Som vi vet vill extremhögern tillägna sig fosterlandets historia och dess nationalhjältar. Det dummaste sättet att reagera på det här är att avvisa sagda hjältar som fascister, ty detta innebär bara att man accepterar extermhögerns historieuppfattning ur ett motsatt perspektiv. På svenska sidan om Bottenviken är det en viss Henrik Arnstad som ägnar sig åt dylika dumheter. Den senaste idioti Arnstad begått är att likställa Mannerheim med Hitler, Mussolini och Franco.
Tämä väite on niin virheellinen, ettei tiedä, miten päin menisi saadakseen sen purettua. Mannerheim oli vanhan ajan aatelismies, joka ei arvostanut demokratiaa; mutta juuri siksi hän ei myöskään tuntenut erityistä sympatiaa Hitlerin eikä Mussolinin kaltaisia hahmoja kohtaan. Itse asiassa he olivat hänen näkökulmastaan liian demokraattisia.
Det här påståendet är så grundligt fel, att man inte riktigt vet, var man borde sätta igång och dementera det. Mannerheim var en adelsman av gamla skolan, som inte uppskattade demokrati, men det är precis därför han inte kände någon särskild sympati för Hitler- och Mussolinifigurer: i själva verket var de för demokratiska ur hans synvinkel.
Mannerheimin kaltainen konservatiivinen aristokraatti saattoi nimittäin kunnioittaa esimerkiksi oikeusvaltiota tai laillisuutta järjestyksen ylläpitäjänä. Sitä vastoin demokratia edusti hänelle uhkaa tälle järjestykselle, kun helposti villittävä rahvas pääsi määräilemään. Suomen viimeiset kymmenen vuotta ovat osoittaneet, ettei tämä marskin mielipide ollut täysin vailla perusteita.
En konservativ aristokrat som Mannerheim kunde visserligen respektera t ex rättsstaten och legalismen som ett sätt att upprätthålla samhällsordningen. Däremot utgjorde demokratin för honom ett hot mot ordningen, om den innebar att den lättuppviglade pöbeln började styra och ställa. De senaste tie åren i Finland har visat, att Marsken här inte hade helt fel.
Hitler oli pikkuvirkamiehen poika provinssista, joka meni yömajarentuksi isolle kirkolle, eikä hän koskaan hankkinut kunnon koulutusta. Sotilasarvoltaan hän oli Gefreiter, suomeksi siis korpraali tai vanhanaikaisesti jefreitteri. Ei ole ihme että Mannerheim vierasti häntä.
Hitler var son till en liten tjänsteman från provinsen, som i storstaden blev stamkund till natthärbärgen för ensamma män, och någon riktig utbildning skaffade han sig aldrig. Han blev aldrig någon högre herre i armén heller, utan Gefreiter, dvs korpral. Det är inget under att Mannerheim inte riktigt kunde gilla honom.
Tietysti Arnstad esittää Mannerheimin julmana sisällissodan pyövelinä. Ilkeämielisenä rasistina heitän kuitenkin tähän seuraavanlaisen provokaation. Mannerheim antoi käskyjä ikään kuin hänen alaisinaan olisi samanlaisia sivistyneitä ruotsinkielisiä ammattiupseereja kuin hän itse oli ja antoi perustason päälliköille tämän mukaisesti omaa harkintavaltaa. Mutta alimman portaan päälliköt olivat suomenkielisiä, eikä monilla heistä ollut sen enempää sivistystä eikä harkintaa kuin punakaartilaisillakaan. Kun vielä villien villi veri oikein kuohui voimakkaista tunteista, villit tekivät villin luontonsa mukaisesti paljon raakuuksia. Mannerheimia ylevässä ruotsinkielisyydessään ei tietenkään voida vastuullistaa suomenkielisten villien veriteoista.
Naturligtvis vill Arnstad också svartmåla Mannerheim som inbördeskrigets grymma bödel. Elak rasist som jag är kan jag inte låta bli att komma med en sån här provokation: Mannerheim utdelade order som om alla hans underordnade hade varit likadana svensktalande yrkesofficerare som han själv, och i samma anda tillät han lägsta befäl att tillämpa egen bedömning. Men lägsta befäl bestod av finsktalande, som för det mesta hade precis lika lite omdöme och bildning som rödgardisterna. När dessa vildars vilda blod också kokade av starka känslor, begick vildarna en massa ohyggligheter, för det är vad vildar gör. Mannerheim i sin upphöjda svenskhet kan givetvis inte ansvarsbeläggas för finsktalande vildars skräckdåd.
Leikki leikkinä, mutta Mannerheim eroaa Hitlereistä ja Mussolineista yhdellä ratkaisevalla tavalla. Hän ei koskaan ollut Suomen diktaattori. Hän oli siirtymäkauden valtionhoitaja sisällissodan jälkeen, ja sodan loppuaikoina hän oli samalla tavalla siirtymäkauden presidentti. Mutta kummallakin kerralla hän luovutti vallan demokraattisesti valitulle seuraajalle. Ensimmäisen tasavallan äärioikeistolla oli kyllä vallankaappaushankkeita tarkoituksena nostaa Mannerheim diktaattoriksi. Mannerheim ei kuitenkaan ollut kiinnostunut, joten hankkeet kariutuivat.
Skämt åsido, men det finns en grundläggande skillnad mellan Hitler och Mussolini å ena sidan och Mannerheim å andra sidan. Han var aldrig någon diktator. Han var riksföreståndare under en övergångstid efter inbördeskriget, och mot slutet av andra världskriget valdes han till president för att axla ansvaret för riket under en liknande övergångsperiod. Och när tiden väl var inne överlät han makten i laglig ordning till en demokratiskt vald efterträdare. Extremhögern i första republiken smed nog någon sorts ränker för att genom en statskupp diktatorförklara Mannerheim, men dessa ränker kraschade när det visade sig att Mannerheim själv inte var intresserad.
Jo siinä on riittävästi syytä nimetä Helsingin valtakatu hänen mukaansa ja olla kaatamatta hänen patsastaan.
Det är redan skäl nog att kalla den bredaste gatan i Helsingfors för Mannerheimvägen och låta honom även i fortsättningen stå staty.
 |
| Mannerheim, Mannerheim, sal jy die Finne kom lei? Generaal, generaal, soos een man sal ons om jou val, generaal Mannerheim! |
