Vasemmistolaiset "molemmat ääripäät" -teoriat - Kålsuparteorierna på vänsterhåll

Venäjän hyökättyä eläimellisen, saatanallisen julmasti Ukrainaan ja aloitettua sen, minkä osaa kaikkein parhaiten - siviilien rääkkäämisen, silpomisen ja murhaamisen - vasemmiston kommunistisin osa, jonka amerikkalaisvastaiset salaliittoteoriat ovat suosittuja äärioikeallakin, on aloittanut ne tavanomaiset höpinänsä siitä, kuinka molemmat osapuolet muka ovat yhtä pahoja. Perussuomalaiset puolestaan koettavat hädissään kääntää takkia: olemme NATOn puolesta ja Venäjää vastaan, kuten olemme aina olleet. Niin varmaan, ja Oseania (vanhan suomennoksen mukaan Oceania) on aina ollut sodassa Itäaasiaa vastaan. 

När nu Ryssland med djurisk, djävulsk grymhet invaderat Ukraina och satt igång med vad ryssarna bäst förstår sig på - att pina, stympa och mörda civila - har den mest kommunistiska fraktionen av vänstern, vars antiamerikanska konspirationsteorier åtnjuter en viss popularitet också inom extremhögern, börjat förkunna sitt gamla evangelium om hur bägge sidorna kantänka är lika goda kålsupare. Sannfinnarna å sin sida försöker förtvivlat vända kappan: vi är för NATO och emot Ryssland, som vi alltid varit. Javisst ja, och Oceanien har alltid legat i krig med Ostasien.

De facto -puheenjohtaja Halla-aho on toki vääntänyt ainakin kolmosen silmään omassa raivokampanjassaan Venäjää vastaan. Veikkaanpa että tunnettu "ihmisoikeusaktivisti" Johan-nyt-on-Johan Bäckman jo innolla kääntää Halkun puheita kyökkivenäjäksi todistuksena sille, että koko länsi on fasistinen ja että Ukrainaa puolustavat tunnetut fasistit.

Partiets de facto ordförande Halla-aho har visst gått på högsta växeln i sin egen raserikampanj mot Ryssland. Jag slår vad att den välkände "mänskorättsaktivisten" Johan Bäckman redan översätter Halla-ahos yttranden till köksryska för att bevisa att alla i Väst är fascister, särskilt de som tar Ukraina i försvar.

Persut ovat nyt aina persuja: periaatteettomia valehtelijoita, moraalittomia opportunisteja ja suomenkielisen Suomen kulttuurin tuhoajia. Heistä tietää missä he ovat: katuojassa omasta aivokopastaan valuneissa ripuliulosteissa, joiden makua he ylistävät Hommalla ja muilla foorumeilla. Mielenkiintoisempi ääri-ilmiö ovat kuitenkin vasemmiston kommunistisimmat.

Sannfinnarna är givetvis alltid sannfinnar: principlösa lögnare och omoraliska opportunister som slagit sönder all kultur i finskspråkiga Finland. Om dem vet man var de står, eller snarare ligger: i rännstenen i den diarréskit som väller ut ur deras hjärnkammare och vars smak de hyllar på Hommaforum och övriga högerextrema diskussionssidor. De mest kommunismbenägna vänstertyperna framstår dock som betydligt mera intressanta i sin extremism.

Vasemmistolaisuuden äärimuotoihin kuuluu tunnetusti sellainen nupit kaakkoon vedetty viha Yhdysvaltoja kohtaan, että siinä ei enää ole mitään järkeä, vaikkei jenkkien sotaseikkailuja hyväksyisikään. Samalla kun mitä pimahtaneimpia kolmannen maailman diktaattoreita pitää ymmärrellä ja selitellä kyllästymiseen asti, mikään, mitä USA tekee, ei voi olla mitään muuta kuin imperialismia.

Mera extrema former av vänstertänkande handlar som bekant om ett så överdrivet hat mot USA att det inte längre kan motiveras rationellt, hur mycket man än skulle ogilla amerikanernas krigsäventyr i uländerna. Medan de mest korkade tredjevärldendiktatorer bemöts förståelsefullt och deras grymheter bortförklaras, kan ingenting USA gör vara något annat än imperialism.

On joskus huvittavaakin nähdä, miten nuoret vasemmistolaiset turvautuvat valmisselityksiinsä, jotta USA saataisiin aina esitettyä maailmanpaholaisena, jota ohjaavat yksinomaan öljyedut. Eräät väistöliikkeet ovat suorastaan hellyttäviä: kun tällaiselta vasemmistolaiselta kysyy, kuka sai Afganistanin maanafta-alan haltuunsa ja kehitettäväkseen jenkkien hyökättyä maahan, tyypillinen heikäläinen osaa vastata vain sanomalla "ei ainakaan Afganistanin kansa". 

