Vihreä vaara, eli Täti Vihreän merkillinen tapaus/Det gröna hotet, eller det märkliga fallet med Tant Grön

FI) Hiljattain erään vihreän poliitikon Facebook-sivulla käytiin keskustelua maahanmuuttokriitikoista. Sinne tuli eräs itäsuomalainen – ärsyttävän teennäisesti murresanoja ja persumaisesti väärin kirjoitettuja sivistyssanoja käyttelevä – provinssivihreä nainen julistamaan, että hän ainakin haluaa rakentaa sopua ja dialogia persujen kanssa. Siellä jumalan selän takana missä hän asui kohtaamiset persujen kanssa ovat arkea ja heidän kanssaan on vain tultava toimeen. Ei pidä vastustaa sopua, täti selitti ylimielisesti, koska siitä sisällissotammekin aikoinaan syttyi.

FI) Jouduin blokkiin sen vihreän vaikuttajan (Halla-ahon vaimon entisen bändikaverin) sivulta, kun koetin suunnilleen rautalangasta vääntää kyseiselle tädille, että on väärin, jos poliittiset aktivistit uhkailevat tavallista epäpoliittista kansalaista ja ajavat hänet pellolle työpaikastaan. Täti-ihminen kuitenkin kehotti minua hakeutumaan hoitoon traumojeni vuoksi. Toisin sanoen hänen kantansa on että kun jostain ilmaantuu äärioikeistolainen ryhmä uhkailemaan mielipiteiltään valtavirtaisia ja maltillisia ihmisiä väkivallalla ja sisällissodalla, uhrien pitäisi vain pitää mölyt mahassaan ja mennä terapiaan hyvityksen vaatimisen sijasta. Rikollisillekaan ei sitten kai pitäisi vaatia rangaistusta.

FI) Tässä on takana jota kuinkin samanlainen ajattelutapa kuin Venäjän myötäilyssä ja liehittelyssä: ollaan kilttejä roistolle, jotta roisto ei löisi. Niistä viis, joita roisto on jo lyönyt, niistä viis, jotka ovat jo joutuneet Venäjän murhaamiksi ja joiden veri huutaa maasta. Tärkeintä on säilyttää oma nahka. Tämä on pelkurin moraalia. Mutta olen näköjään täysin oikeassa siitä, mitä olen sanonut Itä-Suomesta. Siellä järjestäytynyt yhteiskunta on ilmeisesti jo romahtanut ja valtatyhjiöön on noussut äärioikeisto määräilemään asioista. Toisin sanoen vihreiden pitää siellä olla nöyriä ja hiljaisia vallan kamareissa, perussuomalaisten armoilla kun ollaan.


FI) Sekä minä että monet tuntemani olemme jo kauan sitten joutuneet toteamaan, että juuri kaikenlainen sillanrakennus, kamuilu ja sovittelu äärioikeiston kanssa on ajan haaskausta, ja siitä saa vain itselleen hankaluuksia. Jos äärioikeistoa lähestyy sovittelutarkoituksessa tai jos ottaa esimerkiksi kolumnissa käsiteltäväkseen ja monesta näkökulmasta pohdittavakseen äärioikeiston esittelemiä huolenaiheita, tämä johtaa vain massiiviseen nettihäiriköintihyökkäykseen, joka kestää – kuten kokemuksesta tiedän – vuosikausia.


FI) Äärioikeiston poliittiseen taktiikkaan kuuluu näet esitellä huolenaiheensa ehdottomina ja sataprosenttisina ongelmina ja oma näkemyksensä niihin absoluuttisena totuutena. Kaikki yritykset suhteuttaa niitä, hankkia niistä oikeaa tietoa ja kehitellä niille ratkaisuja oikeusvaltion periaatteiden hengessä saavat äärioikeiston aina mielipuoliseen raivoon sovittelijaa kohtaan. Tämä johtuu siitä, että äärioikeisto ei oikeastaan halua ratkaista mitään asioita, ainoastaan rypeä niissä ja elämöidä niillä. Lisäksi tietysti äärioikeisto pelkää menettävänsä propagandavaltin, jos sen valittama asia hoidetaan asiallisesti kuntoon. Äärioikeisto ei halua ratkaisuja – se haluaa itsetarkoituksellisesti tuhota oikeusvaltion ja päättää yksinään maan asioista.

