Det som har hänt är att Finska Motståndsrörelsen dödade en ung man som de tyckte uppförde sig provocerande när de prackade sina reklamblad på folk som gick förbi. Det här var inte första gången som denna organisation handgripligt attackerade folk på gatan, men förr har det inte lett till dödsfall.
Kaikki, jotka ovat lukeneet liikkeen nettisivuja, tietävät hyvin miten väkivallantekoon päädyttiin. Vastarintaliike nimittäin psyykkaa aktivistinsa näkemään itsensä vainottuina sankareina ja kaikki vastaväittäjät vainoavan salaliiton agentteina, joiden tarkoitus on ylipuhua heidät vihatun Systeemin orjiksi.
Alla som tagit en titt på rörelsens webbsidor kan föreställa sig bakgrunden bakom våldsdådet. Rörelsen hjärntvättar sina aktivister till att se sig själva som förföljda hjältar och martyrer och alla de som kommer med invändningar mot dem som agenter för den stora konspirationen, agenter som försöker övertala dem till underkastelse.
Toisin sanoen kaikki keskustelukontakti liikkeen kanssa voi johtaa sovittelijan tai keskustelijan pahoinpitelyyn tai surmaamiseen. Juuri sitähän äärioikeisto ei halua, että sen omat poliittiset tavoitteet vesittyisivät osaksi sen vihaamaa demokraattista järjestelmää. Se haluaa itse päättää, mistä puhutaan ja miten. Se ei halua valtavirtaan mukaan, vaan se haluaa itse olla ainoa valtavirta. Sitä on totalitarismi.
Tar man kontakt med rörelsen för att få fram en diskussion kan det leda till att man i all sin diskussionsvillighet och försonlighet blir misshandlad eller mördad. Ty vad extremhögern inte vill är precis att dess egna målsättningar skulle upptas av det för den förhatliga demokratiska systemet, urvattnas och kohandlas bort. Den vill själv besluta och bestämma vad man talar om och hur. Den vill inte komma in i huvudfåran, utan ta över hela huvudfåran. Det är vad totalitarism är.
Tapaus ei siis hämmästytä ketään, mutta sitäkin merkillisempää on, miten täydellisesti äärioikeisto epäonnistui sen jälkihoidossa. Kun muistamme, miten ylivoimaisesti äärioikeisto on pyörittänyt ja pompottanut koko julkisuutta viimeisten kymmenen vuoden ajan, heikäläisten kädettömyys tulee suoranaisena yllätyksenä.
Incidenten förvånar alltså ingen, men desto märkligare är det hur komplett extremhögern misslyckades i eftersläckningsarbetet. När vi minns hur suveränt högerextremisterna sedan tie år tillbaka härskat över offentligheten i Finland, är det överraskande att nu se dem falla pladask.
Ensimmäiseksi tietysti ne säälittävät yritykset leimata surmattu narkomaaniksi tai juutalaisvastaisten iskulauseiden viljelijäksi. Äärioikeisto kutsuu rutiininomaisesti kaikkia vastustajiaan narkomaaneiksi, mikä on lähinnä projektiota, ottaen huomioon että pojat itse eivät oikeasti ole mitään raittiusmiehiä. Tästä hyvä esimerkki on, että Jussi Halla-aho koettaa jatkuvasti kiistää oman tupakanpolttonsa, samoin kannattajat väittävät hänen olevan raittiusmiehiä, mihin minä oikeana raittiuden puolestapuhujana en sivumennen sanoen usko pätkääkään. Niin, ja minuakin tosiaan nuo ressukat ovat väittäneet narkomaaniksi.
Det första misslyckandet var det futtiga försöket att utmåla offret som knarkare eller antisemit. Extremhögern kallar rutinmässigt alla sina motståndare för knarkare, vilket i det närmaste är projektion, med tanke på att grabbarna själva inte direkt är några helnykterister. Ett fint exempel på det här är att Jussi Halla-aho hela tiden försöker förneka sin tobaksrökning och att anhängarna påstår att han är nykterist, något som jag såsom genuin nykterhetsvän inte tror ett dugg på. Ja, och mig har dom stackarna också försökt brännmärka som knarkare.
Mitä sitten tulee niihin antisemiittisiin typeryyksiin, panemalla niitä uhrin suuhun äärioikeisto tuli lähinnä vain korostaneeksi, että sen tappava väkivalta on vaaraksi kenelle vain. Sanomahan on sellainen, että tämä maahanmuuttokriitikoiden äärilaita voi maahanmuuttokritisoida hengiltä sellaisenkin, joka joiltakin osin jakaa heidän mielipiteensä. Toisin sanoen tästä voi päätellä, että kuka vaan voi saada surmansa äärioikeiston katuväkivallan uhrina - eivät vain "vastakkaisen ääriryhmän" edustajat.
