lauantai 9. huhtikuuta 2016

Pari sanaa markkinaliberalismista - Ett par ord om marknadsliberalism

Ns. markkinaliberalismi on puhuttanut tahoillansa, niin blogeissa kuin lehdissäkin. Minulla ei ole taloustieteellistä asiantuntemusta ollenkaan, mutta uskallan sanoa, että käytännöllistä järkeä minulla hieman on.

Totean siis, että en pidä mielekkäänä sellaista politiikkaa, joka näkee verotuksen ja julkisen talouden sinänsä pahana asiana. Esimerkiksi Venäjän uhkaa vastaan pitää puolustautua aseelliseen hyökkäykseen varautumalla, eli kouluttamalla kansaa asekykyisiksi ja varustautumalla. Raha siihen varustautumiseen ei kasva puissa eikä sitä liioin saada vapaaehtoisin lahjoituksin. Se pitää hankkia verottamalla.'

Toki toki, voimmehan me lähteä siitä, että valtion kuuluu olla "yövartijavaltio" eli vastata yksinomaan maanpuolustuksesta ja poliisista ja jättää kaikki muu markkinoiden huoleksi. Mutta ainoa peruste sille, että rajaus tehdään näin, on klassisen liberalismin dogmi, eli ideologia.

Lisäksi tietysti tällaisella asenteella - että veroja saa kerätä maanpuolustuksen tarpeisiin muttei sitten juuri mihinkään muuhun - ylläpidetään tarpeetonta, vahingollista ja repivää vastakkainasettelua esimerkiksi puolustus- ja sosiaalimenojen välillä. Nyt kun Venäjää hallitsee fasistinen, taantumuksellinen diktatuuri ja sen myötäilijöitä löytyy äärioikeistosta luultavasti enemmän kuin äärivasemmistosta, olisi tuhannen taalan paikka saada vahva konsensus oikealta ja vasemmalta maanpuolustuksen taakse. Sitä konsensusta ei todellakaan luoda markkinaliberalismin keinoin.

Markkinaliberaalit puhuvat paljon Neuvostoliitosta varoittavana esimerkkinä, mutta Neuvostoliiton varsinainen ongelma talouspoliittisesti ei ollut edes kommunismi, vaan jääräpäinen pitäytyminen 1800-luvulla kirjoitetussa ideologisessa käsikirjassa. Markkinaliberaali dogmatismi ei ole yhtään sen parempaa kuin marxilainenkaan, eivätkä markkinaliberalismin klassikot sen uudempia kuin marxilaisuudenkaan. Länsimainen demokratia ei voittanut kommunismia siksi, että sillä oli paremmat käsikirjat, vaan siksi, että se oli joustava ja pragmaattinen järjestelmä, jossa käsikirjoista ei piitattu.

Marxilaisuus syntyi alun perin nimenomaan klassisen liberalismin tosiasiallisten seurausten kritiikkinä. Irlannin nälänhätä oli monien mielestä klassisen liberalismin syytä, ja Karl Marx käytti sitä esimerkkinä kapitalismin tuhoisuudesta. Voi jopa sanoa, että se oli omana aikanaan klassisen liberalismin holokausti tai Gulag, aikalaisten mielessä kiistämätön todiste aatteen moraalisesta vararikosta. Marxilaisuus on huruänkyrätason vastareaktio klassisen liberalismin tosiasiallisiin ja aikalaisia aidosti kauhistuttaneisiin aikaansaannoksiin, ja miettisin itse kahteen kertaan ennen kuin alkaisin kritiikittömästi ihannoida aatetta, joka synnytti noinkin ärjyn antiteesin. 