FI) Tämänhän näkee sellaisesta äärioikeiston aikaisemmin suosimasta vetonaulasta kuin Karjalan palautuksesta. Vanhoina hyvinä aikoina kuvioihin ilmaantui jo monta kertaa aiemminkin linkittämäni blogi karjalatakaisin.blogspot.com – vai lieneekö nykyisin karjalatakaisin.blogspot.fi – jossa esitettiin konkreettisia pohdintoja ja suunnitelmia siitä, miten Karjalan palautuksen voisi toteuttaa loukkaamatta nykyisten asukkaiden oikeuksia. Vaikka en itse kannatakaan Karjalan palautusta, opin vuosien mittaan arvostamaan blogin kirjoittajien järkevää asennetta.

FI) Mutta arvostivatko äänekkäimmät Karjalan palautuksen vaatijat? Ei suinkaan. Blogin viisaasti anonyymeina pysytelleet kirjoittajat joutuivat Karjala-foorumeilla karkean solvaamisen ja uhkailun kohteiksi ja heitä tietenkin nimiteltiin rutiinilla kommunisteiksi ja stalinisteiksi. Tämä johtuu siitä, että solvaajia ei ollenkaan kiinnosta Karjalan palauttaminen, vaan pikemminkin sadistinen hekumointi sillä, kuinka nykyiset asukkaat ajetaan kodeistaan mäkeen – tai sitten Karjalan asian hyväksikäyttö vallan, nimenomaan mandatoimattoman ja fasistisen vallan tavoitteluun.

FI) Jos Karjala todella palaisi Suomen yhteyteen tavalla, jossa voittaisivat sekä Venäjä, Suomi että alueen nykyiset asukkaat, nämä räyhärit olisivat onnettomia, koska heiltä olisi propagandavaltti mennyt. Toki he keksisivät pian uuden. Äärioikeistolaisuushan on viime kädessä enemmän luonne- ja mielenterveyskysymys kuin mikään varsinainen aaterakennelma. Muiden ihmisten solvaamiseen ja kiusaamiseen löydetään kyllä aina uusia tekosyitä. (Eihän maahanmuuttokaan Suomessa ole lähelläkään muiden vastaavien maiden tasoa, mutta silti siitä saatiin tekosyy fasistiselle reuhaamiselle.)

FI) Plazan blogini alkuaikoina itse asiassa tartuin muutamiin äärioikeistolaisiksi leimattuihin asioihin ja koetin kirjoittaa niistä ymmärtäväisestä näkökulmasta. Sainkin ilahtunutta vastakaikua eräiltä perinteiseen isänmaallisuuteen palautuvaa kansallismielisyyttä edustavilta nettikirjoittajilta. Mutta kun äärioikeistolaisille kommentoijilleni pikku hiljaa selvisi, etten kannattanut äärioikeistoa enkä rasismia, vaikka minun olisi feminismin arvostelijana ja perinteisen isänmaallisuuden valikoivana kunnianpalauttajana heidän mielestään kuulunut niin tehdä, he aloittivat massiivisen lokakampanjan. Ja onkin selvää, miksi näin oli: heikäläisille olin vaarallinen soluttautuja, joka koetti riisua heidät aseista.

FI) Tuo naiivi Täti Vihreä sitä vastoin kokee äärioikeistolaiset hyviksi ystävikseen. Itse asiassa hän on täysin sisäistänyt heikäläisten näkemyksen varsin monissa asioissa. Rasismista puhuttaessa hän alkaa esimerkiksi saivarrella rasismin määritelmästä, kuten persut tekevät. Persujen maahanmuuttopoliittinen ohjelma hänen mukaansa leimattiin lukematta rasistiseksi, kuten persut väittävät. No, itse asiassa siitä löysivät rasistisia ja syrjiviä sävyjä tai aikeita muun muassa sen lukeneet valtiosääntöoikeuden ja julkisoikeuden professorit, jotka olivat lukeneet sen nimenomaan oikeusoppineen silmin, vaikka he totesivat, että se oli laadittu kyllin kierosti niin, ettei se rikkonut lakia.