Det var inte heller så klokt att lägga antisemitiska dumheter i munnen på den mördade killen. På så sätt betonade extremhögern bara att dess dödliga våld kan bli farligt för vem som helst. Budskapet är ju att de här radikala invandringskritikerna kan invandringskritisera ihjäl även någon som i viss mån delar deras åsikter - att vem som helst, inte bara representanter för den såkallade "motsatta extremismen", svävar i livsfara.
Huomattavasti toimivampi propagandajuonne olisi ollut se kauan koeteltu tapa leimata uhri väkivaltaiseksi äärivasemmistolaiseksi, jonka kauhistuttavalta uhalta kansallissosialistiparat joutuivat henkihieverissä puolustautumaan. Ilmeisesti tätä ei kuitenkaan ole samassa määrin yritetty.
Ett betydligt bättre fungerande propagandamotiv skulle ha varit det beprövade sättet att utmåla offret som en våldsbenägen vänsterextremist vars förskräckliga hot stackars nassarna var illa tvungna att med livet som insats avvärja. Extremhögern och dess sympatisörer verkar dock inte ha satsat lika mycket på det här motivet.
Eräs äärioikeiston täti listasi kuitenkin hätäännyksissään pitkän rivin "äärivasemmiston väkivallantekoja", suurimmaksi osaksi jotain omaisuuden turmelemisia, joissa kukaan ei käynyt lähelläkään kuolemaa. Epämiellyttävää ja rikollista touhua tietenkin, mutta epäsuorasti täti tuli myöntäneeksi, että ainakaan nykyään vasemmistoanarkistiset tai vastaavanlaiset ryhmittymät eivät itsetarkoituksellisesti yritä surmata ketään, vaikka harrastavatkin ideologisesti motivoitua ilkivaltaa.
En högerextremistisk tant kom visserligen med en lång förteckning över "vänsterextremistiska våldsdåd", vilket i praktiken var sabb mot ägodelar utan dödsrisk för någon utomstående. Inte för att jag skulle ta ohägnsmakarna i försvar, men indirekt medgav tanten att vänsteranarkistiska och liknande grupperingar åtmistone i dagens läge inte försöker döda någon, även om de brukar hålla på med ideologiskt motiverat sabb.
Itse asiassa noiden anarkististyyppisten ryhmittymien omilla keskustelufoorumeilla käydään aina ankaraa väittelyä siitä, onko tihutöiden tekeminen järkevää, jos omalle aatteelle halutaan kansan tai myyttisen "työväenluokan" tuki, ja sävy pakkaa olemaan aika lailla kielteinen. Jos joku saisi surmansa vasemmistoanarkistien hillumisen seurauksena, suurin osa aatteen miehistä todennäköisesti pitäisi tätä jo taktisin propagandaperustein suurena virheenä ja tappiona. Sitä vastoin äärioikeiston koko aate perustuu siihen, että alistetaan tai tapetaan toisenväriset tai muulla tavalla huonoiksi julistetut. Kenen vain surmaaminen on heille voitto ja riemun aihe.
Faktum är att det alltid förs bittra dispyter på anarkistiskt anstuckna grupperingars egna webbfora om huruvida det alls är klokt att hålla på med sabb om man vill få folkets eller den mytiska "arbetarklassens" stöd, och svaret brukar vara ett ganska entydigt nej. Skulle någon dö som följd av vänsteranarkisternas framfart så skulle de flesta aktivister redan av taktiska propagandaskäl se detta som ett kardinalfel och en stor förlust i kampen. Däremot handlar hela den högerextrema ideologin om att kuva eller döda de som har annan hudfärg eller på något annat sätt anses mindre värda. Att döda vem som helst är för dem en seger och anledning till jubel.
Muita esimerkkejä kömpelyydestä olivat Timo Vihavaisen säälittävä natsiapologia, jonka tarkoituksena oli ilmeisesti leimata henkilökohtaisesta turvallisuudestaan huolestuneet ihmiset taistolaisiksi (normaali epätaistolainenhan antautuu mieluusti maahanmuuttokriittisten terroristien teurastettavaksi, vai?), ja muutamien äärioikeiston apologeetoiksi ajautuneiden toimittajien antama haastattelu (kolmatta en nyt muista, mutta kaksi muuta olivat Pauli Vahtera ja Marko Hamilo), jonka sanoma oli lähinnä suoraan Fingerpori-sarjakuvasta: jollen asiaa ihan väärin ymmärtänyt, herrat paheksuivat sitä, että koko kansallissosialistinen SVL-järjestö leimattiin natsistiseksi yhden jäsenen väkivallantekojen perusteella.
