Minulla oli taas pitkästä aikaa yhteenotto somessa erään vasemmistokiihkoilijan kanssa. Kuten moni muukin vasemmistokiihkoilija, hänkin puhui täysin järkeviä, kunnes tuli puheeksi maanpuolustus ja Suomen Nato-jäsenyys. Silloin hän siirtyi täysin kliseiseen ja solvaavaankin kielenkäyttöön.
Jag kom nyligen ihop mig med en vänsterfanatiker på sociala medier - det här var första gången sedan länge. Som så många andra vänsterfanatiker, talade han helt förnuftigt så länge det inte handlade om försvarsfrågor eller Finlands eventuella medlemskapsansökan i Nato. Men när dessa teman berördes, övergick han till klichéer och förolämpningar.
Olen ennenkin sanonut, että vasemmisto vastustaa Natoa samalla tavalla kuin rasistit vastustavat maahanmuuttoa. Kyse on puhtaasta identiteettipolitiikasta: on etukäteen päätetty, että Nato on paha, ja siinä se. Tyypillisesti puhutaan "Nato-haukoista" (ts. vihjataan, että Naton kannattajia vaivaa jonkinlainen itsetarkoituksellinen sodan- tai murhanhimo) ja "Nato-kiimasta" (mitätöidään vastustajien argumentit etukäteen vihjaamalla, että häntä ohjaa jonkinlainen seksuaalinen himo - ts. esitetään hänet irrationaalisena olentona, jota kenenkään järkevän ei tarvitsekaan kuunnella). Tällaisten tyhjien solvausten heittely on täysin samalla tasolla kuin kaikkien ei-persujen tai ei-rasistien luonnehtiminen milloin "mokuttajiksi", milloin kommunisteiksi.
Jag har redan förr påpekat att vänstern bekämpar Nato på samma sätt som rasisterna bekämpar invandring. Det är ren och skär identitetspolitik: man har beslutat på förhand att Nato är av ondo, och det är det. Typiskt använder de uttryck som "Natohökar" (dvs. Natoanhängarna brännmärks som mordlystna militarister) och "Natokättja" (dvs. motståndaren styrs av någon sorts sexuellt begär och är sålunda en irrationell vars argument inte behöver beaktas). Att slänga ifrån sig dylika kränkningar är på samma nivå med att utmåla alla icke-sannfinnar och icke-rasister som "mångkulturfanatiker" och kommunister.
Taustalla on tietysti suomalaiseen vasemmistoperinteeseen 1980-luvulta asti juurtunut pasifismi (joka toki on syvemmällä ja valtavirrempana suomalaisessa kulttuurissa kuin yleensä tunnustetaan - oli täällä aseistakieltäytyjiä aikaisemminkin, myös autonomian aikana). Kuten olen aika monesta sivariveteraanista viimeisten parin vuosikymmenen aikana huomannut, se etiikka, joka aseistakieltäytymistä silloin aikoinaan motivoi, on nyt myöhempinä aikoina usein hapantunut etikaksi. Maanpuolustuksen vastustamisessa on kyse vaistomaisesta tarraamisesta oman nuoruuden ihanteisiin, eikä sen taustalla ole enää havaittavissa sen enempää aatteen paloa kuin syvähenkistä eettistä pohdintaakaan.
Bakom det här skymtar den pacifism som sedan åttiotalet slagit rot i finsk vänstertradition (låt vara att pacifism sitter djupare i finsk kultur än man vanligen är beredd att medge - det fanns vapenvägrare här också förr, t o m under ryska väldet). Som jag sedan ett par årtionden tillbaka kunnat se på ganska många civiltjänstveteraner, har den etik som på sin tid motiverade vapenvägran nu senare ofta surnat till ättika. Att vara emot försvaret handlar om att instiktivt envisas med ens egna ungdomsideal, och bakom denna attityd har man svårt att observera vare sig genuint ideologiskt trosnit eller djupsinnig etisk reflektion.
Ei ole mitään luonnonlakia, joka vaatisi vasemmistolaisia vastustamaan maanpuolustusta tai Natoa - Norjan työväenpuolue, se Breivikin joukkomurhaama, on vuosikymmenet ollut Norjan Nato-jäsenyyden takuumiehistö. Vasemmistolta olisi lupa odottaa enemmän kuin pelkkää selkäytimellä menevää puolustusvoimien vastustamista, ja sehän tiedetään hyvin että monen vasemmistolaisen asenne maanpuolustukseen riippuu siitä, ketä vastaan pieni maa puolustautuu. Silloin kun tulee puhe esimerkiksi Kuuban puolustautumisesta mahdollista USA:n hyökkäystä vastaan, monikin laitavasemmistolainen löytää itsestään suuren aseellisen maanpuolustuksen ystävän, jopa sodan romantisoijan.