FI) Esimerkiksi vaatimus, että maahanmuuttajilla olisi velvollisuus asua tietyillä seuduilla, on syrjivä, koska Suomen perustuslaki takaa kaikille maassa laillisesti oleskeleville vapaan liikkumisoikeuden. Silloin ennen vanhaan Neuvostoliittoa pidettiin kamalan epäoikeudenmukaisena maana muun muassa siksi, että siellä ei ollut vapaata liikkumisoikeutta. Isoilla kaupungeilla oli siellä erityinen ”kansalaisuus”, johon syrjäseutujen asukkaat eivät olleet mitenkään itsestään selvästi oikeutettuja. Tämä ei ole ensimmäinen eikä viimeinen esimerkki siitä, että persut tai hompanssit, jotka sanovat vastustavansa ”kommunismia”, haluavat muuttaa suomalaista yhteiskuntaa neuvostoliittolaisemmaksi.

FI) ”Sillanrakennuksessaan” Täti Vihreä ei ole erityisen tasapuolinen. Kun hän joutui kasvokkain sellaisten ihmisten kanssa, jotka olivat joutuneet kärsimään persujen vainosta (keskusteluun osallistui siis muitakin kuin minä), hän oletti virheellisesti kaikkien olevan vihreitä ja suorastaan polvillaan pyysi persuystäviltään anteeksi näiden ”puoluetoveriensa” puolesta. Ajatus tämän takana tuntui olevan, että perustuslain, perusoikeuksien ja laillisuuden puolustaminen persuilta on jonkinlaista poliittista, vihreää radikalismia. ”Maltillisena” vihreänä hän ilmeisesti oli sitä mieltä, että hänen velvollisuutensa on ”ymmärtää” oikeusvaltion tuhoajia ja antaa heille periksi.

FI) Oikeastaan Täti Vihreän myöntyväisyys persuja kohtaan edustaa sitä vihreän aatteen ongelmallista piirrettä, jota juuri persut ja maahanmuuttokriitikot ovat aiheellisesti ja ansiokkaasti kritisoineet ja paheksuneet. Hehän ovat usein sanoneet pelkäävänsä, että vihreät naiiviudessaan saattavat myöntää kiihkomuslimeille kaikenlaisia etuoikeuksia ja sallia erityisten sharia-oikeuksien perustamisen oikeusvaltion vastaisesti, koska olisi niin ikävää loukata muslimeja. Nyt meillä on esimerkki siitä, että vihreä poliitikko vastaavalla tavalla myötäilee – persuja ja äärioikeistoa!

FI) Itsehän olen jo vuosikausia korostanut, että paras ratkaisu on aina vahvistaa oikeusvaltiota ja yhdenvertaisuutta lain edessä. Lain on oltava tylyn muodollinen ja sama kaikille. Kuten Olli Immonen tuli todistaneeksi sanomalla, että pitää yhdenvertaisuutta ongelmallisena periaatteena maahanmuuttajien osalta, juuri tämä ajatus samasta laista kaikille on se, mitä äärioikeisto eniten vihaa. Täti Vihreä, kuten varmaan aika monet vihreät, lähtee kuitenkin sellaisesta ajattelutavasta, jossa muodollinen laillisuus ei merkitse mitään. Lait ovat ikäviä tunteettomien ja rakkaudettomien pukumiesten juttuja, ja ihmisten pitää mieluiten rakastaa toisiaan ilman sellaisia muodollisuuksia. Juuri tätä ajattelutapaa äärioikeisto on – todellakin aivan aiheellisesti ja perustellusti – pilkannut ”kumbaya-idealismiksi”.