Ett tafatt intryck gjorde även Timo Vihavainens ynkliga apologi för nazisterna, som uppenbarligen gick ut på att utmåla de som är oroade över sin personliga säkerhet som stalinister. En normal människa som inte är stalinist låter sig ju med glädje och gamman slaktas av invandringskritiska terrorister, antar jag? Ett liknande exempel utgjordes av den intervju som tre numera högerextremistisk-apologetiska journalister (den tredje kommer jag inte ihåg, men de två andra var Pauli Vahtera och Marko Hamilo) gav och vars budskap föreföll höra hemma i skämtserien Fingerpori: om jag inte missförstod det ogillade herrarna att hela den nationalsocialistiska organisationen Finska Motståndsrörelsen utmålades som nazistisk bara på grund av en medlems våldsdåd.
Nythän on niin, että Suomen Vastarintaliike on sivuillaan tehnyt aika selväksi tavoitteensa, joiden perusteella se ei paljoa natseista eroa. Sitä ei voi edes kutsua isänmaalliseksi järjestöksi, koska sen julkilausuttuna pyrkimyksenä on Suomi yhtenä yhteispohjoismaisen kansallissosialistisen valtion provinsseista. Kansallissosialismi tarkoittaa yleisessä tietoisuudessa natsismia. Toisin sanoen kyse ei ole epäoikeudenmukaisesta leimaamisesta.
Situationen är dock nu sådan att Finska Motståndsrörelsen på sina sidor gjort sina målsättningar mycket tydliga, och den slutsats som man kan dra är att det inte är någon större skillnad mellan dem och nazisterna. Rörelsen kan inte ens kallas fosterländsk i någon egentlig mening, ty dess uttalade mål är att grunda en enda nationalsocialistisk stat i Norden, med Finland som provins. Nationalsocialism är i allmänhetens tankar detsamma som nazism. Det är alltså inte orättvist att brännmärka Motståndsrörelsen som nazistisk.
 |
| Tšekkien kansallissosialistisen liikkeen tunnus. Sanat tarkoittavat "Tšekkien puolue - kansallisesti sosialistinen". Huomaa, että tässä kielessä "strana" ei tarkoita maata kuten venäjässä, vaan puoluetta. Emblemet för det tjeckiska nationalsocialistiska partiet. Orden betyder "Tjeckiska partiet - nationellt socialistskt." Om du behärskar ryska lägg dig till minnes att "strana" inte betyder "land" utan "parti" på tjeckiska. (Wikipedia/Jiří Vazač) |
Toki historiasta tunnetaan vähemmän epämiellyttäviä "kansallissosialistisia" ajatusrakennelmia ja poliittisia aloitteita. Tšekkien kansallisuusliikkeessä oli "kansallissosialistiseksi" itseään kutsunut haara, mutta sillä ei ollut yhtään mitään tekemistä natsien kanssa: se haki itsenäisyyttä tšekeille, joiden kotimaa oli tuohon aikaan vielä Itävalta-Unkarin osa, ja toivoivat itsenäisen valtion pyrkivän sosialistiseen talouspolitiikkaan. Puoluetta yritettiin kommunismin romahdettua perustaa uudestaan, mutta se ei menestynyt, vaan on ollut selvitystilassa yli vuosikymmenen.
Historiskt sett har det givetvis funnits mera attraktiva "nationalsocialistiska" ideologier och politiska initiativ. Den tjeckiska nationalistiska rörelsen hade också en "nationalsocialistisk" gren, men den hade ingenting gemensamt med nazisterna: den ville bilda en självständig tjeckisk stat (på den tiden var det nuvarande Tjeckien ännu bara en region i Österrike-Ungern) och eftersträvade en socialistisk ekonomi för den framtida tjeckiska staten. När kommunismen väl kraschat försökte en del tjeckiska aktivister återuppväcka det gamla nationalsocialistiska partiet, men någon framgång hade de inte: partiet gick i konkurs för mer än tie år sedan.
 |
| Yrjö Ruutu (Wikipedia) |
Toinen esimerkki ei-natsistisesta "kansallissosialismista" löytyy ihan Suomesta - Yrjö Ruutu, alun perin Ruuth. Hän oli vakavastiotettava valtio-oppinut, joka halusi yhdistää kansallisuusaatteen ja sosialismin, ja sanoutui irti natsismista kun ymmärsi ettei Hitler ollut hänen kanssaan samalla asialla. Sodan jälkeen Ruudun suomalaissosialistinen puolue sulautui enimmäkseen demareihin, mies itse meni niinkin yllättävään paikkaan kuin SKDL:n sosialisteihin.
