"Miksi vain valkoisten maiden pitää muuttua monikulttuurisiksi?" - "Varför är det bara vita länder som ska bli mångkulturella?"

Twitterissä eräs kirjoittelija kysyi:

En Twitterskribent ställde följande fråga:

"Miksi vain valkoisten maiden pitää muuttua monikulttuurisiksi? Miksi Afganistania, Irakia, Kiinaa tai Somaliaa ei vaadita muuttumaan monikulttuuriseksi? Miksi kukaan ei ole huolissaan siitä, miten mustia Afrikassa ollaan?"

"Varför är det bara vithyade länder som ska bli mångkulturella? Varför ställs inga krav på att införa mångkulturen i Afghanistan, Irak, Kina eller Somalia? Varför är ingen oroad över att alla är så svarta i Afrika?"

Kysymys ansaitsee asiallisen vastauksen. Ensinnäkään kukaan ei "vaadi" yhtään mitään maata muuttumaan monikulttuuriseksi. Se nyt vaan on käytännön fakta, että köyhät muuttavat rikkaisiin maihin, ja tätä pitää sitten jotain hallinnoida. Mutta tuon kysymyksen taustalla on selvästi jonkinlainen oletus, että Afganistan, Irak tai Kiina olisivat yksikulttuurisia. 

Frågan förtjänar ett sakligt svar. Allra först är det ingen som ställer "krav" på att införa mångkultur någonstans. Det är bara ett praktiskt faktum att fattigt folk flyttar till rika länder och att denna situation på något sätt bör förvaltas. Men frågeställaren förefaller inbilla sig att Afghanistan, Irak eller Kina är monokulturella länder.

Itse asiassa Somalia aika pitkälti on maahanmuuttokriitikkojen ihannemaa yksikulttuurisuudessaan. Ja kuten tiedämme, Somalia on romahtanut valtio, jossa on vain alueellisesti toimivia hallituksia. Sitä vastoin Afrikassa on kulttuurisesti tilkkutäkkimäisiä valtioita, jotka pysyvät maanosan keskitasoon verraten paremmin pystyssä. Toisaalta yksi Afrikan vakaimmista ja demokraattisimmista maista, Botswana, on kohtuullisen yksikulttuurinen maanosan mittapuulla, koska 80 prosenttia väestöstä puhuu tswanaa äidinkielenään. Voi siis sanoa, että sen enempää yksi- kuin monikulttuurisuuskaan ei mitenkään itsestään selvästi tee mistään maasta vakaata eikä epävakaata.

Vad gäller Somalia kan man faktiskt säga att det är ett monokulturellt land som motsvarar det invandrarkritiska idealet. Och som vi vet är Somalia en kollapsad stat där det bara finns regionala regeringar. Å andra sidan finns det mångkulturella lapptäcken till stater i Afrika som klarar sig bättre än övligt är i världsdelen vad gäller samhällsfreden. Och - å tredje sidan - är Botswana, en av de mest stabila och demokratiska staterna i Afrika, relativt monokulturellt i jämförelse med grannländerna, eftersom 80 procent av befolkningen talar tswana som modersmål. Man kan sålunda konstatera, att varken monokultur eller mångkultur allena räcker till att vare sig stabilisera eller avstabilisera en stat.

Mutta puhutaanpa noista kolmesta muusta maasta.

Men låt oss tala om de där andra tre länderna.

Afganistanissa on kaksi virallista kieltä: dari (persian kielen afganistanilainen muoto) ja paštu (Afganistanin kansalliskieli, joka kuuluu iranilaisiin kieliin mutta jonka kielioppi on paljon mutkikkaampi ja vaikeampi kuin persian). Lisäksi maassa puhutaan mm. uzbekkia (turkinsukuinen kieli), turkmeenia (sekin turkinsukuinen kieli; ei ole kuitenkaan selvää, onko Afganistanin turkmeeni sama kieli kuin Turkmenistanin), balutšia (iranilainen kieli, joka ilmeisesti on läheisempää sukua kurdille kuin persialle) ja nuristanilaisia kieliä (ryhmä pieniä indoiranilaisia kieliä, joiden sijainti sukupuussa ei taida vieläkään olla aivan lukkoonlyöty).

