Sitä
mukaa kun äärioikeisto ja venäläiset propagandatehtaat ovat
ottaneet suomen kielen netissä haltuunsa, perinteiset
tiedotusvälineet ovat vetäytyneet, leikanneet henkilöstöä ja
noin ylipäätään hukkuneet globaalin rosvokapitalismin vapaana
myllertäviin myrskyihin yrittämättä edes sanottavasti panna
vastaan. Hienostuneen mediakritiikin opettaminen suomalaisille on
joka tapauksessa yhtä tyhjän kanssa, kun suurin - ja laajeneva -
osa suomenkielisestä kirjoittelusta on aina jonkin
Suomen edusta kakat nakkaavan tahon vihapropagandaa. Ainoa
mediakriittinen neuvo, jonka voi antaa, on tänään: älä lue
mitään suomenkielistä.
Luultavasti kaukonäköinen liiketoimintaosaaminen olisi voinut pelastaa suomalaisen mediakentän, jos vaarat olisi ymmärretty ajoissa. Samoin, jos minun varoituksiani olisi kuultu, äärioikeiston vyörytys olisi voitu pysäyttää. Näin ei kuitenkaan tehty, ja sitten kävi kuten kävi. Menetettyä mediakenttää ei voi rakentaa uudelleen. Toisin sanoen täytyy etsiä uusia viestintäkanavia, sillä tavalla kuin netti aikoinaan oli uusi viestintäkanava perinteisistä viestimistä ulossuljetuille. Tässä tapauksessa uudeksi kanavaksi tulee valita uusi kieli, koska suomen kieltä ei voi enää pelastaa.
Suomen
kielen tilalle voidaan ottaa toinen kieli, jota yhteiskunnassamme
laajalti osataan ja jossa on jo valmiiksi sanasto erityisiä
suomalaisen kulttuurin käsitteitä varten. Tällä kielellä on
kirjoitettu sekä klassinen isänmaallinen kirjallisuutemme että
merkittävä osa nykykirjallisuudestamme. Tätä kieltä vihaavat
sekä äärioikeisto että venäläismielisemme, joten he ovat
kieltäytyneet sitä opettelemasta. Sen takia se on juuri oikea kieli
toimimaan vapauden, vastarinnan ja uhman symbolina.
Moni on varmaankin sentimentaalisesti kiintynyt suomen kieleen, jolloin hänen on tavattoman vaikeaa hyväksyä, että suomi on hylättävä, jotta yleisinhimilliset arvot voitaisiin pelastaa. Valitettavasti elämä on täynnä traagisia valintoja, joissa yksi hyvä arvo on uhrattava toisen tähden.
Kyse
ei ole mistään ”svekomaniasta” eikä ”suomenruotsalaisesta
nationalismista”, vaan synkästä pragmatismista. Suomen
kieli on aina ollut este suomalaisten vapaudelle, koska
suomenkielinen julkisuus on niin helposti alistettavissa yhdelle
totuudelle, esimerkiksi kekkoslaiselle itsesensuurille. Nyt se yksi
totuus on Homma-totuus. Tämä ei - todellakaan - ole suomen kielen
verbitaivutusten tai vokaalisoinnun syytä, vaan siihen on täysin
lingvistiikan ulkopuoliset syyt. Kyse on kuitenkin ilmeisesti niin
syvään juurtuneesta kulttuurisesta mekanismista, että on helpompi
luopua koko kielestä kuin yrittää laajentaa sen
käyttöalaa.
Sosiolingvistiikasta tunnetaan diglossian käsite. Diglossisessa yhteiskunnassa yksi kieli on varattu yhteen ja toinen toiseen tarkoitukseen. Esimerkiksi Paraguayssa vitsit kerrotaan guaraní-intiaanikielellä ja viralliset asiat espanjaksi. Arka nuori mies pyytää tyttöä tanssiin espanjaksi, mutta yhdynnässä ollaan guaraníksi. On hyvin vaikeaa yrittää käyttää "väärää" kieltä tietyssä tilanteessa ja tiettyyn tarkoitukseen.
Suomalaisessa diglossiassa suomi on se kieli, jolla voidaan julistaa nationalistista murhanhimoa, ruotsi se kieli, jolla voidaan ajaa humaaneja arvoja. Tästä johdonmukainen seuraus on, että julmat ja antihumaanit kiihkoilijat taistelevat ruotsin kieltä vastaan, koska heidän tavoitteenaan on ihminen, joka ei kykene ilmaisemaan humaaneja arvoja. Kuten kaikki hyvin tietävät, humaaneista arvoista puhuminen suomeksi tuntuu nololta, epäluontevalta, korkeakirjalliselta - käännetyltä, vieraskieliseltä.
