Sajtproducenten, som rekryterade mig, överöste mig med komplimanger om hur originellt och begåvat jag kantänka använde finska språket. Jag gladdes givetvis åt denna erkänsla, men än gladare var jag åt att hon lovade mig åttahundra euro brutto per månad för att skriva blogg åt sajten. På den tiden kändes det som storkovan.
Jag inbillade mig att dessa pengar skulle räcka till för att åter få igång mitt doktorsarbete, som sedan några år tillbaka hade hakat upp sig, åtminstone delvis därför att jag inte riktigt hade haft råd att skaffa mig forskningslitteratur. I praktiken blev det dock snarare så, att jag förlorade min sista chans att göra akademisk karriär, eftersom jag också hade ett riktigt arbete - jag hann helt enkelt inte med allting.
I rekryteringsintervjun begärde producenten uttryckligen att jag skulle skriva polemiskt om teman som väckte rasande meningsutbyte. Som det anstod en lojal anställd försökte jag göra det som hon önskade, men samtidigt insåg jag att jag nu, som en inflytelserik mediemurvel, hade mera ansvar än en vanlig namnlös bloggskribent.
Tidigare hade jag både i den här bloggen och i onlinediskussioner ofta hållit på med överdrivna provokationer, men sådant tonade jag allt mer ned. I stället anammade jag, nästan utan att själv märka det, en attityd som gick ut på att bygga upp medborgerlig sämja. En aspekt av det här var att gräva ner stridsyxorna från inbördeskriget och att i stället förena de bästa sidorna i "vita" och "röda" Finlands traditioner.
Till en början väckte denna strävan positiv uppmärksamhet på många håll. När de döda i Huhtiniemi blev föremål för debatten (det handlade om massgravar som hittats nära vår östgräns, och en del vänstersinnade hade påstått att det handlade om soldater som vår armé avrättat när fronten rasade ihop och trupperna gick i kaotisk reträtt - i verkligheten förefaller det ha varit frågan om ryska soldater som på 1800-talet dukat under för någon farsot) skrev jag en drapa med avsikten att gjuta olja på vågorna och uppmana till sämja i vinterkrigets anda. För det här prisades jag t o m av en del gammaldags mera militaristiskt lagda högermänniskor, som tyckte att det var en avvikelse från den allmänna atmosfären i medierna. Jag vill här särskilt framhäva, att jag i min text inte gjorde några eftergifter för extremhögern, utan uttryckte mitt ogillande av all politisk exploatering av det förflutna, både till höger och till vänster, och lade vikt på sanningssökande och på sanningen som ett egenvärde.
På webben hade jag nämligen i början av 2000-talet flera gånger haft helt sakliga diskussioner med gentlemän som representerade traditionell fosterländskhet och som i sina åsikter stod relativt långt till höger både i fråga om försvarsfrågor och om en del annat, men som jag - hur vänstervriden jag än på den tiden ansåg mig vara - egentligen bra kunde kommunicera med, när det visade sig för dem att jag studerat Rysslands och Östeuropas historia och kultur och kunde bidra med ett och annat som motsvarade deras egna föreställningar om saken.
Det här tolkade jag så, att många skyttegravar i finländsk politik nu efter Sovjetunionens krasch kunde fyllas igen. Och detta såg ut som en realistisk möjlighet, när kåseriet ifråga p g a sitt balanserade tillvägagångssätt mottogs med så positiva reaktioner av fosterlandsivrare av den sorten som dittills brukat utmåla resten av världen som stalinister.
Under mina år som webbprovokatör hade jag kommit att uppfattas som rikets officielle kvinnohatare. Därför ställde allehanda webbfeminister och sådana som utgav sig för att vara det krav på att ge mig sparken. Arbetsledningen försvarade mig lojalt mot dylika krav, och jag fick fortsätta mitt skrivande i fred. Men allt förändrades när det var extremhögern som började med sin klappjakt. Då skuldbelade nämligen arbetsledningen mig och krävde att jag inte skulle "provocera dem", trots att osakliga kommentarer även förekom under sådana kåserier som inte hade någonting med extremhögern att göra - till exempel om jag skrev om nostalgiska teveserier som höll på att visas i repris. Allt vad arbetarskydd hette gick upp i rök.
I princip kunde jag utesluta störande skribenter från min kommentarlåda, åtminstone om de hade registrerat sig på sajten. Arbetsledningen påpekade dock att registrering skedde via någon sorts överordnad sajt i Förenta Staterna, så att de skribenter jag blockerade också förlorade tillgången till ett antal andra nätresurser som ingenting hade med Finland att göra. Följden var att jag inte kunde göra någonting för att försvara mig mot bråkstakarna på webben.