Afghanistan har två officiella språk: dari (den lokala varianten av persiskan) och pashto (Afghanistans nationella språk, som ingår i den iranska grenen av indoeuropeiska språk men vars formlära är mycket mera komplicerad och svår än persiskans). Dessutom talas där bl a uzbekiska (ett turkspråk), turkmenska (även det ett turkspråk, men det är inte säkert om turkmenskan i Afghanistan är samma språk som dito i Turkmenistan), baluchiska (ett iranskt språk som antagligen är närmare släkt med kurdiskan än med persiskan) och nuristanska språk (en grupp små indoiranska språk, vars exakta släktskapsförhållanden med de övriga indoeuropeiska språken inte ännu är fastslagna).

Vielä suhteellisen hiljattain Afganistanissa puhuttiin myös mogoli-nimistä kieltä, paljon persialaisia vaikutteita saanutta mongolin (!) kielen murretta, mutta näyttää siltä, että koko sitä aiemmin puhunut etninen ryhmä, hazarat, on siirtynyt hazaragiin. Tämä vuorostaan on persian mogolilaisvaikutteinen murre. Kuten kaikki Leijapojan lukeneet tai siitä tehdyn elokuvan nähneet tietävät, Afganistanissa esiintyy jonkin verran rasismia hazaroita kohtaan; siihen liittyy uskonnollisia ristiriitoja, koska hazarat ovat yleensä šiiamuslimeita. Elokuvassa puhuttu kieli muuten on daria: omalla alkeispersiallani ymmärsin, kun pikkupojat uhosivat olevansa sultânhâ-é-Kâbûl, Kabulin sulttaaneja. 

Historiskt sett är det ännu relativt nyligen som det fanns mongolisktalande i Afghanistan - deras språk hette egentligen mogol och hade av naturliga skäl tagit emot en massa persiska influenser, men sedan dess förefaller hela den etniska grupp som tidigare talat mogol, hazarafolket, ha övergått till hazaragi, en mongoliskpåverkad persisk dialekt. Som alla som läst romanen Flyga drake eller sett filmen vet, finns det en hel del rasism mot hazarafolket, vilket också beror på religiösa motsättningar, eftersom hazarafolket vanligen är shiamuslimer. Det språk som talas i filmen är förresten dari: med mina elementära kunskaper i persiska förstod jag när gossarna i filmen skröt att de var "Kabuls sultaner", sultânhâ-é-Kâbûl. 

Irakissa on tunnetusti sekä arabian että kurdin kielen puhujia. Jonkinlainen turkmeenimurre löytyy sieltäkin. Tosin ainakin Wikipedia kertoo, että irakilaiset turkmeenit ovat siirtyneet käyttämään Turkin turkkia koulukielenään: turkkilaiskielet ovat niin läheistä sukua toisilleen, ettei tämä ole mitenkään mahdotonta. Lisäksi siellä on kristittyjä, joiden kieli on Jeesuksen äidinkieli eli aramea (täällä Suomessakin on irakilaisia arameaa puhuvia kristittyjä pakolaisina). Toinen kristitty ryhmä sekä Irakissa että Iranissa ovat armenialaiset, joiden kieli (minäkin osaan sitä vähän) on oma haaransa indoeurooppalaisten kielten sukupuussa, vaikkakin sanavarastoltaan hyvin iranilaistunut.

I Irak talas det som bekant både arabiska och kurdiska, och det finns även en irakisk dialekt av turkmeniskan. Visserligen står det åtminstone i Wikipedia att turkmeniska barn i Irak i dag undervisas på samma turkiska som talas i Turkiet. Turkspråken står så nära varandra att det här ingalunda är omöjligt. Dessutom finns det kristna irakier som talar arameiska, Jesu modersmål - en del av de irakiska flyktingarna också här i Finland är arameisktalande kristna. En annan kristen grupp i både Irak och Iran är armenierna, vars språk (som jag lärt mig grunderna i) är en särskild gren i det indoeuropeiska släktträdet, låt vara att det tagit upp en massa iranskt lånegods.

