torstai 1. syyskuuta 2005

Hebreiskan som europeiskt språk

Jag har tappat bort båda grammatikorna - både bibelhebreiskans och nyhebreiskans - men åtminstone hittade jag en högst intressant artikel på nätet som handlar om nyhebreiska som europeiskt, framför allt slaviskinspirerat språk. Det behövs inte särskilt omfattande kunskaper i språket för att varsebli det ryska eller polska elementet i fraseologin - om uttrycket för "vad är klockan?" är ord för ord "vilken timme?" (ma ha-sha'a?) så har man såsom polskkunnig svårt att inte undra, om uttrycket inte inspirerats av która godzina? som också betyder "vilken timme?" Men Haiim Roséns artikel går längre än så, den kartlägger även mera subtila ryska och slaviska influenser, särskilt i fråga om semantiken.

Hebreiskan hade oturen att återuppfödas under ett tidevarv då språkvetenskapen främst inriktade sig på ord och böjningsändelser, inte på syntax, ordföljd och ordens inbördes förhållanden. Sålunda blev nyhebreiskan på många sätt bara jiddisch i semitisk klädsel. Detta syns inte minst i ordföljden: i gammaltestamentlig hebreiska kom verbet först, men i nyhebreiska är det subjektet som gör det. Dessutom har verbsystemet omorganiserats efter europeiska modeller. Det vill säga, verben böjs visserligen precis som i fornhebreiskan, men formernas användningsområden har radikalt förändras för att de skulle motsvara det tempussystem som en jiddischtalande genomsnittsjude från Vitryssland vant sig vid. Om jag inte misstar mig, så har t ex den verbform som ursprungligen var presens kommit att användas som futurum, medan man infört en ny presensform, som i princip är en participkonstruktion - "jag är görande, du är görande" osv. Participerna böjs givetvis som adjektiv, och därför är det den här presensformen man lär ut först - när man lärt sig hantera adjektiv, är det en glad överraskning att se, att verbet funkar på samma sätt. (Tyvärr blir den nästa överraskningen betydligt mindre rolig, när man kommer underfund med att resten av verbformerna faktiskt har en egen uppsättning ändelser, att de också böjs i person, och inte bara i numerus och genus.)