tiistai 6. syyskuuta 2005

Kolla tjejer vad radikal jag är

Eftersom Tiina Kaarela rätt entydigt låtit mig förstå, att det är en personlig förolämpning att överhuvudtaget nämna henne vid namn i den här bloggen, kommer jag inte att utgå från hennes skriverier i den feministfientliga tirad som jag nu tänker skriva. När allt kommer omkring är det betydligt roligare att säga ett par anspråkslösa ord om Kaisa Ruokamos dagbok, som bär den imponerande titeln Den samhällskritiska feministen, Kronohagen, Helsingfors. Jag är rätt illa underrättad om de olika stadsdelarna i vår tillfälliga huvudstad och särskilt om deras status i förhållande till varandra - det är först helt nyligen som jag definitivt lärt mig att det är Eira som är det fina kvarteret och Jakobacka som är slummen, och inte vice versa - men på något vis misstänker jag att Kronohagen är ett såpass förnämt område att någon som bor där inte precis har akut anledning att känna sig alltför samhällskritisk till sinnes. Jag kan missta mig - som sagt har jag bara en ytterst grumlig uppfattning om den helsingforsiska topografin.

Men låt oss fortsätta. Hon påstår vidare att hon är "radikal och oförsonlig" och att hon intresserar sig för att ta reda på, vem som har makten. "Eliter bör man alltid känna igen, ty de drar även oförtjänt nytta av sin ställning." Feministiska eliter känner hon givetvis inte igen, och ännu mindre beredd är hon att medge, vilken makt det feministiska blocket redan nu de facto utövar i det här landet. Men gjorde hon det så skulle hon även vara tvungen att erkänna att hon, och andra feminister, även har ett ansvar att bära, som alla maktutövare, och att de vid behov också kan ställas till svars för maktmissbruk. Man ska alltså kalla sig "radikal", så att man framstår som en förtryckt, eller en advokat för de förtryckta, och om någon understår sig att kritisera en, kan den alltid avvisas som en förtryckare eller en agent för förtryckarna.

Det där poserandet som "radikal" irriterar också därför, att "radikal" i princip är ett epitet som man får av andra. När jag var mycket ung, var jag helt säker på att mina politiska åsikter bara var moderata, borgerliga och liberala, som mina morföräldrars. Till min förvåning och fasa blev jag ändå kallad radikal och kommunist, vilket jag i början bara kunde förklara mig som ett missförstånd. Men eftersom det helt enkelt inte gick hem hos det slödder som jag gick på gymnasiet med att man kunde vara för vapenvägran av ren borgerlig individualism och liberalism, fick jag då bita i det sura äpplet och finna mig i att sådana typer som jag uppenbarligen definierades som radikaler och kommunister. Okej då, sen är man tydligen radikal och kommunist, fan. Det tog tid och självrannsakan att acceptera, att man nu faktiskt befann sig i marginalen och var en sådan där hemsk vänsterradikal. - Som vuxen är man till all lycka flexiblare än som dogmatisk ung hetsporre, följaktligen var det inget problem när man sist och slutligen insåg att man inte längre var någon vänsterradikal, utan en ganska konservativ legalist.

Men hur som helst, det går en jäkligt på nerverna att se folk som gör ett stort nummer av att vara "radikala", när de i princip bara är vanliga gruppegoister som i och för sig helt legitimt verkar för sin sak. Är man - måste man vara - på riktigt radikal så är det faktiskt inte lajbans. Det är framför allt en patologisk situation. Det är antingen radikalen själv eller samhället som det är fel på, och ingetdera är ett särskilt trevligt alternativ. Det är inte kul att vara psykiskt störd och inbilla sig att man är politiskt förtryckt (vänsterradikalism) eller att ens värld hotas av svartskallar och/eller beskattningen (högerradikalism). Men lika litet trevligt är det om samhället - det lilla eller det stora - har verkliga problem och om man blir utmålad som radikal därför att man vill avhjälpa de där problemen och bygga ett bättre samhälle där man äntligen kan lugna ner sig till en mysig konservatism.

Hur som helst, jag är övertygad om att människans naturliga tillstånd är konservatismen, och att radikalismen bara är ett sätt att sträva efter ett samhälle där man kan nå detta naturliga tillstånd. Verkliga, ärliga radikaler är alltid människor som motvilligt och som sista utväg axlar "radikalens" mantel när allt annat redan har prövats. Som absolut inte ville ha någonting med politiken att göra, men som ändå måste ta itu med den därför att de har tvingande moraliska skäl och sålunda inte kan låta bli. Och som vet att de egentligen skulle föredra ett samhälle och en värld där de kunde bli konservativa och mysa konservativt hemma med en deckare och en kopp te i stället för att politisera sig ihjäl på massmöten.

Det är precis därför som jag absolut inte vill ha någonting att göra med låtsasradikaler, om de så är höger eller vänster. Jag tycker att det är obekvämt och motbjudande att måsta vara radikal. Om någon av egen fri vilja vill vara radikal och kalla sig det, har jag ingenting till övers för den. För jag vet att en sådan typ bara vill slå sönder saker och roffa makt åt sig utan att någonsin bygga upp någonting eller stå till svars som maktutövare.