Siksi toiminta humaanien arvojen puolesta Suomessa on toimintaa suomen kieltä vastaan, aivan kuten epähumaaneja arvoja kannattavat tahot Suomessa toimivat ruotsin kieltä vastaan. Korostan, että tässä ei ole mitenkään kyse suomen kielen suomalaisugrilaisuudesta, vokaalisoinnusta eikä agglutinoivasta kieliopista. Tässä on kyse siitä, että kielet eivät ole vain kommunikointivälineitä, vaan niillä on aina oma matkatavaransa, historiansa ja ideologinen painolastinsa mukanaan.
Kyllä minä uskon että joskus miljoonan vuoden päästä Andromedalla elää vihreätukkainen ihmislaji, joka voi suhtautua suomen kieleen arvovapaasti ja ilmaista sillä luontevasti kaikenlaisia arvosisältöjä. Se nyt vain ei ole meille relevanttia. Me elämme tässä ajassa, jossa suomen kieli on vapauden lauluihin soveltumaton väkivallan instrumentti.
Sosiolingvistiikasta tunnetaan diglossian käsite. Diglossisessa yhteiskunnassa yksi kieli on varattu yhteen ja toinen toiseen tarkoitukseen. Esimerkiksi Paraguayssa vitsit kerrotaan guaraní-intiaanikielellä ja viralliset asiat espanjaksi. Arka nuori mies pyytää tyttöä tanssiin espanjaksi, mutta yhdynnässä ollaan guaraníksi. On hyvin vaikeaa yrittää käyttää "väärää" kieltä tietyssä tilanteessa ja tiettyyn tarkoitukseen.
Suomalaisessa diglossiassa suomi on se kieli, jolla voidaan julistaa nationalistista murhanhimoa, ruotsi se kieli, jolla voidaan ajaa humaaneja arvoja. Tästä johdonmukainen seuraus on, että julmat ja antihumaanit kiihkoilijat taistelevat ruotsin kieltä vastaan, koska heidän tavoitteenaan on ihminen, joka ei kykene ilmaisemaan humaaneja arvoja. Kuten kaikki hyvin tietävät, humaaneista arvoista puhuminen suomeksi tuntuu nololta, epäluontevalta, korkeakirjalliselta - käännetyltä, vieraskieliseltä.
Siksi toiminta humaanien arvojen puolesta Suomessa on toimintaa suomen kieltä vastaan, aivan kuten epähumaaneja arvoja kannattavat tahot Suomessa toimivat ruotsin kieltä vastaan. Korostan, että tässä ei ole mitenkään kyse suomen kielen suomalaisugrilaisuudesta, vokaalisoinnusta eikä agglutinoivasta kieliopista. Tässä on kyse siitä, että kielet eivät ole vain kommunikointivälineitä, vaan niillä on aina oma matkatavaransa, historiansa ja ideologinen painolastinsa mukanaan.
Kyllä minä uskon että joskus miljoonan vuoden päästä Andromedalla elää vihreätukkainen ihmislaji, joka voi suhtautua suomen kieleen arvovapaasti ja ilmaista sillä luontevasti kaikenlaisia arvosisältöjä. Se nyt vain ei ole meille relevanttia. Me elämme tässä ajassa, jossa suomen kieli on vapauden lauluihin soveltumaton väkivallan instrumentti.
Medan
extremhögern och ryska propagandafabriker bemäktigat sig finska
språket på nätet, har traditionella medier dragit sig tillbaka,
skurit ned på prsonalen och så dår i allmänhet drunknat i den
globala rövarkapitalismens fritt myllrande stormar utan att ens
motsätta sig utvecklingen. Att undervisa finnar i raffinerad
mediekritik är bortkastat, när den största delen – eller
åtminstone en allt större del – av finskspråkigt skrivande under
alla omständigheter består av hatpropaganda som inte beaktar
Finlands intressen på något sätt. Den enda mediekritik man behöver
är: läs ingenting om det står på finska.
Det är tänkbart att fjärrsynt affärskunnande skulle ha räddat de finska medierna om farorna begripits i tid. Likaså, hade man lyssnat på mina varningar, skulle extremhögerns frammarsch ha kunnat stoppas. Det gjorde man inte, och sen gick det som det gick. Den förlorade medievärlden kan inte återuppbyggas. Sålunda bör man söka efter nya kanaler, ungefär som internet på sin tid var en ny kanal för de som uteslutits ur traditionella medier. Den här gången bör man välja ett nytt språk som ny kommunikationskanal, eftersom finskan oåterkalleligen gått förlorad.
I
stället för finskan har vi ett annat språk, ett som redan vitt och
brett talas i vårt samhälle och som har specifika ord för begrepp
i finsk kultur. Vår klassiska fosterländska litteratur har skrivits
på detta språk, en betydande del av vår moderna litteratur likaså.
