tiistai 23. elokuuta 2005

Disciplinära åtgärder vidtages

Hurrihatarna har på sistone ofredat mig med osaklig e-post. Det är väl dags att som disciplinär åtgärd byta språk igen. Dessutom skulle det bli bättre text också. Jag har inte bloggat på svenska på länge, det enda jag på sistone skrivit på det språket är min populärvetenskapliga bok om iriskan. Även manuskriptet till apan Schimpanssons tragikomiska äventyr förefaller försvunnet. Men hursomhelst är det min bestämda åsikt att jag i allmänhet skriver bättre på svenska. Det vill säga, grammatiken är antagligen sämre och uttryckssättet mindre färgstarkt än på finska, men däremot blir dispositionen och framställningen klarare. Man ger sig inte hän åt meningslös grafomani och skitprat i samma utsträckning, utan har lättare att hålla sig till ämnet.

Till vardags pratar jag ju svenska med Maria. Av en slump lärde vi känna varandra på svenska, trots att det inte är mitt modersmål och hennes ännu mindre, och även om jag naturligtvis ofta citerar saker som andra sagt eller skrivit på finska, skulle det inte falla oss in att tala något annat än svenska med varandra. Vi har varit ett helt år ihop på svenska, och det är egentligen bara i andra finsktalandes sällskap som vi övergår till finska.

Om man vill, kan man ta det som ett lingvistiskt experiment.

Folk brukar köra med patetiska påståenden om hur det är omöjligt att älska någon på ett främmande språk, även ett språk som man talar flytande. Svenskan är inte precis ett främmande språk, för man kan ju ha en nästan uteslutande svenskspråkig vardag i det här landet om man väljer rätt jobb, rätt hemort och rätt kamratkrets. Jag känner mig antagligen än i dag mera hemma i svenskspråkigt än i finskspråkigt universitetsliv, och när jag hör ett gäng ungdomar eller festande studerande tala svenska känns det betydligt mindre oroande än om de talade finska. Minnena från skoltiden har etsat sig så djupt att unga berusade finnar än i dag får raggen att resa sig hos mig. Därborta (inte längre "därhemma") i Varkaus innebar redan första åsynen av ett ungdomsgäng en mycket reell risk att bli attackerad, få stryk och kanske till och med tillfogas livsfarliga kroppsskador. Det fanns ingenstans att ta skydd, ingen lag och ingen ordning som hade kunnat stå till hinders för skränfockarnas skräckvälde. För att citera Yeats: världen hade givits det vilda i våld. Finskan var värstingarnas språk. Det är den fortfarande, när allt kommer omkring.

Om jag får spinna vidare på samma röda tråd så blir det nödvändigt att tillägga, att alla flickor som under min misslyckade karriär som flick-"tjusare" lekt med mina känslor har varit finsktalande. Den enda som verkligen tagit ansvar för det jag eventuellt inbillat mig och bett mig om ursäkt var svensktalande. Finskan som språk är alltså nederlagets språk. Egentligen är den det dubbla nederlagets språk. Det första var när jag omöjligen kunde mäta mig med de förenade fysiska krafterna i ett gäng på tio killar, alla äldre och starkare än jag och dessutom fast beslutna att ge mig stryk eller förnedra mig på något annat sätt - och detta skedde gång på gång, år efter år. Det andra upprepade nederlaget skedde sedan sjuttonårsåldern med en flicka efter annan som jag var tillräckligt dum att bli kär i.

På finska blir man livshotad, misshandlad, beljugen och bedragen. Det har varit mina ungdomsårs främsta lärdom. Aksel Sandemose skrev om hur alla påminnelser om barndomens förnedringar och om hemstaden Jante (egentligen Nyköbing-Mors, men det är som Jante staden blev berömd, eller beryktad) fick honom att rysa, och han jämförde sina känslor med en hund som hållits i kedjorna och plågats en längre tid, hur hunden blir rasande av skräck och ilska när den en lång tid efter plågorna får höra kedjan rassla. För mig är finska språket, när allt kommer omkring, det "jantekedjans rassel" Sandemose skrev om.

Och det är inte precis betydelselöst att Sandemose skrev den avgörande delen av sitt författarskap på norska. Danskan hade för hans del kommit att "ohjälpligt sammanflätas med Jantekulturen".