen jälkeen menimme kauppaan ostamaan kuningatarkakun, jolla olemme nyt mässäilleet.

sunnuntai 21. elokuuta 2005

Lukupäiväkirjasta

Sain viimeisenkin Ceiliúradh an Bhlascaoidin luetuksi, tahkoan edelleenkin Muiris Ó Súilleabháinin maaseutuidyllien kokoelmaa Ó Oileán go Cuilleán. Välipalana meni Karen Armstrongin Muhammed-elämäkerta ruotsinkielisenä pokkarina, sen jälkeen voisi lukaista samanlaisen version Uudesta testamentista ja psalmeista. Pitkät projektit - Prestonin Franco-elämäkerta espanjaksi ja Berdjajevin keskeiset teokset (Filosofija svobody, Sud'ba Rossiji ja Filosofija neravenstva) yksissä kansissa venäjäksi - etenevät hitaasti, mutta varmasti. Ehkä ne luettuani ja panuttuani alan oikeasti lukea sekä venäjän- että espanjankielisiä kirjoja huviksi, enkä enää kieltä oppiakseni. Aina voi toivoa.


Colm Ó Ceallaighin vauhdikas villin lännen seikkailuromaani Brídín on lojunut pöydänreunalla lukemattomana jo pari päivää. "Minulla on lukemattomia kirjoja hyllyssäni", sanoi Kimmo L. Sunkkila. Tietävätköhän nykyajan nuoret ollenkaan, kuka oli Kimmo L. Sunkkila? Taitavat muistaa hänet vain jonkun Paasiki...Paasinie...Paasimä...Paasivirt...Paasivirran nettisivuilla kummittelevasta viittauksesta. Niin se maailma rappeutuu, kohta eivät enää muista Kekkostakaan.

Kun siittimet kohosivat

Nyt kun lukija on ravistettu kunnolla hereille, mahdollisesti mehukkaiden ryhmäseksipornopaljastusten toivossa, minun täytyy tuottaa hänelle suuri pettymys ja todeta, että mitään pornahtelua on turha odottaa. Tuo otsikko viittaa ainoastaan Kullervo Kukkasjärven kirjoittamaan, ensimmäiseen lukemaani suomalaiseen tieteisromaaniin. (Vähän vanhempana luin toki Erkki Ahosta, jonka "Syvä matka" ja "Tietokonelapsi" tekivät lukiolaispoikaan suuren vaikutuksen. Itse asiassa ihmettelen sitä, miten vähän Ahosen mielestäni merkittävä pioneerityö suomalaisena tieteiskirjailijana tuntuu saaneen arvostusta nykyisissä scifipiireissä - en ole törmännyt ensimmäiseenkään artikkeliin Ahosesta alan fanzineissa.) Olin kai jotain kahdentoista, joten niin seksuaalinen kirja oli minulle yleisen käsityksen mukaan ehdottoman sopimatonta ja asiatonta lukemista. Tuo otsikko viittaa kohtaukseen, jossa päähenkilö, kuolleista teknillisin keinoin herätetty fyysikko Robert Rankama (kirjan sittemmässä elokuvaversiossa, joka epäonnistui, koska Risto Jarva ehti kuolla eikä voinut ohjata sitä, etunimi oli Erik, mutta kirjassa Robert - sukunimi on lainattu tietääkseni maailmankuuluuteen asti merkittävältä suomalaiselta geofyysikolta, Kalervo Rankamalta) tanssii rakastettunsa Lauran kanssa tanssia, jonka ideana on olla sukupuoliyhteydessä partnerin kanssa. (Muistaakseni tanssi oli vieläpä kilpatanssi, ja kilpailun voitti se, joka suoritti yhdynnän ensimmäisenä; ja jollen pahasti erehdy, tämä tanssikohtaus sinänsä oli Rankaman uni, joka liittyi hänen orastavaan rakastumiseensa Lauraan, mutta se ei sinänsä ollut ristiriidassa kirjan yleisen tunnelman kanssa, koska tulevaisuuden maailma oli muutenkin täynnä kliinisesti ja asiallisesti kuvattua promiskuöösiä seksiä hieman samaan tapaan kuin Ruusujen aika -elokuvan pallopelikohtaus. Yhtäläisyydet Jarvan Ruusujen ajan tunnelmiin eivät olleet sattumaa, koska Kullervo Kukkasjärvi oli osalistunut elokuvan tekoon ja saanut siitä kimmokkeen niihin futurologisiin pohdintoihin, joiden tuloksena Aurinkotuuli lopulta syntyi.) Kun tanssi lähestyi huippukohtaansa, Kukkasjärvi ilmaisi sen lakonisella toteamuksella: "Sitten siittimet kohosivat."