Det finns ingen naturlag som kräver att vänstermänniskor utan undantag måste bekämpa försvaret eller Nato - det norska Arbeidarpartiet, vars unga generation för tio år sedan massakrerades av Breivik, har sedan årtionden tillbaka verkat som garant för Norges Natomedlemskap. Det är motiverat att vänta sig något bättre av vänstern än ryggmärgsbaserad försvarsfientlighet, och det är välkänt att vänsterns pacifism ofta är beroende av vilket litet land som försvarar sig mot vem. När det blir tal om en eventuell amerikansk invasion av Kuba, är det mången vänstermänniska som plötsligt förvandlas till en stor försvarsvän och krigsromantiker.
Jos vasemmistolaiset edes yrittävät perustella Nato-vastaisuuttaan millään tavalla, yleensä argumentit tulevat suoraan 80-luvun koipussista. Siihen aikaan ajattelutapa oli, että jos Neuvostoliitto hyökkää Suomeen, ydinsota on käytännössä jo päällä ja kaikki joka tapauksessa kuolevat, jolloin maanpuolustus korkeintaan pitkittää viimeisten eloonjääneiden suomalaisten kärsimyksiä maailman ydinsaasteista elinkelvottomissa raunioissa.
Om vänstermänniskor överhuvudtaget försöker rättfärdiga sin Natofientlighet, brukar argumenten komma direkt från åttiotalets malpåse. På den tiden tänkte man att Sovjetunionen bara kan invadera Finland i det fallet att kärnvapenkriget redan pågår, vilket innebär att försvarskriget endast förlänger de sista finländarnas lidanden i världens ruiner, som hur som helst är hopplöst förorenade med strålningsavfall.
Tämä vain on vanhentunut ajattelutapa, eikä vain siksi, että Neuvostoliitosta on tässä välissä tullut Venäjä. Sekä Georgian että Ukrainan tapaukset ovat osoittaneet, että Venäjä voi käyttää asevoimaa pieniä naapurimaitaan vastaan, vaikka maailmanlaajuista ydinsotaa ei olisi lähelläkään. Sen takia on vain realismia ajatella, että Venäjä voi hyökätä tännekin, ellei meillä ole Naton suojaa. Putin on aika yksiselitteisesti myöntänyt, että hyökkäisi välittömästi Baltian maihin, miehittäisi ne ja liittäisi ne alueisiinsa (perinteitä kunnioittaakseen luultavasti väärennetyllä kansanäänestyksellä), jos ne eivät olisi Naton jäsenmaita.
Det här tänkesättet är dock föråldrat, inte bara därför att Sovjetunionen sedan dess förvandlats till Ryssland. Fallen med Georgien och Ukraina bevisar att Ryssland kan använda vapenmakt mot sina små grannstater även när något världsomfattande atomkrigshot inte är överhängande. Därför är det bara realism att tänka, att Ryssland också kan invadera oss, om vi inte har Natomedlemskapet som skydd. Putin har rätt entydigt medgett, att han omedelbart skulle invadera de baltiska länderna, ockupera dem och annektera dem (för att hedra traditionerna skulle detta antagligen innebära en förfalskad folkomröstning), skulle de inte vara medlemsländer i Nato.
Toinen tyypillinen vasemmistolaisargumentti on, että liittymällä Natoon Suomi jollain tavalla tahraa itsensä kaikkien Yhdysvaltain ennen, nyt ja tulevaisuudessa käymien maailmanpoliisioperaatioiden vereen. Tämä perustuu ajatukseen, että Nato on samanlainen suurvallan asiapoikien liitto kuin neuvostosatelliittien Varsovan liitto aikoinaan. Kuitenkin tälle on helppoa löytää vasta-argumentteja.
Ett annat typiskt vänsterargument lyder att Finland genom att ansluta sig till Nato sölar ned sig i det blod som Förenta Staterna förr i världen utgjutit, i dag utgjuter och i morgon ska utgjuta i sina världspolisoperationer. Det här utgår från grundidén att Nato är en organisation för stormaktens springpojkar i samma stil som den sovjetledda Warszawapakten på sin tid var. Ändå är det lätt att hitta motargument.