FI) Ei minulla ole vaikeuksia myöntää, että äärioikeisto on huomannut oikean ongelman, aivan kuten länsieurooppalaisten maiden kommunistit menneinä vuosikymmeninä huomasivat oikeita epäkohtia ja epäoikeudenmukaisuuksia omien kotimaidensa kapitalistisessa rahavallassa. Mutta äärioikeistolaisten tarjoama ratkaisu – kansakunnan alistaminen fasistiselle mielivallalle – on tarkalleen yhtä kelvoton kuin perinteisten kommunistien ehdottama – eli se, että perustetaan vallankumouksellinen kommunistinen proletariaatin diktatuuri, jossa sosialisoidaan valtiolle kaikki mitä ei ole naulattu kiinni.

FI) Me laillisuusrintaman kannattajat olemme sitä mieltä, että vihreiden naiivia rakkauslällätystä on paras vastustaa vahvistamalla yhdenvertaisuutta ja laillisuutta, eikä siihen tarvita mitään fasistien diktatuuria. Aivan samalla tavalla olemme sitä mieltä, että kapitalistisen markkinatalouden epäkohtia voidaan vastustaa tylsillä sosiaalidemokraattisilla keinoilla kuten sosiaaliavustuksilla ja tulonsiirroilla, eikä mitään kommunistista diktatuuria tappotyöleireineen tarvitse panna pystyyn vaikka vallankumouksen tekeminen nuorison mielestä olisi kuinka jännää ja romanttista.

FI) Päädymme siis merkilliseen tilanteeseen. Täti Vihreä uskoo, että äärioikeistoa voidaan vastustaa vain vihreistä motiiveista. Hän siis pyytää anteeksi ”puoluetoveriensa” käytöstä perussuomalaisilta ”ystäviltään”. Muodollisesta laillisuudesta hän ei ymmärrä mitään, ei siitä, että se voisi olla syy kritisoida perussuomalaisia, eikä varsinkaan sitä, että siinä on kyse yhteiskunnan sellaisten perussääntöjen puolustamisesta, jotka ovat riippumattomia poliittisista suhdanteista ja intresseistä. Sellaisten sääntöjen, joiden noudattamista vaaditaan kaikilta poliitikoilta. Ja joiden rikkomisesta kaikkien puolueiden poliitikkoja tulee voida moittia ja vastuullistaa.

FI) Täti Vihreä julisti kyseisessä keskustelussa myös, että hänen paheksujansa tekivät jotain paljon pahempaa kuin persut koskaan. Siis miettikääpä: tämän vihreän naisen mielestä hänen näkemystensä arvosteleminen – siis se, että kansalaiset arvostelevat poliitikkoa – avoimella Facebook-sivulla on jotain hirveän paljon pahempaa kuin se, että poliittisen järjestön (persujen, tai Suomen Sisun) aktivistit vainoavat vuosikausia netissä tavallisia ihmisiä, joihin ovat syystä tai toisesta sydämistyneet. Kansalainen ei siis tädin mielestä saa arvostella poliitikkoa, mutta poliitikolla tai hänen juoksupojillaan tulee olla täysi oikeus vainota kansalaista. Tätä tällaista kutsutaan totalitarismiksi, ihan määritelmän mukaan.

FI) Täti on nyt tavoittelemassa vastuupaikkaa Vihreiden johdossa. Toivottavasti hän ei sinne pääse. Hänen johdollaan Vihreistä tulisi pelkkä persujen puisto-osasto. Mutta hänen kaltaisensa ovat yksi syy, miksi en itse äänestä Vihreitä. Minä äänestän RKP:tä, koska RKP on niiden (meidän) puolue, joiden kaasukammioksi persut haluavat muuttaa suomalaisen yhteiskunnan.