Det är ibland t o m roande att se hur en del vänstermänniskor förlitar sig på sina färdigförklaringar om USA som en världsdjävul som endast styrs av sina oljeintressen. Vissa undanflykter är t o m avväpnande naiva: frågar man en sådan vänstermänniska, vem som egentligen tog över oljeindustrin i Afghanistan och åtog sig att bygga ut den när jänkarna väl invaderat och ockuperat landet, kan hon bara svara att det "säkert inte var det afghanska folket".

Sitä he eivät sano, että sen maalöpön sai kaivaakseen Kiina, avoimessa tarjouskilpailussa, kaikkien kapitalismin kauniiden sääntöjen mukaan, ja juuri tällä tavalla Kiina etenee kohti hegemonisempaa asemaa: ei väkivaltaa käyttämällä, vaan taloudellisella vallalla hivuttautuen, pitkää peliä kärsivällisesti pelaten. 

Vad de inte säger eller inte vet är att det var Kina som i ett öppet anbudsförfarande köpte rättigheterna till afghansk nafta, helt enligt kapitalismens regler, och det är precis på det här sättet Kina smyger sig fram emot en mer och mer hegemonisk ställning: inte med våld, utan genom att utnyttja sin ekonomiska makt. Kina spelar sitt långa spel tåligt och utan brådska.

Tämä liittyy siihen, että vasemmistolainen ei halua miettiä sitä, millainen tulevaisuus maailmalla on, kun Kiina ja Intia nousevat  kunnolla USA:ta haastamaan. Tavallaan käsitän, miksi vasemmistolainen kokee myötämieltä ja ymmärtämystä noita maita kohtaan: esimerkiksi Intia oli vielä minun lapsuudessani surkean köyhä maa, jonka asukkaiden kurjuudella reviteltiin innokkaasti meikäläisissä koulukirjoissa, ja kiinalaisten kohtalo japanilaisten kynsissä toisen maailmansodan (joka Kiinan kannalta alkoi vuosia aikaisemmin kuin lännen) aikana on omiaan herättämään sympatiaa: japanilaiset sotilaathan leikkelivät kiinalaisia vankeja huvikseen elävältä palasiksi.

Det här hänger ihop med att vänstermänniskan inte vill reflektera över hurdan framtid världen går till mötes när Kina och Indien på riktigt börjar utmana USA. På sätt och vis begriper jag varför vänstermänniskan hyser medkänsla och förståelse för dessa två: Indien var ännu i min barndom ett miserabelt fattigt land, och våra skolböcker frossade formligen i indiernas elände. Kinesernas öde i japanernas händer under andra världskriget (som i Kina i praktiken började i åratal tidigare än i Väst) är också ägnat att väcka sympati: japanska soldater skar ju kinesiska krigsfångar i stycken för att roa sig.

Tämä ei kuitenkaan muuta esimerkiksi sitä, että Intia on tällä hetkellä nationalistien hallitsema maa, joka suhtautuu vihamielisesti länteen - intianenglannissa on jopa rasistinen ja halventava nimitys kristityille (kirastani). Tästä esimerkiksi persut eivät tietenkään häiriinny, vaikka paljon puhuvatkin kristityistä kaikkein vainotuimpana uskonnollisena ryhmänä - Intian äärihinduthan ovat heidän kanssaan samalla puolella monissa asioissa (muslimeja vastaan, tiedettä vastaan ja kaikkia vasemmistolaisiksi miellettyjä vastaan).

Det här ändrar dock ingenting i att Indien för närvarande regeras av ett nationalistisk parti som förhåller sig fientligt till Väst - indisk engelska har t o m ett rasistiskt och nedsättande ord för de kristna, kirastani. Det här verkar dock inte störa sannfinnarna, hur mycket de än pladdrar om de kristna som världens mest förföljda religiösa grupp - hinduextremisterna i Indien är ju på samma sida som de själva: emot muslimer, emot vetenskapen och emot allting de uppfattar som "vänster".

Vastaavasti Kiina on kommunistipuolueen hallitsema diktatuuri, jossa erityisesti kansalaisten valvonta ja kyylääminen on viety huipputeknisin keinoin aivan uudelle tasolle. Kommunistipuolueen johdolla maa on viety karkeaan kapitalismiin, eli kommunistivallasta ei loppupeleissä ollut sitäkään hyötyä, jolla sitä aikoinaan markkinoitiin: se ei kyennyt estämään kapitalistista riistoa.

På ett motsvarande sätt är Kina en av kommunistpartiet styrd diktatur, där man med högteknologiska medel kontrollerar folket på en helt ny nivå av totalitarism. Under kommunistisk ledning har det införts brutal kapitalism i landet, så att kommunistväldet har inte ens kunnat garantera det det grundades för att garantera, dvs. att det inte skulle bli någon kapitalistisk exploatering av proletariatet.

