perjantai 20. tammikuuta 2006

Alla känner apan (en utvidgad version)

Jag heter Anders Arvid Schimpansson. Som efternamnet ger vid handen, var stamfadern till vår släkt en schimpans som för ett par århundraden kom till vårt land såsom utställningsföremål för att mot betalning förevisas för den föga beresta lantbefolkningen tillsammans med andra märkligheter från främmande världsdelar. Redan på den tiden var det täcka könet sig likt i Finland, och sålunda hade schimpansen snart en flickvän för varje finger och tå - det är ju nästan samma sak för en schimpans. Så här lades grunden till den vitt förgrenade släkten Schimpansson. Några språksvårigheter lär inte ha förekommit mellan stamfadern och hans harem, ty flickorna behövde minsann inte begripa ett enda ord av vad han sade för att föda barn åt honom. Även i detta förhållande visar den finska kvinnan häpnadsväckande föga förändring sedan de där avlägsna tiderna. Men i Finland bor det ett folk som älskar sitt fosterland och sina nedärva sedvänjor, och det måtte glädja våra patriotiska hjärtan att något förblir vid det gamla och trygga även på datanätets och mobiltelefonens tidevarv.

Den förste Schimpansons kvinnotycke minskade ingalunda av att han såg ut som den apa han var: han kom ju från det exotiska utlandet. Men er ödmjuke tjänare, som plitar ned dessa blygsamma rader, är bara en högst vanlig finländsk man med ett apliknande ansikte och kan inte marknadsföra sin nos som något adelsmärke.

Följaktligen får jag nöja mig med att vara gift med min högra hand, ett arrangemang som dock är såtillvida bättre än det borgerliga äktenskapet att ens gemål varken sviker en med andra män eller har någonting emot att man ibland prasslar till vänster för omväxlings skull. Men eftersom detta ändå inte ledde till mycken tillfredsställelse i längden, reflekterade jag vid tjuguett års späda ålder allvarligt över att besöka Högholmen för att där söka en partner som inte skulle avfärda mig på grund av mitt påbrå och utseende. Den resan blev dock aldrig av. När allt kommer omkring har även jag låtit mig hjärntvättas av det förhärskande feminina skönhetsidealet och fantiserar om tungbröstade blondiner precis som om jag vore en annan femtonårig pojkvasker från Jäppilä - däremot känner jag dessvärre inget som helst kroppsligt begär för schimpanshonor. Detta kan man, om man så vill, kalla degeneration och perversion; men de psykologer och sexterapeuter som jag anlitat i saken har försäkrat mig att det är för sent att göra någonting åt den; och Konrad Lorenz' forskningsrön, som ju finns att tillgå i lättläst och populär form på alla offentliga bibliotek på båda inhemska och ibland även flera utländska språk, verkar stödja deras slutsatser.

Det finns alldeles säkert både finsk- och svensktalande Schimpanssonar i Finland - jag antar att efternamnet Simpanen, som jag ibland sett i telefonkatalogen, har någonting med min släkt att göra, men jag har aldrig blivit tillräckligt intresserad av släktforskning för att ta reda på detta. Slumpen ville det så att min far, som gav mig nosen och namnet i arv, var svensktalande. detta ledde med tiden till vissa konflikter med mina morföräldrar. De var båda äktfinska nationalister av gamla skolan; och när far min - hemma från svenskbygden som han var - aldrig kunde finna sig tillrätta som familjeförsörjare i finsktalande stadsmiljö, var det till slut de två gamlingarna som omhändertog mig. De var övertygade om att apnosen och finlandssvenskheten på något vis hängde samman; följaktligen ägnade de hela sin levnads kväll åt att hos mig inpränta fosterländska värderingar. Detta skedde inte minst med tillhjälp av sådan äktfinsk litteratur som Topelius' Läsning för barn, Fältskärns berättelser, Runebergs Fänrik Stål och Carl Grimbergs världshistoria - alla givetvis översatta till den stela och knaggliga gamla bokfinska som aldrig riktigt skakat av sig svenskans bojor.

De böcker som skrevs av samtida finska författare, Hannu Aho, Kalevi Seilonen, Hannu Salama och vad de nu måtte alla ha hetat, fann däremot ingen nåd i mina uppfostrares ögon. Språket i dessa böcker var ohyfsat och olitterärt: dessa kommunister, kulturknarkare och supésuputer skrev ju precis som folk talade, utan någon konstnärlig och stilistisk förfining. De var också alltför ivriga att beskriva det som på mina morföräldrars finska kallades för siitinelo och som på svenska väl kan återges med uttrycket köttsens gärningar. Dessa gärningar var i princip något som endast sedlöst pack och ouppfostrade nutidsungdomar kunde ägna sig åt, och detta förklarade på pricken varför alla mina skolkamrater antingen var lättsinniga och barnsliga, eller också halvkriminella grobianer och fula i mun: deras föräldrar hade uppenbarligen idkat dylika gärningar, eftersom de fått barn; och naturligt nog hade de uppfostrat ungarna till sina likar.