FI) Täti Vihreä havainnollistaa kyllä sitä, mikä vihreydessä ja pasifismissa on vialla: kyvyttömyys ymmärtää, että aktiivista, taistelevaa ja petollista pahaa vastaan ei voi käydä ymmärtämällä ja hyväksymällä loputtomiin. Tietysti ongelma ei ole vain vihreiden, vaan samanlainen ääriainesten kuoliaaksi syleileminen on ollut suomalaiselle politiikalle ominaista yleisemminkin. Sitä on helppo pitää järkevänä menettelynä ja ääriainesten henkilökohtaisen vainon uhrien vastalauseet voidaan näppärästi sivuuttaa ”vastakkaisen ääriryhmän” urputuksena – niin kauan kuin et itse joudu sen terrorin kohteeksi.

FI) Mutta nöyrästi ääriryhmän kaveria esittämällä ja sille kohteliaasti pokkaamalla ei joudu pelkäämään. Näin se oli taistolaisten hallitessa Suomea ja näin on nytkin, kun fasistit hallitsevat Suomea. Tai siihen ainakin Täti Vihreä luottaa.

FI) Täti Vihreän tapaus (joka ei ole Vihreissä ainutlaatuinen) saa kyllä ajattelemaan Jussi Jalosen olleen oikeassa (kuten hän monissa asioissa on) sanoessaan, että Vihreät pitäisi pitää kaukana sekä valta-asemista että terävistä esineistä. Jälkimmäisistä kylläkin lähinnä siksi, että Vihreät sovinnon merkkinä jakelisivat ne terävät esineet heti äärioikeistolaisille, jotka menisivät sitten niillä puukottamaan tavallisia kansalaisia.

SV) Nyligen diskuterades invandrarkritikerna på en grön politikers sida på Fejan. Där dök det upp en kvinna från Östra Finland som skrev en irriterande tillgjort dialektal finska med felskrivna kulturord, precis som en sannfinländare skulle göra. Hon var en grön politiker från vischan, och hon ville förkunna att hon åtminstone ville sträva efter försoning och dialog med sannfinländarna. Hon bodde någonstans ute i obygden där man hela tiden har med sannfinländare att göra i vardagslivet, och där måste man bara lära sig samexistera med dem, sa hon. Man får inte vara oförsonlig, förklarade tanten med en viss arrogans, ty det var så vårt inbördeskrig en gång började.

SV) Den åsiktsledare inom de gröna på vars sida diskussionen pågick (han brukade förresten spela i samma orkester som Halla-ahos fru) uteslöt mig från sin Fejasida, när jag försökte förklara för tanten i fråga som för ett litet barn att det faktiskt är fel om politiska aktivister kör med hotelser mot en vanlig opolitisk medborgare och lyckas få honom sparkad från sitt jobb. Tanten bara uppmanade mig att söka psykiatrisk hjälp för att bli av med mina trauman. En vanlig medborgare som plötsligt attackeras med hotelser om våld och inbördeskrig av en högerextremistisk grupp bör alltså enligt hennes åsikt bara hålla tyst och söka terapi, men absolut inte ställa krav på någon sorts gottgörelse – verkade hon tycka. Antagligen borde man då inte yrka på straff för brottslingar heller.

SV) Tankestrukturen bakom den här attityden påminner mig om den undfallenhet gentemot Ryssland som är alltför vanlig här i Finland: man ska inte vara stygg mot skurken, för annars blir skurken arg. Strunt i den som redan mördats av Ryssland och vars blod ropar ur marken. Det viktigaste är att rädda den egna livhanken. Det här är en ynkryggs moral. Men tydligen har jag besannats i vad jag redan länge ansett om Östra Finland. Där har det goda samhället uppenbarligen redan kollapsat och maktvakuumet fyllts av extremhögern som börjat styra och ställa. Där måste sålunda de gröna vara ödmjuka och inte tala alltför högt på maktens korridorer, där är man nämligen på nåd och onåd utlämnad åt sannfinländarna.