Detta språk hatas både av extremhögern och våra rysksinnade, som
vägrat lära sig det. Det är precis därför som detta språk är
en så lämplig symbol för frihet, motstånd och medborgerlig
olydnad.
Många är säkert sentimentalt tillgivna finska språket och har sålunda mycket svårt att acceptera, att finskan måste bort om vi vill rädda de allmänmänskliga värdena. Dessvärre är livet fullt med tragiska val som innebär att en värdefull sak bör offras för en annans skull.
Det
här handlar inte om ”svekomani” eller om ”finlandssvensk
nationalism”, utan om dyster pragmatism. Finskan har alltid varit
en black om foten för den finländare som törstar efter frihet, ty
den finskspråkiga offentligheten låter sig lätt underkastas en
enda officiell sanning. En gång i tiden var det frågan om
kekkonensk självcensur, i dag är det propagandan från
fascistforumet Homma. Det här beror verkligen inte på finska
verbformer eller på vokalharmonin, utan på helt utomlingvistiska
skäl. Det handlar dock om en så djupt inrotad kulturell mekanism,
att det är lättare att helt ge upp språket än att försöka
utvidga dess användningsområde.
Inom sociolingvistiken brukar man tala om diglossi. I ett diglossiskt samhälle används ett språk till en sorts ändamål och ett annat språk till en annan sorts ändamål. Till exempel i Paraguay berättas vitsarna på indianspråket guaraní och officiella angelägenheter på spanska. En blyg ung man bjuder upp flickan till dans på spanska, men samlag har de på guaraní. Det är mycket svårt att använda ”fel” språk i en situation och i ett sammanhang som förutsätter ett annat språk.
I finländsk diglossi är finskan det språk på vilket det går att förkunna nationalistisk mordlystnad, svenskan det på vilket det går att främja humana värden. Det här innebär logiskt att grymma och radikalt antihumana fanatiker bekämpar svenska språket i Finland, eftersom de vill skapa en ny människa, en som inte kan uttrycka humana värden och värderingar. Som alla vet känns det genant, onaturligt och alltför litterärt att tala om humana värden på finska – det är som om man skulle försöka tala ett främmande språk man inte riktigt behärskar.
Att verka för humana värden i Finland är sålunda att motverka finska språket, precis som de finländare som står för omänskliga värden motverkar svenska språket. Jag vill framhålla att det varken handlar om språkets finsk-ugriska ursprung, vokalharmoni eller agglutinerande struktur. Det handlar om att språk aldrig bara är kommunikationskanaler, de har sitt eget bagage, sin egen historiska och ideologiska barlast.
Visst är det möjligt att det nån gång om en miljon år kommer att leva en ny människoras med grönt hår någonstans på Andromeda, en människa som kan förhålla sig till finska språket på ett värdeneutralt sätt och uttrycka alla möjliga värdeinnehåll på det. Men framtiden på Andromeda är inte relevant för oss. Vi lever i vår tid, och i vår tid är finskan ett våldets instrument som inte duger till att spela frihetens sång.
Inom sociolingvistiken brukar man tala om diglossi. I ett diglossiskt samhälle används ett språk till en sorts ändamål och ett annat språk till en annan sorts ändamål. Till exempel i Paraguay berättas vitsarna på indianspråket guaraní och officiella angelägenheter på spanska. En blyg ung man bjuder upp flickan till dans på spanska, men samlag har de på guaraní. Det är mycket svårt att använda ”fel” språk i en situation och i ett sammanhang som förutsätter ett annat språk.
I finländsk diglossi är finskan det språk på vilket det går att förkunna nationalistisk mordlystnad, svenskan det på vilket det går att främja humana värden. Det här innebär logiskt att grymma och radikalt antihumana fanatiker bekämpar svenska språket i Finland, eftersom de vill skapa en ny människa, en som inte kan uttrycka humana värden och värderingar. Som alla vet känns det genant, onaturligt och alltför litterärt att tala om humana värden på finska – det är som om man skulle försöka tala ett främmande språk man inte riktigt behärskar.
Att verka för humana värden i Finland är sålunda att motverka finska språket, precis som de finländare som står för omänskliga värden motverkar svenska språket. Jag vill framhålla att det varken handlar om språkets finsk-ugriska ursprung, vokalharmoni eller agglutinerande struktur. Det handlar om att språk aldrig bara är kommunikationskanaler, de har sitt eget bagage, sin egen historiska och ideologiska barlast.
Visst är det möjligt att det nån gång om en miljon år kommer att leva en ny människoras med grönt hår någonstans på Andromeda, en människa som kan förhålla sig till finska språket på ett värdeneutralt sätt och uttrycka alla möjliga värdeinnehåll på det. Men framtiden på Andromeda är inte relevant för oss. Vi lever i vår tid, och i vår tid är finskan ett våldets instrument som inte duger till att spela frihetens sång.