Aatehistorian pitkä vipuvarsi - Idéhistoriens långa hävstång

Muistan että pikkupoikana - teinipoikana jopa - minulla oli sellainenkin vaihe, jossa mietin vakavasti äärioikeistolaiseksi alkamista. Kommunismi oli siihen aikaan vahvoilla ja pelottava Neuvostoliitto yhä olemassa, Suomessa yksikään merkittävä poliittinen voima ei vastustanut kommunismia. Itse asiassa Erkki Tuomiojan Ydin-lehti ja Sadankomitea olivat siinä suhteessa uskaliaampia kuin mikään oikeistopuolue - mikä sitten oli eräs syy siihen, että päädyin porvarillisesta kotikasvatuksesta käsin kannattamaan 80-luvun rauhanliikettä. (Kyllä vain, 80-luvulla oli mahdollista päätyä tietynlaiseksi vasemmistolaiseksi neuvostovastaisuuttaan, koska poliittisista ryhmistä äänekkäimmin Neuvostoliittoa arvosteli ei-stalinistinen osa laitavasemmistoa.)

Som en liten gosse, ja till och med som en tonåring, hade jag ett skede då jag på allvar reflekterade över att bli högerextremist. På den tiden var kommunisterna ett starkt parti i finsk politik, och det skrämmande Sovjetunionen existerade fortfarande - det fanns ingen betydande politisk kraft i Finland som bekämpade kommunismen. Egentligen var Erkki Tuomiojas tidskrift Ydin och hans referensgrupp inom fredsrörelsen i den bemärkelsen en hel del modigare än något högerparti - vilket är en av orsakerna till att jag, hur borgerligt uppfostrad jag än var, sedan kom att ansluta mig till fredsrörelsen. Javisst, på åttiotalet var det möjligt att bli en sorts vänstermänniska precis därför att man var antisovjetiskt inställd, för det politiska kotteri som mest högljutt kritiserade Sovjet var de icke-stalinistiska vänstersocialisterna.

Seurattuani uutisia Keski-Euroopan äärioikeiston edesottamuksista - ja niitä saattoi lukea suomeksi niinkin luotetun kommunisminvastaiselta taholta kuin Valituista Paloista, puhumattakaan siitä että 17-vuotiaana aloin ymmärtää riittävästi saksaa lukeakseni Der Spiegeliä - päädyin kuitenkin toteamaan, että äärioikeistolaiseksi alkaminen oli sekä taktisesti että strategisesti tehoton tapa vastustaa kommunismia ja Neuvostoliittoa (aivan kuten tänään olen sitä mieltä, että kommunistipuolueeseen liittyminen on tehoton tapa vastustaa äärioikeistoa). 

Jag följde med vad extremhögern i Mellaneuropa höll på med - detta kunde man på den tiden läsa om i en så pålitligt antikommunistisk nyhetskälla som den finska upplagan av Det Bästa, för att inte peka på att jag som 17-åring började förstå tyska tillräckligt bra för att läsa Der Spiegel. Jag kom dock till slutsatsen att det var både strategiskt och taktiskt ineffektivt att motarbeta kommunism och Sovjetunionen genom att delta i högerextrema politiska aktiviteter, precis som jag i dag anser att det är ineffektivt att motarbeta extremhögern genom att bli kommunist.

Pääsyy tähän oli antisemitismi, jonka olin jo alle kymmenvuotiaana pikkupoikana ihan omalla järjelläni päätellyt olevan täysin irrationaalinen rotuennakkoluulo. Ihmettelin kovasti sitä, että äärioikeistolaiset ryhmät tuntuivat aina päätyvän juutalaisvastaisuuteen. Vaikka sana "aatehistoria" ei minulle siihen aikaan vielä ollut tuttu, ymmärsin, että jonkinlainen aatehistorian pitkä vipuvarsi käänsi kaikki äärioikeistolaiset kuppikunnat ennemmin tai myöhemmin juutalaisvastaisiksi riippumatta siitä, miten irrationaalista se oli esimerkiksi antikommunististen tavoitteiden toteuttamisen kannalta.

Huvudorsaken till detta var antisemitismen: jag var yngre än tio år när jag med mitt eget lilla förnuft insåg att antisemitismen var en helt irrationell rasfördom. Jag förundrade mig mycket över att alla högerextrema grupper förr eller senare blev antisemitiska. Jag var inte ännu förtrogen med ordet "idéhistoria", men ändå förstod jag att det var just idéhistorien som med sin långa hävstång tvingade de högerextrema kotterierna till antisemitism oberoende av hur irrationellt detta var med tanke på de antikommunistiska målsättningar man ville förverkliga.

Samanlainen vipuvarsi vääntää nyt pikku kommunistipuolueitamme asettumaan Venäjän puolelle. Vaikka on jo kauan sitten ollut ilmiselvää, että Putinin Venäjä ei millään tavalla aja vasemmistolaisia arvoja, vaan tukee äärioikeistolaisia liikkeitä samalla tavalla kuin Neuvostoliitto tuki kommunistisia, nykyiset kommunistimme ovat leimallisesti Venäjä-myönteisiä ja uskovat kaikki tarinat fasistisesta Ukrainasta, joka sortaa venäjänkielisiä kansalaisiaan niin, että näiden on tartuttava aseisiin.

Det är en precis likadan hävstång som nu vrider våra små kommunistpartier åt putinistiskt håll. Hur länge det än har varit helt självklart att Putins Ryssland inte på något sätt främjar vänsterns värden, utan stöder högerextrema rörelser precis som Sovjetunionen stödde kommunister, är våra nuvarande kommunister utpräglat Putinvänliga och tror alla historier om att Ukraina kantänka är ett fascistiskt land som förtrycker sina rysktalande invånare så att dessa ser sig tvungna att ta till vapen.

Se on hyvinkin mahdollista, että tämän takana on KGB (en voisi vähempää välittää siitä, millä nimellä se pulju itseään virallisesti kutsuu, koska vanha KGB joka tapauksessa on käytännössa olemassa ainakin epävirallisten kaverisuhteiden tasolla ja koska Putin joka tapauksessa ennemmin tai myöhemmin virallistaa sen). On kuitenkin aina hiukkasen liioittelua epäillä KGB:tä siellä, missä selityksenä on älyllinen laiskuus ja - tosiaankin - aatehistorian pitkä vipuvarsi. Kommunistit pokkuroivat Venäjälle, koska kommunistin kuuluu pokkuroida Venäjälle, on aina kuulunut. Siinä se.

Det är mycket tänkbart att det är KGB med sina gamla kontakter bland finska kommunister som ligger bakom det här (och jag struntar i vad KGB i dag officiellt kallar sig, eftersom den gamla organisationen fortlever, åtminstone i form av inofficiella kompisrelationer, och Putin kommer hur som helst förr eller senare att återuppliva den under dess traditionella namn). Det är dock alltid lite överdrivet att misstänka KGB där intellektuell lättja och - javisst - idéhistoriens långa hävstång kan förklara allting. Kommunisterna bugar och bockar för Ryssland eftersom det är vad kommunister gör och alltid har gjort, och det är det hela i ett nötskal.

Poliittinen muisti ei tosiaan ole lyhyt, vaan pikemminkin hyvin pitkä ja samalla hyvin dementoitunut, kuten olen ennenkin sanonut.

Som jag redan länge tyckt är det politiska minnet inte kort, det är snarare både mycket långt och mycket dement.