SV) Såväl jag som många av mina bekanta har för länge sen tvingats konstatera, att allehanda brobyggande, medling och försoningssökande med extremhögern är tidsslöseri och självbedrägeri som bara leder till tråkigheter. Närmar man sig extremhögern med en försonande attityd eller skriver man en drapa där man tar på allvar något av extremhögerns bekymmer och reflekterar över det ur många synvinklar, blir man bara föremål för en massiv klappjakt som – det här är min egen erfarenhet – kan fortsätta i åratal.

SV) Extremhögerns politiska taktik går nämligen ut på att framställa de egna bekymren som absoluta och hundraprocentiga domedagsproblem och de egna åskådningarna som dagsens sanning. Alla försök att sätta dessa bekymmer i ett sammanhang, inhämta riktig information om dem och utarbeta lösningar i rättsstatlig anda får extremhögern alltid att bli vansinnigt rasande och attackera försoningssökaren. Det här beror givetvis på att extremhögern aldrig vill lösa några problem, endast vältra sig och frossa i dem. Naturligtvis är extremhögern även rädd för att förlora ett propagandavapen om problemet det klagar över på ett sakligt och effektivt sätt åtgärdas. Extremhögern ger katten i lösningar: den vill, som ett mål i sig, tillintetgöra rättsstaten och ensamt styra och ställa i landet.

SV) Det här ser vi t ex i ett dragplåster som tidigare var populärt hos extremhögern, dvs återbördandet av Karelen. På gamla goda tider dök det upp en blogg som jag redan tidigare ofta nämnt och gett länken till: karjalatakaisin.blogspot.com – eller heter det månne karjalatakaisin.blogspot.fi i dag? Bloggen erbjöd konkreta överväganden av och planer på hur Karelen kunde återbördas till Finland utan att på något sätt kränka de nuvarande innevånarnas rättigheter. Jag är ingen anhängare av Karelensaken, men under åren lärde jag mig uppskatta den förnuftiga inställning som bloggförfattarna utmärkte sig med.

SV) Men uppskattades de av de mest högljudda Karelenaktivisterna? Nähä. De klokt nog anonyma bloggskribenterna blev på webbforumen för karelianer föremål för grova förolämpningar och hotelser och även – som rutinmässigt är – utskällda som kommunister och stalinister. Det här beror på att belackarna inte alls är intresserade av att återfå Karelen, utan snarare av att sadistiskt frossa i fantasier om att vräka de nuvarande innevånarna – eller av att utnyttja Karelensaken i sin strävan efter makt, särskilt fascistisk makt utan mandat.

SV) Om Karelen verkligen återbördades till Finland på ett sätt som skulle gynna både Rysslands, Finlands och de nuvarande innevånarnas intressen, skulle de här skränfockarna vara olyckliga, eftersom de då skulle gå miste om ett trumfkort i propagandaspelet. Inte för att de inte snart kunde ta fram ett nytt. När allt kommer omkring är högerextremismen främst en fråga om lynne och psykisk hälsa, inte någon politisk ideologi i egentlig mening. Högerextremisterna kommer alltid att hitta nya svepskäl för att mobba och kränka andra människor. (Vi bör komma ihåg att invandringen i Finland också ligger på en synnerligen låg nivå i jämförelse med liknande länder, men ändå kunde den exploateras som svepskäl för fascistisk anarki.)

SV) När jag höll på att inleda min karriär som bloggkåsör på Plaza.fi, upptog jag en del teman som vanligen associerades med extremhögern och försökte skriva om dem ur en förståelsefull synvinkel. Jag fick också positiv respons från en del webbskribenter som representerade en nationalism baserad på traditionell fosterländskhet. Men när det så småningom gick upp för högerextremisterna i kommentarlådan på min blogg att jag inte var en anhängare av vare sig extremhögern eller rasismen, trots att jag kritiserade feminism och ville rehabilitera vissa aspekter av traditionell fosterländskhet, satte de igång med sin massiva pajkastningskampanj. Och det var klart som korvspad varför: de såg mig som en farlig infiltratör ute efter att avväpna dem.