Trots att mina morföräldrar som gamla språknationalister i princip ogillade svenska språket, fick jag lära mig det i skolan som alla andra; och jag antar att jag numera både talar och skriver helt skapligt. När det en gång var ett obligatoriskt ämne, strävade jag efter ett så högt vitsord som möjligt, en jäkla plugghäst som jag var: det torde ligga i mitt medfödda anlag att apa och härma, och språkinlärning handlar ju framom allt om att imitera. Men när allt kommer omkring, måste jag nog också ha visat ett genuint intresse för det språk på vilket all riktig finsk litteratur - inte den hemska, porriga och kommunistiska samtidslitteraturen - hade avfattats. För att behålla den ädla finskhet jag uppfostrats till att uppskatta övergick jag sålunda till svenskan: vid första bästa tillfälle sökte jag mig till en svenskspråkig högskola för att ordentligt förkovra mig i finska kulturens ursprungliga, riktiga språk: för att försvenskas till en riktig finne av den sort som Runeberg besjungit.

Jag lyckades i den mån jag lyckades; de gamle, som så småningom lämnade det jordiska, må ha vänt sig i graven när jag till slut bestämde mig för civiltjänsten. Jag gjorde det inte så mycket av någon pacifistisk övertygelse, ty både pacifism och övertygelse är ganska främmande ord för mig, av flera skäl.

För det första har jag vilt schimpansblod i mina ådror och fick arbeta en hel del i min ungdom för att hålla mitt temperament i styr. Till all lycka fattade jag redan ganska tidigt att jag inte hade lika mycket råd att tappa mitt tålamod som mången annan. Med det här utseendet kan man ju faktiskt bli avlivad av polisen eller veterinären innan myndigheterna kommer underfund med att man är människa, åtminstone inför lagen.

För det andra är jag en skeptisk natur och ogillar alla ensaksmänniskor som har en övertygelse att skryta med: i allmänhet är de i praktiken de värsta fiender till den sak de säger sig stå för. Djurskyddare släpper ut minkar i naturen där de kan vara till men för hotade arter och där de dessutom inte överlevern själva. Anhängare av fri hasch brukar tala vitt och brett om tolerans, fred och avspänning, men så snart man fördristar sig att ifrågasätta deras slagord, börjar de uppträda både intolerant, hätskt och spänt, och man gör klokt i att avlägsna sig innan man får en rak höger över näsan, eller nosen.

Men det här med ensaksmänniskor gäller inte minst för försvarsvänner. En typisk sådan är djupt övertygad om att ryssarna, oberoende av om det är fråga om kommunistiska sovjetryssar eller djungelkapitalister, unga eller gamla, makthavare eller uteliggare, tillbringar största delen av sin tid på möten, diskussioner och studiecirklar, där de funderar över nya sätt att ta kål på stackars lilla Finland. Att leva under ryskt styre, som veterligen skulle avskaffa civiltjänsten, förlänga värnplikten till tre år och i skolan ersätta vettigare ämnen med urtråkiga föreläsningar om sovjetiska soldaters heroiska försvarskamp mot tyska fascister - denna hemska tanke plågar försvarsvännen till den milda grad att han inte kan vila förrän han definitivt avskaffat civiltjänsten, förlängt värnplikten till tre år och i skolan infört obligatorisk närvaro på ständigt återkommande föreläsningar om finska soldaters heroiska försvarskamp mot ryska bolsjeviker. Kalla mig för en paranoiker och stäm mig så gärna för ärekränkning, men ju längre jag följt med våra försvarsvänners sätt att argumentera, ju mera jag kom underfund med vad de egentligen hyste för avsikter, desto klarare blev det för mig från vilket väderstreck de egentligen fick mest stöd. Självklart bestämde jag mig för att motverka denna fientliga infiltration och försvara republiken, friheten och den demokratiska samhällsordningen: jag blev alltså vapenvägrare och gjorde civiltjänst för att visa, att till och med en schimpans kunde vara rakryggad finländare och inte lyssna till arvfiendens sirensång.

När jag väl uppfyllt min fosterländska plikt, var det dags att skriva avhandlingen pro gradu. Jag har alltid varit en eklektisk natur och intresserat mig för lite av varje. När jag var liten, läste jag allt jag kunde få tag i om zoologi, särskilt afrikanska djur, och inte minst mina köttsliga bröder och systrar, schimpanserna. Även romanerna om Tarzan, människan som blev apornas konung, fascinerade mig. Jag kanske kunde vara apan som blev människornas konung? Ens i någon överförd betydelse? Även matematiken lockade, inte minst därför att jag i barndomen en gång hört en av mina kusiner från moderns sida, en man med gedigen humaniorautbildning, en gång med mycket eftertryck och pondus förklara, att det kryllade av ena riktiga apor på matematisk-naturvetenskapliga fakulteten. Därefter vände jag dock min uppmärksamhet till språken, ty som jag redan konstaterar, hör det till mina naturliga anlag att härma och imitera.

