...quantilla prudentia regatur Finnia!

Max Jakobson har skrivit en memoarbok som heter Framtiden?. I boken föreslår han att man skulle utse ett "sju vises råd", en sorts korporativt organ, som sinsemellan skulle dryfta Finlands möjligheter att klara sig i världen. Naturligtvis skulle det vara hemliga möten i Bilderbergstil, hur annars. Hur detta sedan passar ihop med demokratin, är mig oklart. Men idén är inte precis ny, för det är flera gamla gubbar inom näringslivet och politiken som ibland framfört liknande förslag. För ett antal år sedan talade Kalevi Sorsa, som då ännu levde fast han kanske inte hade hälsan, om att upprätta ett nytt rådgivande (rådgivande var det väl?) organ bestående av veteranpolitiker. Jakobson vill ha någonting annat, ett korporativt sammansatt råd, där det skulle ingå både näringslivets, fackrörelsens och politikens toppgubbar. Idel gubbar givetvis, inte några kvinnor. Allra minst Tarja Halonen, som för Jakobson givetvis är en vänstervriden världsförbättrare som förstört våra relationer med USA genom att inte buga tillräckligt djupt för Dubya. Dessutom har ju Halonen folkets mandat, vilket som sådant tydligen gör henne suspekt i Jakobsons ögon.

Det är på något sätt rörande att se, hur oskyldig Jakobson är i sitt uppenbara förakt för demokratin. Kulisspåverkande gubbar av hans generation har det tydligen aldrig fallit in att någonsin ifrågasätta sin egen verksamhet och dess demokratiska legitimitet ens ur rent formalistisk, legalistisk synvinkel. Han har levt i kulisserna så länge, att han börjat uppfatta rampljuset som en besvärlig störfaktor och publiken som ett gäng inkräktande värstingar.

Naturligtvis ger Jakobson katten i miljöfrågor och peak oil, han begränsar sig till att dryfta Finlands framtid ur den synvinkel som för honom är den realpolitiska, dvs. herrarnas vanliga liturgi om Finlands konkurrensförmåga. En gång i tiden var den här attityden den förhärskande inte bara bland Jakobsons gelikar, och det var bara de gröna som överhuvudtaget vågade bringa till tals att det fanns gränser för ekonomisk tillväxt. Unga ingenjörer av Ilkka Kokkarinens och Markku Jantunens snitt, för vilka det i dag är en naturlig sak att man inte köper bil och att man på något vis måste besvara peak oilfrågan, skulle på åttiotalet ha börjat skrika om kommunism om bara någon så mycket som föreslog dem att åka kollektivt i stället för att skaffa sig en fin och dyr statusbil. Kanske det lönar sig att läsa Jakobsons bok bara för att bilda sig en uppfattning av den ancien regime som åttiotalets tidiga medborgarrörelser, från de gröna till vapenvägrarna, hade emot sig. Kanske det även gör de grönas dumheter och barnsligheter begripliga. Man hade emot sig en trögtänkt och dum men samtidigt allsmäktig vedersakare - ungefär som Böjgen i Ibsens Peer Gynt - vars apatiska självgodhet och självtillräcklighet fick vilken barnslighet som helst att verka djupsinnig och intellektuellt, t o m naturvetenskapligt, motiverad.