SV) Den naiva Tant Grön däremot uppfattar högerextremisterna som sina såta vänner. I själva verket har hon anammat deras åskådningar i rätt många saker. Talar man om rasism börjar hon t ex käbbla om hur man ska definiera rasism, precis som sannfinländarna gör. Sannfinländarnas invandringspolitiska linjedragning brännmärktes enligt henne som rasistisk utan att läsa själva dokumentet – precis som sannfinländarna påstår alltså. Egentligen lästes dokumentet av professorer i författningsrätt och offentlig rätt, och även de uppfattade det som rasistiskt och diskriminerande ur sin rättslärda synvinkel, låt vara att de konstaterade, att dokumentet utarbetats så slugt att det i och för sig inte var kriminellt.

SV) Kräver man t ex att invandrarna bara får bo på vissa orter så är det diskriminerande, eftersom Finlands grundlag garanterar rätten att röra sig fritt i landet för alla lagligt bosatta. Förr i tiden ansågs Sovjetunionen vara ett hemskt orättvist land precis därför att folk där inte fick röra sig fritt. Storstäderna hade eget ”medborgarskap” som inflyttarna från Rysslands glesbygder inte alls var självklart berättigade till. Det här är inte det första och inte det sista exemplet på ett för Sovjetunionen typiskt missförhållande som sannfinländarna eller hommaiterna vill införa i Finland, så ”antikommunistiskt” inställda de än påstår sig vara.

SV) I sitt ”brobyggande” är Tant Grön inte särskilt balanserad. Konfronterad med människor som hade fått lida av sannfinländsk klappjakt på nätet (även andra än jag var involverade i diskussionen) antog hon felaktigt att alla var gröna och bad sina sannfinländska vänner på knäna om att förlåta henne dessa ”partikamraters” uppträdande. Tanken bakom det hela var att det kantänka är någon sorts politisk, grön radikalism att ta grundlagen, de grundläggande rättigheterna och lagligheten i försvar mot sannfinländarna. Som en grön ”moderat” ansåg hon tydligen sig förpliktigad att visa rättsstatens fiender ”förståelse” och göra dem eftergifter.

SV) Egentligen är Tant Gröns undfallenhet gentemot sannfinländarna ett exempel på samma problem med de grönas tankevärld som sannfinländarna och invandrarkritikerna med fog kritiserat och ogillat. De har ju sagt sig befara att de gröna i sin naivitet kunde vara beredda att bevilja muslimska fanatiker allehanda privilegier, inte minst att tillåta särskilda shariadomstolar i stridighet med rättsstaten, eftersom de inte vill förolämpa muslimer. Nu har vi fått en grön politiker som på ett motsvarande sätt vill göra till lags för – sannfinländarna och extremhögern!

SV) Jag för min del har sedan många år tillbaka framhävt, att det bästa alltid är att förstärka rättsstaten och likaberättigandet inför lagen. Lagen bör vara hårt formell och densamma för alla. Som Olli Immonen medgav, när han talade förbi munnen om att han anser det vara problematiskt att tillämpa principen om likaberättigandet på invandrare, är det precis idén om samma lag för alla som extremhögern mest hatar. Tant Grön, som alltför många gröna, utgår från ett tänkande som inte tillmäter någon betydelse för legalism. Lagar är för dem tråkiga saker för känslokalla och kärlekslösa gubbar i kostym och slips, och folk bör helst ta varandra i hand och älska varandra utan sådana formaliteter. Det är detta tänkande som extremhögern – helt motiverat och berättigat – har löjliggjort som flummig ”kumbaya-idealism”.

SV) Jag har inga svårigheter alls att medge, att extremhögern här utpekat ett verkligt problem. På precis samma sätt lade kommunister i västeuropeiska länder på gångna årtionden märke till verkliga missförhållanden och oegentligheter i sina respektive hemländers kapitalistiska plutokrati. Men den lösning som extremhögern erbjuder – att underkasta hela nationen för fascistiskt godtycke – är lika galen som den lösning traditionella kommunister brukade föreslå – dvs att grunda en revolutionärt kommunistisk proletariatets diktatur där allt som inte är fastspikat förstatligas.