Det slutade så att även jag kom att studera vid humanistiska fakulteten. Där lärde jag mig en rad viktiga kulturspråk från färöiska till baskiska, från lågsorbiska till walesiska och från gaeliska till någonting som hette tara tenselispans. Mannen som hade upptäckt tara tenselispans (det betyder "vårt språk", eller kollektivet, -pans, av muntligt, ten-, överförda tecken, selis, som tillhör, -ra, oss, ta-) i det avlägsna område där det talades, tillbringade nämligen ett år som utbytesforskare på vårt universitet, och jag koncentrerade alla mina krafter på att lära mig tara tenselispans, eftersom ett enastående tillfälle hade erbjudits. Men strax innan jag tog sluttentamen på kursen, visade det sig att vår gästforskare var en internationell skojare som förfalskat både sin person, sina akademiska titlar och, vad värre var, språket tara tenselispans. Tillsammans med den egendomliga kultur som det hörde hemma i var tara tenselispans bara ett fantasifoster från början till slut. Tidskrifterna Taratenselispansic Studies, Сборники по таратенселиспансской филологии och Vierteljahresschrift der philologischen und ethnologischen Taratenselispansistik, där han påstod sig ha publicerat sina vetenskapliga artiklar, hade aldrig existerat, med undantag av den handfull exemplar han låtit trycka privat för att övertyga misstänksamma forskarkollegor och nyfikna studerande.

Det värsta var inte att jag inte fick en enda studievecka av mina ansträngningar för att förkovra mig i tara tenselispans, utan att polisen beslagtog alla taratenselispansistiska böcker, tidskrifter och anteckningar som vår gästforskare hade med sig. Eftersom denne självutnämnde, självuppfunne och hemmagjorde forskare lurat vetenskapliga institutioner i sju-åtta länder på forskningspengar, blev det en massiv rättegång, eller snarare flera. Även jag inkallades till polisstationen ett par gånger för att avge mitt vittnesmål. Jag hade redan kommit ganska långt med språkinlärningen, men hade aldrig kommit underfund med vad schimpans heter på tara tenselispans. Eftersom språket använder sammansatta nyord i stället för t o m de mest internationella låneord, kan man inte helt enkelt utgå från ordet "schimpans" och anpassa det till språkets ljudlära och böjningssystem.

Till all lycka finns det många människor ute i världen som studerat tara tenselispans på de universitet där vår man verkat som föreläsare. En del av dem har inhämtat mycket djupgående kunskaper i språket, och tack vare deras idoga arbete finns det i dag en levande litteratur på språket, t ex månadstidskriften Tenselis, Ordet, som nyligen börjat ge ut en översättning av Tolkiens Härskarringen. Jag är numera inskriven på en e-maillista för taratenselister, TARATENS-L, och tack vare dessa kollegor vet jag nu även vad schimpans heter på språket. Det har grundats en akademi för tara tenselispans, som ansvarar för utvecklingen av modern terminologi. Uppfinnaren sitter visserligen inburad själv, men när fängelset har besökstimme, hälsar minst två akademimedlemmar på honom för att få hans samtycke till de nyaste besluten rörande språkriktighetsfrågor. Om mannen uppfattar detta som lindring eller skärpning av fängelsestraffet, är jag inte riktigt säker på.

Historien med tara tenselispans slutade alltså lyckligt, men strax efteråt hamnade jag i en sorts kris, ty att min förebild yppade sig som skojare och skurk ingav mig avsmak för språkvetenskap och tvivel på vetenskap överhuvudtaget. Jag kom på drift och bytte både ämne och fakultet i vansinnestakt, tills jag fastnade för samhällsvetenskapen och tilldelades ungdomsproblemet i finska småstäder och dess synlighet på busstationer som graduämne. Och det är därför jag företog mig den bussresa som jag nu vill ta itu med att beskriva.

Småstad, det ska ni veta, är numera ett rätt tänjbart begrepp i det här landet. På mina morföräldrars tid var det ett privilegium för en bebyggelse att få heta en stad. Seriösa lokalpatrioter lade sig särskilt vinn om att utveckla och förbättra sin hemort så att den kunde tilldelas denna upplyftande titel. I dag är det annorlunda. Stadsnamnet har blivit ett tröstpris som vilken råtthåla som helst kan ansöka om, medan det är klart för alla att trösten är synnerligen klen i jämförelse med den hopplöshet som utmärker dessa hålor på den obarmhärtiga globaliseringens dystra tidevarv. Den begåvade och företagsamme småstadsbon är per definitionem den som börjar längta efter andra stränder så snart han stammar fram sina första begripliga ord. För honom finns det ingenting på hemorten annat än ensamhet och desperation, och även om det finns andra på orten som längtar lika mycket bort och av liknande skäl, känner sig varenda en av dem så unik att det ligger under hans värdighet att söka de andras sällskap. Egentligen är de för honom förhatliga, så som han är för dem. De är lika ensamma som han i sin trånad efter vidgade vyer, ty den vida världen är inte densamma för alla. För mig innebär storstaden kanske en befrielse från rockmusiksplikten och suptvånget, för dig betyder den tillgång till ett spännande liv på mysigt haschdoftande rockklubbar. För mig är det du som är höjden på all den provinsialism som jag hatar på hemorten, och vice versa. Ingen av oss kan fatta vad den andre har i storstaden att söka, men ändå hamnar vi bägge dit.