Nythän tietysti klassisen liberalismin zombiin henkeä puhaltelevien mielestä esimerkiksi Irlannin nälänhätä johtui ja saattoi johtua siitä, että taloudellista vapautta ei sovellettu kyllin johdonmukaisesti. Se kuulostaa kuitenkin ikävästi samalta kuin kommunistien väitteet siitä, että esimerkiksi Neuvostoliiton vankileirit eivät edustaneet oikeaa kommunismia. Äänestäjänä olen puolueiden ja poliittisten liikkeiden potentiaalinen asiakas, ja minulla on sellaisena oikeus ylenkatsoa tämäntyyppisiä myyntipuheita niin oikealla kuin vasemmallakin. 

Tämän ääneen sanominen tietysti raivostuttaa monet markkinaliberalismin kannattajat haukkumaan minua kommunistiksi. Tämä on samalla tasolla kuin se, että kauppias alkaisi solvata potentiaalista asiakasta, jos tämä ei kiltisti osta mitä tyrkytetään. Sellainen kauppias ei kuitenkaan kauaa kamoja kaupittelisi. Asiakas nimittäin on aina oikeassa.

En myöskään ole hirveän ilahtunut siitä, että "yksityisyritteliäisyyden puolustaminen" liian usein käytännössä tarkoittaa valtiolle esitettyjä vaatimuksia rahoittaa kannattamatonta yritystoimintaa - amerikkalaisella iskusanalla corporate welfare eli isojen firmojen pitäminen pystyssä "fattan rahalla". Tästähän yksi esimerkki on Talvivaaran kaivos, joka on osoittautunut sekä kannattamattomaksi että ekologisesti tuhoisaksi. Kokoomuslaisista kannanotoista kaivoksen kommelluksiin saa toisinaan sellaisen käsityksen, että voi siitä huvista vähän valtion miljaartteja maksaakin kun vain vihreät saa vittuuntumaan. (Myös puheet kaivostoiminnasta "uutena Nokiana" ovat huolestuttavia, koska malmien kaivaminen maasta on matalan jalostusasteen toimintaa, jota tyypillisesti tehdään kehitysmaissa. Yhtä hyvin voitaisiin vaihtaa armeijan rynnäkkökiväärit ritsoihin ja julistaa tämän olevan modernin, ellei peräti postmodernin, aseteknologian huipentuma.)

Pienemmällä skaalalla samasta asiasta on kyse siinä, kun joku epäonniseksi osoittautuneen softafirman startannut sälli esiintyy konkkansa jälkeen suurena liikemiehenä ja saa vielä tälle showlleen yleisöä nimenomaan sellaisista piireistä, joiden pitäisi tietää paremmin. Jos joku nostetaan yksityisyritteliäisyyden mannekiiniksi, niin mieluummin joku oikeasti menestynyt yrittäjä kuin tällainen Uuno Turhapuro.

Ei silleen, etten näkisi tuota isojen firmojen pystyssäpitoakin mahdollisesti mielekkäänä, jos ison firman liiketoiminta on periaatteessa terveellä pohjalla (jos llikeidea on solidi ja järkevä, eikä kyse ole mistään Talvivaarasta) ja jos konkurssi johtaisi tuhoisiin kerrannaisvaikutuksiin (esimerkiksi tuhansien työpaikkojen menetyksiin). Mutta silloin valtion pitäisi sitten saada sanansijaa firman pyörittämiseen, aivan kuten muillakin omistajilla ja osakkailla on. 

Sekä markkinaliberalismissa että tasaverossa pidän suurimpana ongelmana sitä, että kumpikin on absoluuttinen periaate, jota ei voi käytännössä toteuttaa ja jota edes kannattajat eivät suostu noudattamaan silloin kun se maksaisi heille itselleen jotain. Markkinaliberalismin teoria voi olla se, että kannattamatonta yritystoimintaa ei tueta sen enempää kuin muutakaan yhteisillä varoilla vapaamatkustamista, mutta käytäntö pakkaa olemaan jokin Talvivaara, jonka tukemiseksi kaikki markkinaliberaaleina esiintyvät ovatkin yhtäkkiä kamalan innokkaita heittämään yhteistä rahaa (eivät toki omaansa) Kankkulan toivomuskaivoon.