Kiinan kieli on moniin, eri kielen tasoisiin murteisiin hajonnut: mandariinikiinan lisäksi on mm. min nan -kiina, kantoninkiina, hakka-kiina ja muitakin. Kiinassa on myös sellaisia suuria vähemmistökieliä kuin mongolia, joka ei ole Kiinan puolella rajaa eli Sisä-Mongoliassa aivan samaa kieltä kuin Mongolian tasavallassa eli Ulko-Mongoliassa, mutta mongolikielet ovat keskenään hyvin läheistä sukua ja ymmärrettävyys kielirajan yli varsin suuri. Isoin ero taitaa olla kirjaimisto - Kiinan puolella perinteiset mongolikirjaimet, Mongolian tasavallassa kyrilliset aakkoset.

Kinesiskan har sönderfallit i många dialekter som i praktiken är separata språk: förutom mandarinkinesiskan finns det sådana som min nan-kinesiska, hakka-kinesiska, kantonesiska och många andra. I Kina talas det också mongoliska, visserligen är det inte helt samma språk i Inre Mongoliet (Kina) som i Yttre Mongoliet (republiken Mongoliet), men de mongoliska språkformerna är rätt lika varandra och den ömsesidiga förståeligheten stor. Den största skillnaden torde utgöras av skriften: i Kina används traditionell mongolisk skrift, i republiken Mongoliet är det de kyrilliska bokstäverna som gäller.

Kentucky Fried Chickenin pikaruokamyymälä Hohhotissa Kiinan Mongoliassa. Kuten näkyy, mainostekstit ovat sekä kiinaksi että mongoliaksi. Kentucky Fried Chicken-snabbmatsställe i Hohhot i det kinesiska Mongoliet. Reklamtexterna både på kinesiska och mongoliska. Kuva/bild/picture source: Colipon/en.wikipedia

Kiinan muista vähemmistökielistä tiibetin kieli on yksi tunnetuimpia: tosin sillä on parikymmentä murretta, jotka eroavat toisistaan yhtä paljon tai vähän kuin kiinan murteet keskenään, ja niitä pitää yhdessä lähinnä yhteinen kirjakielinen perinne. Tiibetin kieli on sukua kiinalle, mutta vain kaukaista: sen kielioppi muistuttaa monine päätteineen ja sijamuotoineen yleisiltä periaatteiltaan pikemminkin suomea kuin kiinaa, joka tunnetusti on yksitavuinen ja taivutukseton.

Vad gäller de andra minoritetsspråken i Kina, är tibetanskan antagligen det mest kända av dem. Visserligen har den ett tjugotal dialekter som skiljer sig från varandra som de kinesiska, och de hålls ihop främst av en gemensam skriftlig tradition. Tibetanskan är släkt med kinesiskan, men bara avlägset: dess grammatik är rik på ändelser och kasusformer och liknar typologiskt mera finskan än kinesiskan, som ju är enstavig och saknar böjningsändelser.


Kiinassa puhutaan myös turkkilaiskieliä, kuten uiguuria: Xinjiangin maakunnan uiguurien ahdistelu ja sorto on viime aikoina kärjistynyt ja ylittänyt uutiskynnyksen. Uiguurit ovat tietenkin muslimeja, ainakin nimellisesti, ja nykyäänhän islamilaista terrorismia käytetään tekosyynä muslimivähemmistöjen ahdisteluun vähän kaikkialla. Myös kiinaa puhuvia muslimeja on: heitä kutsutaan yleensä nimellä hui tai hwei. Heidän kieltään erottaa perusmandariinikiinasta lähinnä islamin uskoon liittyvä sanavarasto.

I Kina talas även turkspråk, som uiguriska: det förtryck som uigurerna i Xinjiang får lida har på sistone tillspetsat sig och väckt internationell uppmärksamhet och kritik. Uigurerna är givetvis muslimer, åtminstone i princip, och i dag utnyttjas islamisk terrorism lite varstans som ett svepskäl för att ansätta muslimska minoriteter. Det finns också kinesisktalande muslimer, det så kallade hui- eller hweifolket. Deras språk är vanlig mandarinkinesiska med en del egna ord som för det mesta har med religionen att göra.