USA on toki monella tapaa taantunut "onnen päivistä" ja vahvan keskiluokan ajoista, mutta se on sidottu lujasti kansainväliseen yhteistoimintaan ja perustuslakiinsa. Kun amerikkalaiset valitsivat johtajakseen sähläävän ja kykenemättömän äärioikeistolaisen, sekä perustuslaki että kansainväliset yhteistyösiteet (jotka Trump toki olisi halunnut katkaista) pitivät maan demokraattisena.

Visst är USA inte längre vad det var när medelklassen ännu var stark och livet var som på teveserien "Gänget och jag" (på finska och på originalspråket "Lyckliga dagar", vilket var vad jag egentligen här ville åsyfta), men politikernas framfart i landet kringskärs alltjämt av grundlagen, och USA är likaså en välintegrerad del av internationella samarbetsnätverk. När amerikanarna röstade in en klumpigt klåpande högerextremist som president, var det grundlagen och de internationella samarbetsförbindelser som Trump ville bli av med precis det som räddade demokratin.

Kaikesta huolimatta USA:ssa on demokraattinen järjestelmä. Totta kai se on Ronald Reaganin ajoista saakka valunut lähemmäksi alastonta rahavaltaa, kun esimerkiksi ammattiyhdistysliikkeen aiemmin mahtava vaikutusvalta on hiipunut. Mutta demokratiassa valtaa käyttää se, joka laillisin keinoin vallan ottaa. Se, että amerikkalainen vasemmisto (jos siellä sellaista missään järkevässä mielessä on) ja ay-liike ovat menettäneet valtaansa, on voitava nähdä myös niiden omana syynä.

Trots allt har USA ett demokratiskt system. Visst har det sedan Ronald Reagan blivit allt mer likt en ren plutokrati, när t ex den tidigare allsmäktiga fackrörelsen förlorat i inflytande. Men i en demokrati erbjuds makten till alla som kan tillskansa sig den med lagliga medel. Att den amerikanska vänstern (om det nu i någon förnuftig bemärkelse finns en vänster i Förenta Staterna) och fackrörelsen tappat greppet om makten bör man kunna skylla också på dem själva.

Se, että vasemmistolaiset selittävät USA:n, tai demokraattiset maat yleensäkin, "yhtä pahoiksi" kuin autoritääriset tai totalitaristiset diktatuurit, on pelkkää älyllistä ja poliittista laiskuutta. Toki se selittyy sillä, että ao. vasemmistolaiset ovat itseymmärrykseltään vallankumouksellisia, eli pitävät kaikenlaisia reformeja tyhjänä pikkunäpertelynä, koska vain vallankumous voi muuttaa mitään. Ottaen huomioon, miten päin helvettiä eri marxilaiset vallankumoukset ovat asiat laittaneet niissä maissa, joissa ne ovat toteutuneet, näkisin tämän näkemyksen mielekkyyden kyseenalaistamisen väärtinä.

Att vänstermänniskor påstår att USA eller demokratiska länder i allmänhet är "lika goda kålsupare" som auktoritära regeringar eller totalitära diktaturer är intellektuell och politisk lättja. Visst beror det på att dylika vänstermänniskor ser sig själva som revolutionärer - dvs. ser allehanda reformer som betydelselöst småpetande, eftersom det bara är en revolution som kan leda till verklig förändring. Med tanke på hur fullkomligt saker och ting alltid gått åt helvete i de länder där marxistiska revolutionsgriller gått i uppfyllelse vågar jag ifrågasätta det vettiga i denna syn.

Tuntuu kuitenkin siltä, että tällainen "vallankumouksellisuus" - jonka sanomana kaikille yhteiskunnallisille reformisteille on "ei tuosta kumminkaan mitään tule" - lähinnä pelaa juuri oikeiston ja kapitalistien pussiin. Jos minä olisin esimerkiksi rahaoikeiston edustaja ja haluaisin tehdä vasemmiston kyvyttömäksi vaarantamaan rahapussini miljoonia millään tavalla, avustaisin salaa juuri tuollaisia "vallankumouksellisia" - poliittisesti mihinkään kykenemättömiä murjottajia, joiden pelottavaa radikaalisuutta toki voi näppärästi käyttää hyväkseen maltillisten vasemmistolaisten, ay-liikkeen ym. mustaamiseen.

Det känns dock att en sådan här "revolutionär" attityd - vars budskap till alla samhällsreformister är "int fan blir det nåt av det där int" - snarast är till nytta för högern och kapitalisterna. Skulle jag vara en högersinnad penningmagnat så skulle jag tycka att det bästa sättet att göra vänstern inkapabel att på något sätt äventyra miljonerna i min penningpung, skulle jag satsa på att betala bidrag precis till sådana där "revolutionärer" - politiska depressionspatienter som inte kunde uträtta någonting konkret och vars skrämmande radikalism kunde utnyttjas till att svartmåla den moderata vänstern, fackrörelsen osv.