1980-luvulla, kun sandinistinen Nicaragua oli vasemmistolle se mitä Rojava on tänään, sekä silloinen Länsi-Saksa että Ranska olivat kehitysyhteistyössä sandinistien kanssa samalla kun Reaganin USA tuki vastavallankumouksellisia contra-sissejä. Tämä johti mm. sellaiseen huvittavaan tilanteeseen, jossa kehitysaputyöntekijöinä Nicaraguassa toimivat saksalaiset siviilipalvelusmiehet kantoivat Kalašnikov-rynnäkkökiväärejä turvanaan contra-sissejä vastaan, joiden aseistus epäilemättä oli jenkkiläistä alkuperää.
På åttiotalet, då det sandinistiska Nicaragua var för vänstern vad Rojava i dag är, idkade både dåvarande Västtyskland och Frankrike utvecklingssamarbete med sandinisterna samtidigt som det reaganska USA stödde kontrarevolutionära gerillor, de s k contras. Detta ledde till en sådan fånig situation att tyska civiltjänstgörare, som verkade som u-hjälpare i Nicaragua, bar Kalasjnikovgevär för att skydda sig mot de amerikanskt beväpnade contrasgerillorna.
En edes vaivaudu mainitsemaan Donald Rumsfeldia ja hänen puheitaan vanhasta ja uudesta Euroopasta.
Jag orkar inte ens längre ta upp Donald Rumsfeld och det han hade att säga om ett gammalt och ett nytt Europa.
Tarinan opetus: Ei Nato-jäsenyys pakota mitään valtiota hyväksymään USA:n moraalisesti epäilyttäviä maailmanpoliisioperaatioita eikä USA:n moraalisesti epäilyttäville pyssyporukoille jakamaa tukea. Nato-jäseninäkin meillä olisi edelleen varsin laaja ulkopoliittinen liikkumavapaus, ja ainakin se olisi paljon, paljon suurempi kuin Venäjän osana. Uskoakseni myös suurempi kuin YYA-aikojen suomettuneena Suomena.
Sensmoral: Natomedlemskapet innebär inte att vi måste acceptera USAs moraliskt suspekta världspolisoperationer eller det stöd USA tilldelar moraliskt suspekta gäng av snapphanar. Som Natomedlemmar skulle vi ha rätt omfattande utrikespolitisk rörelsefrihet, som under alla omständigheter vore mycket, mycket större än som ryskt lydrike. Större än under vsb-tiden, kan jag föreställa mig.
Jospa vielä muistutan siitä, miten päin helvettiä sekin vasemmiston väite on, että Irakiin tai Afganistaniin mentiin pelkkien Yhdysvaltain öljyintressien takia. Afganistanin öljyala päätyi - kuten olen aiemminkin toistellut - Kiinan kehitettäväksi. USA tuskin sallisi moista pahimmalle suurvaltakilpailijalleen, jos olisi niin yksipuolisesti naftan ja löpön perään kuin vasemmisto väittää.
Kanske jag ännu får påminna om hur litet sanning det ligger i vänsterklichén om att amerikanerna invaderade Irak och Afghanistan bara för oljeintressens skull. Oljan i Afghanistan hamnade i händerna på kinesiska oljefirmor, som jag så många gånger tidigare orkat upprepa. USA skulle knappast tillåta sin värsta konkurrent bland stormakterna att ta hand om utvecklingen av oljeindustrin i Afghanistan, om amerikanerna så ensidigt vore ute efter svart guld som vänstern insisterar.
En minä sano ettei Natoa vastaan voisi olla asia-argumenttejakin. Juttu vain on niin että olemme jo nyt käytännössä kahdenvälisessä liitossa USA:n kanssa ja että se rajoittaa tosiasiassa ulkopoliittista määräysvaltaamme selvästi enemmän kuin Nato-jäsenyys. Toisin sanoen Nato-vastaisuus ja kaikki typerä vihjailu siitä, että Suomea jotenkin salavihkaa ujutetaan Natoon, on pelkkää identiteettipolitiikkaa. Ollaan vaikka jenkkien orjia ja sijoitetaan vaikka Suomeen kymmenen ydinohjuspatteria, mutta että mentäisiin Natoon? Ei sitten ikuna, kuuna kullan valkeana.
Jag vill inte säga att man inte kunde ha sakliga argument emot Finlands Natomedlemskap, men faktum är att vi redan nu ligger i bilateral allians med Förenta Staterna, en allians som inskränker vår utrikespolitiska självständighet mer än Natomedlemskapet kunde. Natofientligheten och alla insinuationer av hur man kantänka i smyg håller på att göra Finland till en Natostat är ren och skär identitetspolitik. Låt oss vara slavar till Jänkaren och placera tio batterier atommissiler i Finland om det så gäller, men ansluta oss till Nato? Aldrig i livet!