Vastaavasti tasaveron kannattajat haluavat yleensä tasaveron lisäksi kaikenlaisia erillismaksuja, joita ei tietenkään saa sanoa veroiksi. Muutama vuosi sitten eräs heikäläinen julisti, että yliopisto-opiskelijoilta tulisi valmistumisen jälkeen periä erityinen koulutusmaksu. Tämä olisi tietenkin vero, mutta toisella nimellä. Todennäköisesti käytännön tasaveroyhteiskunta olisi täynnä vastaavanlaisia "maksuja", joista seuraisi de facto huomattavasti epäoikeudenmukaisempi ja jyrkempi progressio kuin mistään avoimesti progressiivisesta verotuksesta.

Juuri muuta sanottavaa minulla ei tästä asiasta olekaan, koska tietävämmät sanovat kaiken paremmin. Palaillaan asiallisempiin aiheisiin.

Såkallad marknadsliberalism har på sistone väckt diskussion både i bloggar och i tidningar. Jag förstår mig inte alls på någon sorts ekonomisk vetenskap, men däremot tycker jag att jag inte helt saknar praktiskt och sunt förnuft.

Sålunda vill jag konstatera att jag inte kan ta på allvar en politisk ideologi för vilken skatter och offentliga finanser i och för sig är någonting som bör ogillas. Om vi nu tänker på det ryska hotet så avvärjs det genom förebyggande åtgärder, dvs genom att utbilda folk till soldater och köpa vapen och annan utrustning. Det kostar pengar, och pengar växer inte på träd, inte heller får man in dem genom frivilliga donationer - utan bara som skatter.

Naturligtvis kan vi utgå från att staten endast bör uppträdas som nattvakt, dvs uteslutande svara för försvarsmakten och polisen och överlämna allt annat åt marknaden. Men det enda skälet för denna avgränsning är den klassiska liberalismens ideologiska dogmer.

Tycker man öppet att det är okej att indriva skatter för att betala för försvaret men att all annan beskattning per definitionen är någonting förkastligt så bidrar man till en onödig, skadlig och destruktiv motsättning mellan försvars- och t ex socialutgifter. I dag är det en fascistisk, reaktionär diktator som styr och ställer i Ryssland, och medlöparna till diktatorn är förmodligen fler inom extremhögern än vänstern. Det skulle sålunda finnas en välkommen chans att skapa en stark enighet bakom försvarsmaktens intressen både på höger- och vänsterhållet. Tyvärr är det inte med marknadsliberalism den enigheten kan byggas.

De marknadsliberala talar gärna om Sovjetunionen som ett varnande exempel, men det var inte ens kommunismen som var det grundläggande problemet med den sovjetiska ekonomin, utan snarare insisterandet på att försöka lösa alla problem med en ideologisk handbok från artonhundratalet. Marknadsliberal dogmatism är inte bättre än marxistisk sådan, och marknadsliberala handböcker är inte heller nyare än marxistiska. Västerländsk demokrati besegrade inte kommunismen därför att den hade bättre handböcker, utan därför att det var ett flexibelt och pragmatiskt system som kunde ge katten i handböcker.

Marxismen uppstod som kritisk reaktion på de faktiska följder som klassisk liberalism ledde till. Hungersnöden på Irland ansågs i vida kretsar ha berott på klassisk liberalism, och Karl Marx nämnde den som ett exempel på kapitalismens destruktiva natur. Man kan säga att den uppfattades som ett definitivt bevis på ideologins moraliska konkurs, ungefär som Förintelsen och Gulag-arkipelagen anses utgöra bevis på nazismens respektive kommunismens. Kort sagt är marxismen ett tokvänstervridet sätt att himla sig över någonting som berodde på klassisk liberalism och väckte genuin förskräckelse bland samtida, och jag för min del ställer mig mycket skeptisk till en idé som gav upphov till en så extrem antites. 

