Vielä pieni lisäys tuohon hiljattaiseen kirjoitukseeni Venäjän valheista: Venäjän myötäilijät antavat usein ymmärtää, että Venäjällä on syy tuntea itsensä uhatuksi, koska sen rajoilla on sellainen määrä Nato-tukikohtia. Miettikää nyt jumaliste mikä niihin tukikohtiin on syynä. Se, että Venäjän edeltäjävaltio Neuvostoliitto alisti ja sorti Itä-Euroopan kansoja. Luonnollinen seuraus sellaisesta on, että nämä kansat hakivat välittömästi apua Natosta, kun tilaisuus siihen avautui.
Erilaiset edistykselliset tahot paheksuvat usein tätä Itä-Euroopan intoa liittyä Natoon, koska Yhdysvallat on heille sellainen mörkö. Tämä on yksi syy, miksi pidän joitakin vasemmistolaisia tyhminä ja jollain tasolla jopa rasistisina. Sen sijaan että he alkaisivat tosissaan pohtia sitä, millaisella pitkän tähtäimen strategialla he saisivat vasemmistolaisuudesta taas houkuttelevan vaihtoehdon vaikkapa puolalaisille, he keskittyvät kiroilemaan sitä, miten pahoja ihmisiä ja parantumattomia venäläisvihaajia itäeurooppalaiset ovat ja miten toivotonta on yrittää sivistää itäeurooppalaisia läntiseen vasemmistolaisuuteen.
Lännen vasemmistolaiset olisivat takuulla ensimmäisinä ymmärtämässä sellaista maata, joka Yhdysvaltojen pommittamaksi jouduttuaan hakisi turvaa Venäjästä. Miksi helkkarissa sitten on niin vaikeaa ymmärtää, että Neuvostoliiton alistamina olleet maat vastaavasti turvautuvat Yhdysvaltoihin?
Silloin kun minä olin nuori vasemmistoidealisti, opettelin sujuvan puolan kielen ja painuin suoraa tietä Puolaan sekä saarnaamaan paikalliselle väestölle ei-kommunistisen vasemmistolaisuuden hyvää sanomaa että oppimaan yhtä ja toista puolalaisiltakin. Mutta koska olin pelkkä riviopiskelijarenttu ja yksityisajattelija, ne lapselliset jutut joita kirjoitin Ny Tidiin eivät kauas kuuluneet.
Se, mitä sanon vasemmistosta, koskee muutettavat muuttaen Venäjääkin. Venäjältä viisasta politiikkaa olisi aivan ensimmäiseksi tunnustaa tosiasiat, mennä itseensä ja myöntää, että siihen on syynsä, miksei Venäjästä pidetä. Sen sijaan Venäjä uhriutuu ja esittää itsensä sorrettuna ja väärinymmärrettynä. Tämä strategia on niin viimeisen päälle sama kuin tuo maahanmuuttokriitikoiden käyttämä, että on ihan pakko kysyä taas kerran, kouluttaako KGB niitä.
Ett litet tillägg till vad jag nyligen skrev om Rysslands propagandalögner: Rysslandsvänner låter oss gärna förstå, att Ryssland är i sin fulla rätt att känna sig hotat, eftersom landet numera omringas av massor av Natobaser. Men är det så där svårt att fatta vad det beror på. På att Rysslands föregångarstat Sovjetunionen förtryckte och förslavade de östeuropeiska nationerna i ett halvt århundrade. Detta ledde till den högst naturliga följdföreteelsen att nationerna ifråga sökte sig till Nato så snart de kunde.
En del vänstersinnade tycker illa om den östeuropeiska entusiasmen att ansluta sig till Nato, eftersom de har en så negativ syn på Förenta Staterna. Det här är en av orsakerna varför jag anser vissa vänstermänniskor vara inte bara dumma, utan också i viss bemärkelse även rasistiskt fördomsfulla. I stället för att på riktigt fundera över en långsiktsstrategi på att göra vänstern till ett lockande alternativ t ex för polacker nöjer de sig med att svära på hur onda och rysshatande östeuropeer är och hur hopplöst det är att civilisera dem till vänstermänniskor i västeuropeisk tappning.
Västeuropeiska vänstermänniskor skulle alldeles säkert visa gränslös förståelse för vilket land som helst som, när det väl blivit bombarderat av Förenta Staterna, skulle söka trygghet hos Ryssland. Varför i helsike är det då så svårt att inse, att länder som har en lång erfarenhet av det sovjetiska oket, på ett liknande sätt sätter sin tillit till Förenta Staterna?
När jag var en ung vänsteridealist lärde jag mig flytande polska och åkte rakaste vägen till Polen både för att predika icke-kommunistiskt vänsterevangelium för polacker ohi för att lära mig ett och annat av dem. Men jag var då bara en vanlig studerande och en privattänkare, och de barnsliga artiklar jag skrev i Ny Tid lämnade inget bestående intryck.
Vad jag säger om vänstern gäller mutatis mutandis även för Ryssland. Av Ryssland vore det klok politik att allra först erkänna vissa fakta, idka självkritik och medge, att det inte är för intet folk ogillar Ryssland. I stället iklär sig Ryssland offerrollen och påstår sig vara förtryckt och missförstått. Denna strategi liknar så mycket invandringskritikernas, att man åter ser sig föranledd att fråga, om det inte är gamla KGB som erbjuder dem politisk skolning.