Eikä tämä tähän lopu. Myös taikieliä (thain ja laon kielten sukuisia) Kiinasta löytyy. Yksi tunnetuimpia on zhuang, jota aikaisemmin kirjoitettiin latinalaisten ja kyrillisten kirjainten yhdistelmällä - latinalaisin kirjaimin (ja foneettisin merkein) kirjoitetun tavun lopussa oli kyrillinen kirjain ilmoittamassa sävelkorkeuden. Nykyään zhuangia kirjoitetaan kokonaan latinalaisin kirjaimin, mutta tavun viimeinen kirjain ilmoittaa edelleenkin sävelkorkeuden. Zhuangia voidaan kirjoittaa myös kiinalaisin merkein ns. sawndip-järjestelmällä.

Och det slutar inte här. Det finns även taispråk i Kina, dvs besläktade med thailändskan och laotiskan. Ett av de mest kända är zhuang, som förr i tiden skrevs med en kombination av latinska och kyrilliska bokstäver: i slutet på en stavelse skriven med latinska bokstäver (och fonetiska tecken) stod det en kyrillisk bokstav som stod för tonhöjd. I dag skrivs zhuang helt med latinska bokstäver, men även i dag står den sista bokstaven i stavelsen för tonhöjden. Zhuang kan även skrivas med kinesiska tecken, med det såkallade sawndip-systemet.

Zhuanginkielisiä kirjoja (sana vahcuengh tarkoittaa zhuangin kieltä zhuangiksi). Böcker på zhuang (ordet vahcuengh är de zhuangtalandes eget namn på språket). Lähde/källa/picture source: Hhaithait/en.wikipedia

Jos nyt vielä eksoottisempiin kieliin mennään, itseäni on aina askarruttanut naxi, joka on sukua burman kielelle (ja siksi myös kiinalle, mutta hyvin kaukaa). Sitä on perinteisesti kirjoitettu kuvakirjoituksella, joka tosin ei ole suoraan puhutun kielen mukaista, vaan enemmänkin kuva-arvoituskieltä. Kuvakirjoitusta on kommunistisessa Kiinassa vainottu sen uskonnollisten tai šamanististen käyttöyhteyksien vuoksi; nykyään sitä suositaan ainakin paikallistasolla, koska se on turisteja houkutteleva eksoottinen ilmiö. Naxi-kansa itse käyttää nykyään kiinaa kirjallisiin tarkoituksiin, vaikka puhuukin yhä omaa kieltään.

Vad gäller ännu mera exotiska språk, har jag personligen alltid fascinerats av naxispråket, som är släkt med burmesiskan (släktskapet med kinesiskan är alltså mycket avlägset). Naxi har av gammalt skrivits med en bildskrift, som visserligen inte direkt följer uttalet, utan snarare är en sorts rebusspråk. Bildskriften har i det kommunistiska Kina tidigare förföljts på grund av sina religiösa eller schamanistiska associationer; i dag åtnjuter den officiellt godkännande åtminstone på lokal nivå, eftersom den är en exotisk företeelse som lockar turister. Själva naxifolket föredrar kinesiska till litterära ändamål, låt vara att det fortfarande talar sitt eget språk.

Kaikki Kiinan keisarien Kielletyssä kaupungissa käyneet tai siellä otettuja kuvia nähneet tietävät, että siellä on vanhoja kylttejä, joissa teksti on kiinan lisäksi oudolla pystysuoria kirjainryhmiä käyttävällä kirjoituksella. Samannäköistä kirjoitusta käyttävät Kiinassa myös sikäläiset mongolit, mutta Kielletyn kaupungin ylimääräinen kieli on mantšu, sillä viimeinen keisaridynastia oli kotoisin Mantšuriasta (nykyään kiinalaisena hallintoalueena nimeltään Heilongjiang) Pohjois-Kiinasta. Se koetti tehdä äidinkielestään hovikieltä, mutta kiinan kielen kulttuurinen voima oli sellainen, että mantšu katosi niin hovista kuin kotimaastaankin.