De som i dag vill återuppväcka den klassiska liberalismens zombie tycker säkert att t ex den irländska hungersnöden berodde på att tillräcklig ekonomisk frihet inte förelåg. Det påminner dock dessvärre om hur kommunister påstår att t ex de sovjetiska fånglägren inte representerade genuin kommunism. Som väljare är jag en potentiell kund till partier och politiska rörelser, och som kund är jag i min full rätt att ge fan i sådant här försäljningssnack oberoende av om det hörs höger- eller vänsterifrån.

Att säga det här högt får givetvis många marknadsliberala att bli rasande och kalla mig kommunist. Lika gärna kunde en köpman börja skälla ut en potentiell kund som inte snällt köper vad han får påprackat. En sådan köpman skulle snabbt vara tvungen att söka sig en ny näring, för kunder har faktiskt alltid rätt.

Det är inte heller särskilt trevligt att se att de som så gärna snackar om att försvara privat företagsamhet alltför ofta i praktiken ställer staten krav att finansiera olönsamma företagsaktiviteter, det som jänkarna kallar för corporate welfare. Paradexemplet för närvarande är gruvan i Talvivaara, som visat sig både ekonomiskt förlustbringande och ekologiskt destruktiv. Samlingspartistiska ställningstaganden till debaclet kring gruvan tyder dock på att partiet gärna betalar en massa miljarder för nöjet att gå de gröna på nerverna. (Vad jag tycker är ur rent ekonomisk synvinkel oroväckande är att gruvverksamhet kallas "ett nytt Nokia". Att bryta malm ur marken är industriverksamhet av låg förädlingsgrad, sådan som mest pågår i uländer. Lika väl kunde armén byta ut kpistarna mot slangbågar och säga att det här nu är toppen av modern, om inte postmodern vapenteknologi.)

På lite mindre skala är det någonting liknande i gång när någon kille som startat en kortlivad programvarufirma för att sen efter sin konkurs uppträda som stor affärsman och t o m får uppmärksamhet och beundran i precis de kretsar som borde veta bättre. Man är för fanken helt ute och cyklar om man upphöjer såna här grabbar till förebilder och ger katten i genuint framgångsrika företagare.

Visst är det i särskilda situationer motiverat av staten att hålla storföretag i gång med subventioner om t ex affärsidén är solid och förnuftig (dvs om det inte är någon Talvivaaragruva det är frågan om) och om en konkurs skulle innebära vittgående destruktiva följder (tusentals förlorade jobb till exempel). Men då bör staten få inflytande i hur firman styrs, precis som aktieägare brukar ha. 

Det största problemet med marknadsliberalism och platt skatt är enligt min mening att båda är absoluta principer som i praktiken inte går att förverkliga - ty inte ens anhängarna är beredda att efterleva dessa principer om de för en gångs skull innebär ekonomisk förlust för dem själva. Den marknadsliberala teorin kanske går ut på att olönsam företagsverksamhet inte ska subventioneras, eftersom fripassagerare som snyltar på gemensamma resurser inte bör tolereras, men praktiken är sen någonting i stil med Talvivaaragruvan, som alla som kallar sig marknadsliberala plötsligt är alldeles himla entusiastiska att upprätthålla med skattepengar (givetvis inte med sina egna).

På ett liknande sätt vill anhängare av platt skatt vanligen införa allehanda skilda avgifter som givetvis inte får kallas skatter. För ett par år sen förkunnade en av dem att magistrar med avslutade studier borde betala en särskid utbildningsavgift. "Avgiften" skulle naturligtvis i praktiken vara en skatt med annat namn. Sannolikt skulle "platt skatt" i praktiken leda till ett samhälle med en massa liknande "avgift", som sedan de facto skulle leda till en mycket mera orättvis skatteprogression än någon öppet progressiv beskattningsmodell.

Mycket annat har jag inte att säga om det här, ty det finns en massa folk som vet mera om dessa saker och är bättre på att uttrycka sig. Vi ska återgå till det vanliga i min nästa drapa.