Вопрос крайне правых сил в Украине

Западные левые часто неохотны провозгласить себя солидарными с Украиной, потому что там с русскими агрессорами сражаются "крайне правые", как например так называемый "Правый Сектор". Конечно признаю, что их тревога обоснованна, но хочу прибавить некоторые замечания.

И на российской стороне борятся разные крайне правые группировки. Кто оставит Украину без солидарности из-за того, что существует Правый сектор, практически предпочтет российские "правые секторы". Кстати, в Украине тоже есть пророссийские крайне правые силы.

В Украине действует какая-то демократия. Правда, это коррумпированная и несовершенная демократия. Но в России ситуация - гораздо хуже. Там уже диктатура, какой хотят разные фашисты и другие эксремисты. В совершенной диктатуре России общественные реформаторы получают девять грамм в затылок.

Я помню, как я когда-то больше двадцати лет назад в финском издании американского дайджеста "Reader's Digest" прочтел статью под заголовком "Строители новой России". Люди, о которых писали, конечно вызывали восхищение у читателя, так как смело стремились сотворить в России общество свободных, активных граждан. Но одного из этих героев какие-то мокрушники уже до написания статьи убили. Имена этих "строителей новой России" я уже забыл, кроме одного: Галина Старовойтова. И нам, конечно, известно, что и ее уже давно убили. Вот что делают со строителями будущего в России.

Значит, в России надежды уже нет - ее первой убили. И в Украине надежды мало, но - существует. Борьба украинцев с Россией - борьба за самую слабую надежду против отчаяния. В России бела, есть и будет безнадежность диктатуры.
Конежно возможно, что и в Украине возникнет такая диктатура. Но это возможность не должна служить предлогом оставить Украину без помощи. Кроме того: если в Украине действительно возрастает правый экстремизм, это происходит от того, что Россия нападает на страну: когда идет война, и политическая атмосфера обостряется. Виноват тот, кто в Кремлю сидит и царствует. Его обвиняйте.

Yksinkertainen tapa todistaa että äärioikeisto valehtelee - Ett enkelt sätt att bevisa att extremhögern ljuger

Vaalikampanjaa viritellään jo tahoillansa, eikä vähiten perussuomalaisella taholla. Puolueen johtoroistot satsaavat vanhaan koeteltuun vetonaulaan ja julistavat, että maahanmuuttajat rynnivät tänne rajoittamatta, että Suomessa ei ole tällä hetkellä minkäänlaista rajavalvontaa (luulisi rajavartijoiden närkästyvän työnsä näin halventavasta aliarvioinnista) ja että rajojamme vartioivat tällä hetkellä käytännössä vain naapurimaat.

Valen närmar sig, och sannfinnarna har redan satt igång med sin valkampanj. Ledarskurkarna i partiet satsar på gammal skåpmat och förkunnar att invandrarna invaderar oss utan att någon skulle göra något åt saken, att det inte finns någon som helst gränskontroll i landet (vad månne säger gränsbevakarna om att deras arbete så här ifrågasätts och undervärderas?) och att det i dag i praktiken bara är våra grannländer som bevakar våra gränser.

Siis: Suomen maahanmuuttopolitiikka on tällä hetkellä käytännöllisesti katsoen Jussi Halla-ahon kynästä, koska ennen puolueen hajoamista persut saivat sanella Suomen maahanmuuttopolitiikan sekä heikentää ruotsin kielen asemaa sillä ehdolla, että suostuivat kepulien iltalypsyihin ja kokkarien massayksityistämisiin. Silti Halla-aho ja kumppanit kertovat nyt jopa omalla mittakaavallaan täysin liioiteltuja satuja Suomen avoimesta rajoista.

Alltså: Invandrarpolitiken i dagens Finland är det praktiskt taget Jussi Halla-aho som tänkt ut, eftersom sannfinnarna, innan partiet splittrades, fick diktera hela den finländska invandringspolitiken och försvaga svenska språkets ställning i landet på villkoret att de gick med på centerpartisternas kvällsmjölkningar och samlingspartisternas klumpprivatiseringar. Ändå berättar Halla-aho et consortes nu vilt överdrivna amsagor om Finlands kantänka öppna gränser och överträffar sig själva i förljugenhet.