Ett annat exempel på icke-nazistisk "nationalsocialism" hittar vi i vår egen historia. Yrjö Ruutu, född Ruuth, var en helt seriös statsvetare som ville förena nationalismen och socialismen, men när han insåg hur lite han hade i gemen med Hitler tog han avstånd från nazismen. Efter kriget uppgick Ruutus finsk-socialistiska parti för det mesta i socialdemokraterna, mannen själv sökte sig överraskande nog till den ickekommunistiska flygeln inom DFFF.
Nythän on täysin mahdollista, että jokin pulju alkaisi vääntää uutta ideologiakeitosta esimerkiksi Ruudun tai tšekkiläisten kansallissosialistien ajatusten pohjalta. Tällainen porukka tietäisi kuitenkin hyvin, millä tavalla sana "kansallissosialismi" tulkitaan yleisessä tietoisuudessa, ja panisi luultavasti nettisivuilleen kissankokoisin kirjaimin otsikoidun selitysosan, jossa yksityiskohtaisesti kuvailisi, millä tavalla heidän kansallissosialisminsa eroaa Hitleristä. Mitään sellaista materiaalia ei kuitenkaan löydy Suomen Vastarintaliikkeen nettisivuilta.
Det är helt tänkbart att något politiskt kotteri får för sig att koka ihop en ny ideologi baserad på Ruutus eller de tjeckiska nationalsocialisternas tankar. Men alla aktivisterna i en sådan klubb skulle nog förstå hur ordet "nationalsocialism" uppfattas av allmänheten, och på sina webbsidor skulle de antagligen inkludera ett mycket synligt rubricerat avståndstagande med ingående förklaringar av hur deras nationalsocialism skiljer sig från Hitlers. Sådant material söker man dock förgäves på Finska Motståndsrörelsens webbsidor.
Kirjoitukseni lopuksi minun täytyy antaa tunnustusta Jiri Keroselle. Keronen on jota kuinkin epämiellyttävän oloinen nuorukainen, joka on tullut tunnetuksi lähinnä flirttailemalla vulgaarin rasismin ja muslimikammon kanssa, mutta pikemminkin häiriköinnin halusta kuin varsinaisesta fasistisesta vakaumuksesta - jollain muulla aikakaudella hänen tyyppisensä ihmiset liittyivät esimerkiksi modernistisiin taiteilijaporukoihin keskittyen provosoimaan vanhoillisia, koska eivät itse osanneet tehdä taidetta, eivät edes abstraktia. Mutta nyt Keronen osui maaliin. Kun persut ja muut äärioikeistolaiset taas kerran jossain päin somelandiaa urputtivat, että heitä pidetään natseina, Keronen sanoi jota kuinkin niin, että ei kannata alkaa puolustella ilmiselviä natseja jollei halua itse leimautua natsiksi.
För att avrunda det här blogginlägget vill jag säga ett par uppskattande ord om Jiri Keronen. Keronen är en föga sympativäckande yngling mest känd för att ha flörtat med vulgär rasism och muslimfobi, vilket han dock snarare gjort av provoceringsvilja än av genuin fascistisk övertygelse. Under något annat tidevarv anslöt sig hans gelikar till modernistiska konstnärskretsar för att väcka förargelse hos de konservativa, eftersom de inte var i stånd att producera konstverk, ens abstrakta sådana. Men nu träffade Keronen mitt i prick. När sannfinnar och övriga högerextremister någonstans i sociala medier igen jämrade sig över hur de kallas nazister, invände Keronen någonting i den stilen att det inte lönar sig att ta uppenbara nazister i försvar om man inte vill framstå som lika god kålsupare.
Ja juuri tässähän on äärioikeistomme perusvirhe. Sen sijaan että olisi oltu hiljaa kuin kusi sukassa, mentiin puolustelemaan Suomen Vastarintaliikettä, jota avoimempia ja ilmeisempiä natseja ei tästä maasta oikein löydy.
Och det här är ju det avgörande felet vår extremhöger begick. I stället för att hålla tyst som en mus fick de för sig att öppet försvara Finska Motståndsrörelsen - de mest uppenbara nazisterna i hela landet, kan man säga.