Miksikö kirjoitan tästä? No siksi että vaikka luin nuorena - hyvinkin nuorena - valtavasti futurologista kirjallisuutta ja tieteiskirjallisuutta, jossa esiteltiin varsin yksityiskohtaisesti (ja masturbaatiokelpoisesti) perinteisestä poikkeavia seksuaalisia virityksiä ja parisuhdejärjestelyjä, olen pahimpina ateistikausinanikin lähtenyt siitä, että omakohtaisesti tuskin haluan koskaan muuta kuin vakaan parisuhteen - toisin sanoen kovin sovinnainen näkemykseni seksuaalisuudesta ja seurustelusta tuskin johtui ainakaan mistään kristillisestä aivopesusta. Vasta yli kolmekymppisenä olen kyennyt edes teoriassa (puhtaasti masturbatorisiin tarkoituksiin aiottuja fantasioita lukuunottamatta) kuvittelemaan osallistuvani kolmikkoihin tai ryhmäseksiin, ja sekin mahdollisuus on toistaiseksi suljettu pois nyt kun minulla on varsin syvä ja vakava seurustelusuhde yleisesti arvossapidettyyn nuoreen naiseen. ATM:nä olen aina halunnut nimenomaan vakavan suhteen, koska karvas kokemus oli osoittanut minulle, että poikuudesta eroon pääseminen - edes melko YTN-tasoisten partnerien kanssa - ei todellakaan paranna miestä ATM:yydestä.

Ehkäpä kaikki johtuu siitä, että sain ylipäätään tietää seksuaalisuudesta vain lääkärikirjoja lukemalla. Tiesin alusta lähtien olevani heteroseksuaali, koska siittimeni jäykistyi jo kolmivuotiaana nähdessäni kuvia vähäpukeisista nuorista naisista, erityisesti sellaisia, joissa kainalot (!) olivat näkyvissä. Silti olin pikkupoikana yleisesti ottaen varsin epäseksuaalinen, ja koska olin lukenut aiheesta kaiken tarvittavan, asennoiduin pikkuvanhan halveksivasti kaikenlaiseen esipuberteettiseen hihittelyyn. Ensimmäisen kerran pornolehden nähdessäni hämmennyin ennen kaikkea siitä, että se käytti sukuelimistä vulgäärejä nimityksiä (vittu, pillu, kyrpä ym.), joita en ollut koskaan nähnyt painettuina enkä kuullut kotipiirissä. Olin odottanut, että pornossa puhuttaisiin siittimistä ja emättimistä, kuten lukemassani kaunokirjallisuudessa. Ehkä sitä sanotaan kaunokirjallisuudeksi juuri sen takia. Huomattava osa pornosta tuntui vielä murrosiässä hämmentävältä sen takia, että siinä kohkattiin niin äänekkäästi melko itsestäänselvästä asiasta - itse asiassa siitä tuli hieman samanlainen olo kuin Maan ihmiselle tulisi kaksineuvoisten Arkturuksen zloobien pornolehdestä. Oikeastaan aloin itse masturboida käsityölehtien avulla vasta siinä vaiheessa kun huomasin, mikä auttamaton ATM olin - silloin kun seksuaalinen frustraatio ja nöyryytykset alkoivat pukata päälle pahempina kuin koulukiusaaminen. Suurimman osan yläastetta jatkuva hakkaaminen ja vaino olivat niin paljon oleellisempia, ettei siinä juurikaan ehtinyt pohtia seksin kaltaisia uskonnon ja filosofian luonteisia asioita - jokapäiväinen taistelu olemassaolosta vei kaiken huomion.