Monet vasemmistokaverini ovat viime aikoina valitelleet sitä, että ihan valtavirran afäärioikeistokin on rappeutunut persutyyliseksi someprovokaattorisakiksi. Moite on aiheellinen, mutta tosiasia on, että heti kun Nato otetaan puheeksi, vasemmisto romahtaa samalla tavalla. Syykin on sama: asiaa, jota ei voida järkevästi perustella ja jonka toivottomuus on kannattajilleenkin ilmeinen mutta joka on erottamaton osa heidän identiteettiään, ajetaan someprovokaatioilla ja nettikiusaamisella.
Många av mina vänstersinnade kompisar har på sistone jämrat sig över att det inte längre finns någon saklig affärsmannahöger i huvudfåran, utan att även den sortens höger förfallit till att provocera på sociala medier i sannfinsk stil. Förebråelsen är berättigad, men faktum är att vänstern alltid kollapsar på precis samma sätt om man bara nämner Nato. Och detta beror på samma skäl: en sak som inte kan motiveras med förnuftsskäl och vars hopplöshet är uppenbar även för anhängarna men som utgör en oåtskiljbar del av deras identitet främjas med provokationer i sociala nätverk och med onlinemobbning.
Toivoisi että vasemmisto ihan oikeasti yrittäisi kehittää jonkinlaista omaa näkemystä puolustuspolitiikasta - ja hyväksyä sen ilmiselvän tosiasian, että juuri Venäjä uhkaa myös vasemmiston hellimiä arvoja mm. tukemalla suomalaista äärioikeistoa. Valitettavasti vasemmistolaiset ulostulot alalla ovat enimmäkseen olleet oljenkorsiin tarraamista.
Man skulle verkligen hoppas att vänstern på riktigt skulle utveckla egna insikter i försvarspolitik - och acceptera det uppenbara faktumet att det är precis Ryssland som hotar de av vänstern omhuldade värdena bl a genom att stötta extremhögern i Finland. Dessvärre brukar vänsterns yttranden om försvarsfrågor snarast framstå som försök att gripa efter halmstrån.
Näkyvintä tämä on ollut hävittäjähankintojen kohdalla. En minä sano ettei hävittäjähankintoja voisi arvostella asiallisesti, mutta vasemmiston omaksuma ehdotus - hävittäjien korvaaminen ilmatorjuntaohjuksilla - on selvästi ollut pelkkä yritys panna kampoihin puolustusvoimille pelkän kampoihin panemisen kyseenalaisesta ilosta. Jos puolustusvoimat haluavat hävittäjiä, vasemmiston pitää haluta jotain muuta, ja kun joku ilmatorjuntaupseeri evp tarjoaa ilmatorjuntaa, se on sitä jotain muuta.
Det är särskilt diskussionerna kring stridsflygplanen som synliggjort detta. Jag vill inte säga att man inte kan ifrågasätta den planerade anskaffningen av nya stridsflygplan på sakliga grunder, men det förslag vänstern gjort till sitt eget - att istället köpa luftvärnsrobotar - är tydligen bara ett nytt exempel på vänsterns manérartade envishet med att vara oense med försvarsmakten bara för att jäklas. Om försvaret vill ha stridsflygplan, måste vänstern vilja något annat, och när en luftvärnsofficerare i avsked vill ha mera luftvärn, så är det något annat.
Torjuntahävittäjiä käytetään kuitenkin rauhan aikana siihen, että Suomen alueelle eksyneet vieraat koneet - olipa kyse vihollisen (Venäjän) sotakoneista tai ihan siviilikoneesta - saatetaan joko omaan ilmatilaansa tai suomalaiselle lentokentälle. Ilmatorjuntaohjuksilla taas ammutaan vieraita lentokoneita alas, niitä ei voi käyttää mihinkään muuhun. Voisi luulla, että pasifistinen ajatussuuntaus pitäisi hävittäjiä pienempänä pahana.
Stridsflygplan används dock i fredstid till att eskortera främmande flygplan som befinner sig i finskt luftrum - oberoende av om det handlar om fientliga (ryska) krigsplan eller civila flygplan - antingen till sitt eget luftrum eller till ett finländskt flygfält. Luftvärnsrobotar däremot kan bara användas till att skjuta ner främmande flygplan, de kan inte användas till något annat. Förlåt en yngling, men jag föreställer mig att den pacifistiska tankeriktningen borde se stridsflygplanen som ett mindre ont.