Vaalikampanjan sanoma on siis: Jussi Halla-ahon johdolla toteutettu maahanmuuttopolitiikka on johtanut siihen, että Suomessa ei ole minkäänlaista rajakontrollia, vaan tänne tullaan kuin hollitupaan. Äänestä Jussi Halla-aho panemaan maahanmuuttopolitiikka kuntoon. (Ja tietenkin tämä väitetty lepsuilu on vihervasemmiston syytä, vaikka siitä kuinka olisi ollut vastuussa Halla-aho itse.)

Sannfinnarnas valkampanj går sålunda ut på det följande: Den invandringspolitik som förts under Jussi Halla-ahos ledning har inneburit att det inte längre finns någon gränsbevakning i landet, utan utlänningar kommer in som de vill. Rösta in Jussi Halla-aho så han åtgärdar det här. (Och naturligtvis är det "den gröna vänstern" som han beskyller för den här påstådda nonchalansen, hur mycket det än var Halla-aho själv som svarade för den.)

Normaalisti järkeilevän ihmisen mielestä olisi ehkä syytä harkita jonkun muun kuin Jussi Halla-ahon äänestämistä, jos nykyinen Jussi Halla-ahon mielen mukainen maahanmuuttopolitiikka on niin huonoa. Mutta tämä tapaus osoittaakin, miten tyhjä ja kulunut retorinen kuvio koko "maahanmuuttopolitiikan ongelmista" löpiseminen on. Vaikka rajavartijoilla olisi käsky ampua joka ikinen maitokahvia tummaihoisempi ilman eri varoitusta, maahanmuuttokriitikot inisisivät entiseen tapaan liian sallivasta politiikasta. 

En normalt resonerande människa skulle kanske föredra att rösta på någon annan än Jussi Halla-aho, om den invandringspolitik Jussi Halla-aho fått formulera är så dålig. Men den här incidenten visar bara vilken tom och utnött retorisk floskel hela den här historien om "problem i invandringspolitiken" är. Skulle gränsbevakarna ha stående order att skjuta ihjäl vem som helst vars hud är mörkare än caffè latte, så skulle "invandringskritikerna" envisas med att svamla om alltför tillåtande invandringspolitik.

Pistää miettimään, oliko se maahanmuuttopolitiikka muka ennen vanhaankaan niin lepsua tai ylisallivaa. Muistutan, että Ruotsi-demokraatit länsinaapurissa pitivät siihen aikaan Suomen politiikkaa esikuvallisena. Onkin selvää, että maahanmuutosta valittamalla vain yritetään päästä vallankahvaan mestaroimaan ihan kantaväestön elämä pilalle. Eli toisin sanoen: maahanmuuttokriitikot valehtelivat härskisti maahanmuutto-ongelmista jo silloin kun heillä ei ollut mitään poliittista kannatusta, ja aivan yhtä härskisti he valehtelevat nyt, kun heillä on ollut mahdollisuus hoitaa maahanmuuttopolitiikka haluamakseen.

Man känner sig föranledd att fråga, om finländsk invandringspolitik ens förr i världen var särskilt nonchalant eller tillåtande. På den tiden ansåg ju Sverigedemokraterna i vårt västra grannland att den finländska invandringspolitiken var vad de eftersträvade. Det är klart att invandringsgnället bara är ett sätt att skaffa sig politisk makt och göra livet surt för den infödda majoritetsbefolkningen. Alltså: invandringskritikerna ljög fräckt om invandringsproblem när de inte ännu hade något politiskt stöd, och precis lika fräckt ljuger de nu, när de redan haft en chans att införa en invandringspolitik de själva gillar.

Tästä ylläolevasta emme tietenkään lue lehdistä, koska maahanmuuttokriitikoilla on mediaa johtavien ja omistavien Hugenbergien tuki. Jos joku oikea journalisti uskaltautuisi sanomaan kaiken yllä olevan ääneen - niin itsestäänselvää kuin se onkin - hän saisi potkut ja ammatinharjoittamiskiellon. Minähän sen parhaiten tiedän.

Det ovanstående kan vi givetvis inte läsa i tidningarna, eftersom medierna styrs och ägs av Hugenberg-typer som gillar extremhögern. Skulle någon riktig journalist säga högt allt det ovanstående - hur självklart det än är - skulle han få sparken och beläggas med yrkesförbud. Det vet jag ju av egen bitter erfarenhet.