SV) Vi legalister anser att det bästa sättet att motarbeta de grönas naiva kärleksflum sker genom att stöda och förstärka likaberättigandet och lagligheten i samhället – någon fascistisk diktatur behöver vi inte. På ett liknande sätt anser vi, att missförhållanden i den kapitalistiska marknadsekonomin i princip kan bekämpas genom urtråkiga socialdemokratiska metoder som socialbidrag och inkomstöverföringar, och att någon kommunistisk diktatur med dödsarbetsläger inte behövs, hur spännande och romantiskt ungdomarna ändå skulle anse det vara att göra revolution.

SV) Det hela leder till ett mycket besynnerligt resultat. Tant Grön är övertygad om att alla som bekämpar extremhögern är någon sorts gröna. Sålunda ber han sina sannfinska ”vänner” om ursäkt för hennes ”partikamraters” beteende. Formell laglighet begriper hon ingenting av, inte av att den kunde vara orsaken till att kritisera sannfinländarna, och allra minst av att det hela handlar om att försvara sådana grundregler i samhället som är oberoende av politiska konjunkturer och särintressen. Det är regler som alla politiker bör iaktta. Oberoende av partiet bör de politiker som bryter mot dessa regler kunna kritiseras och ansvarsbeläggas.

SV) Tant Grön förkunnade i diskussionen även att de som kritiserar henne gör någonting mycket värre än sannfinländarna någonsin. Tänk er: att vanliga människor kritiserar hennes åsikter – att medborgare kritiserar en politiker – på en öppen Fejsansida är någonting oändligt värre än att politiska aktivister (sannfinländare eller medlemmar i den högerextrema organisationen Suomen Sisu) i åratal förföljer på webben vanliga människor de av något skäl fått för sig att ogilla. Tant Grön tycker att en medborgare inte får kritisera en politiker, men en politiker eller en politikers springpojkar har all rätt i världen att förfölja vanliga medborgare. Det här kallas totalitarism helt och hållet enligt definitionen.

SV) Tant Grön söker nu en ansvarsfull post i De Grönas ledning. Vi får hoppas att hon inte lyckas. Under hennes ledning skulle De Gröna bli en ren parkavdelning åt Sannfinländarna. Men hennes gelikar är ett skäl till att inte rösta på De Gröna. Jag röstar på SFP, eftersom SFP är partiet för dem (oss), vars gaskammare sannfinländarna vill förvandla samhället till.

SV) Tant Grön åskådliggör nog fint, varför grön pacifism inte riktigt funkar: gröna pacifister begriper inte att ett aktivt, bedrägligt och militant ont inte kan övervinnas genom att i all oändlighet visa förståelse och acceptera det oacceptabla. Problemet är givetvis inte bara de grönas, ty finsk politik har i allmänhet brukat gå ut på att omfamna extremister till döds. Det är mycket lätt att se det här som ett förnuftigt tillvägagångssätt, och om de som förföljts av extremisterna ogillar sådan konsensuspolitik kan deras invändningar lätt avfärdas, eftersom de kantänka representerar ”den motsatt extrema” gruppen. Den som själv råkar ut för detsamma kan givetvis vara av annan åsikt...

SV) Men bugar man och bockar för extremisterna och visar man ett vänligt ansikte måste man inte vara rädd. Så var det när taistoiterna härskade i Finland, och så är det nu, när fascisterna härskar i Finland. Det verkar åtminstone Tant Grön lita på.

SV) Fallet med Tant Grön (som inte är unikt i De Gröna) får en nog att tänka, att krigshistorikern Jussi Jalonen hade rätt (som han brukar) när han sade att gröna politiker helst borde hållas borta såväl från makten som från vassa föremål. Från de sistnämnda dock därför att de gröna genast skulle överlåta de vassa föremålen till högerextremisterna som ett tecken på försoning, varefter högerextremisterna genast skulle gå och knivhugga en och annan vanlig opolitisk medborgare.