Alla som antingen i egen hög person besökt Förbjudna staden i Beijing eller sett fotografier tagna på ort och ställe vet att de gamla skyltarna där är tvåspråkiga: förutom kinesisk skrift står allt även i en märklig lodrät skrift. En liknande skrift använder även mongolerna i Kina, men det språk som man ser i Förbjudna staden är manchuiska, ty den sista kejserliga dynastin härstammade från Manchuriet i Nordkina (området motsvarar ungefär det nuvarande kinesiska förvaltningsdistriktet Heilongjiang). Dynastin försökte använda sitt språk på det kejserliga hovet, men kinesiskans kulturella styrka var sådan att manchuiskan försvann både från hovet och från sitt eget hemland. 

Nykyään merkittävin mantšun puhujien keskittymä on kaukana Mantšuriasta, Xinjiangissa. Tosin sikäläinen ns. xibo-kansa ei pidä itseään etnisesti mantšuina, mutta kaikkien kielitietelijöiden mukaan ao. kieli on käytännössä mantšun murre. Mantšu/xibo on tunguusikieli, sukua eräille muille kaukoidän pienille kielille, joiden nimetkin taitavat olla tuttuja vain ammattilingvisteille; Vladimir Arsenjevin kirjasta ja Akira Kurosawan elokuvasta tuttu Dersu Uzala puhui äidinkielenään tunguusikieliin kuuluvaa nanaita. Näyttelijä Maksim Munzuk tosin ei ollut nanai, vaan tuvalainen (kuului siis pieneen itäsiperialaiseen turkinsukuista kieltä puhuvaan kansaan).

I dag talas det manchuiska nästan bara i Xinjiang, som ligger långt borta från Manchuriet. Visserligen ser sig det manchuisktalande xibofolket i Xinjiang inte som manchuer, men enligt alla språkvetare är xibospråket i praktiken en dialekt av manchuiskan. Manchuiskan/xibo är ett tungusiskt språk, släkt med en rad andra små språk i Fjärran Östern vars namn torde bara vara kända för professionella lingvister. Dersu Uzala, känd från Vladimir Arsenjevs bok och Akira Kurosawas film, talade ett tungusiskt språk, nanai, som modersmål. På vita duken spelades rollen visserligen av Maksim Munzuk, som inte var tungus, utan talade tuvinska som modersmål - det är ett litet turkspråk.

Niin että Irak, Kiina ja Afganistan ovat jo luonnostaan aika monikulttuurisia, eikä niitä tarvitse "vaatia" muuttumaan sellaisiksi. Se, mitä niiltä voidaan vaatia, on nykyisen monikulttuurisuutensa fiksumpi ja asiallisempi hallinnointi. Esimerkiksi Kiinassa useampi kuin yksi vähemmistökansa on aika kovakouraisen sorron kohteena.

Sålunda är Irak, Kina och Afghanistan redan rätt multikulturella, och ingen behöver ställa dem "krav" på att bli mera så. Det krav man kan ställa dem är att de bör förvalta sin nuvarande mångkultur på ett klokare och rättvisare sätt. T ex i Kina är fler än ett minoritetsfolk utsatta för ganska hårdhänt förtryck.

Mutta arvon trollimme viimeinen lause paljastaa, mitä hän todellisuudessa tarkoittaa "kulttuurilla": ihonväriä. Se, että Afrikassa riittää erilaisia etnisiä ryhmiä, kieliä ja kulttuureja joka niemeen, notkoon ja saarelmaan, ei näy hänen tutkassaan ollenkaan. Hän tietää vain, että Afrikassa ollaan tummaihoisia, ja hänelle se tarkoittaa "yksikulttuurisuutta".

Men vårt ärade troll avslöjar i sin sista mening, vad han egentligen avser med "kultur". Det är hudfärg. Att det finns olika etniska grupper, språk och kulturer i Afrika så det räcker och blir över har han ingen aning om. Han vet bara att folk brukar vara lite mörkare till hudfärgen i Afrika, och för honom betyder det "monokultur".