När jag för första gången skrev kritiskt om de s k invandringskritikerna, fylldes kommentarlådan så snabbt med så mycket osaklig sörja, att jag såg mig tvungen att stänga kommenteringsmöjligheten. Efter stängningen lyckades någon skrikhals ännu lägga till osakligheter där. Det här kan man svårligen tolka på något annat sätt än att extremhögern hade egen mullvad inom arbetsledningen.
Enligt min mening är det faktiskt tänkbart att åtminstone några av skrikhalsarna i kommentarlådan varken var ryska troll eller genuina högerextremister, utan hade rekryterats av arbetsgivaren. Jag hade ursprungligen fått lov att skriva om vad jag ville, förutsatt att det hade någonting att göra med aktuella händelser. Men precis när jag hamnade på kollisionskurs med extremhögern började den här yttrandefriheten i snabb takt vittra bort.
Jag framför som min hypotes att mediefirmans ledning verkligen ville ge extremhögern mera synlighet och legitimitet i finsk politisk diskussion och att jag endast hade rekryterats därför, att mina antifeministiska provokationer under det nya millenniets första decennium kunde tolkas indikera en högerextrem världsbild. Sålunda förväntades det att jag skulle lägga manken till att göra högerextremismen intellektuellt acceptabel.
När jag inte gick med på att spela den här rollen, försökte man tvinga mig, och slutresultatet blev att jag fick sparken, låt vara att firman inväntade ett trovärdigt ekonomiskt svepskäl för att avskeda mig. När arbetsledningen inte tog mig i försvar mot bråkmakarna i kommentarlådan, utan snarare beskyllde mig för att irritera dem, var den naturliga följden att mina skriverier blev sämre och att läsarna tröttnade på dem.
Sedan dess har jag inte kunnat få ett enda ord på finska tryckt någonstans, och i praktiken har jag försvunnit från alla finskspråkiga medier. Trots att jag säkert är den ende finländare som någonsin gett ut skönlitteratur på irländsk gaeliska, omnämns jag inte ens i tidningsartiklar som behandlar språket.
En kort tid efter att jag fått sparken kontaktades jag av en frilansjournalist, som på Irland mött unga människor som läst mina böcker på iriska och var entusiastiska över dem. Han ville skriva en artikel om mig som irisk författare, och jag besvarade alla hans frågor och skickade honom gott om bakgrundsmaterial. Han kunde ändå inte trycka artikeln.
På ett liknande sätt hände det när en tidning, som på grund av sin vänsterorientering knappast kan misstänkas för högerextrema sympatier, gav ut en artikel om iriska språkets återupplivning. Läsaren gissar säkert redan att jag varken omnämndes i artikeln eller intervjuades för bakgrundsinformation, trots att det är allmänt känt att jag både har deltagit i iriska språkaktiviteter sedan nittiotalet och dessutom har skrivit skönlitteratur på språket.
Efter mina år som kolumnist har jag ibland erbjudits eller föreslagits att skriva på finska om vad jag är expert på. Dessa erbjudanden har aldrig lett till någonting konkret, eftersom den andra parten på ett obegripligt sätt slutat besvara mina meddelanden innan något kontrakt undertecknats. Uppenbarligen står mitt namn överst på någon inofficiell svart lista.
Förläggaren till mina iriska böcker har nu visserligen börjat trycka bl a samlingsvolymer av mina gamla webbkåserier, men tror ni att böcker på finska som kommer ut på ett litet förlag i Skottland och som inte marknadsförs med de resurser som stora mediefirmor har till förfogande kunde lämna ett lika betydande bidrag till offentlig diskussion i Finland som böcker utgivna på kända finska förlag?
Reflektera nu över det här. Utan att ha någon erfarenhet av journalistiskt arbete rekryterades jag för att skriva krönikor som om jag vore en stor stjärna och naturbegåvning, jag fortsatte med det här arbetet i sju år, och nu har jag varit utan något arbete inom branschen i sju år till. I praktiken kan inte ens mitt namn nämnas i finskspråkiga medier, ännu mindre tillåtet är det att anställa mig som kåsör, trots att jag demonstrerat att jag klarar jobbet helt fint så länge man kan lita på arbetarskyddet, arbetsgivaren och arbetsledningen. Det finns bara två förklaringar.
Antingen är jag - som jag ovan misstänkt - en dålig skribent, som man rekryterade för att göra extremhögern acceptabel (jag är helt beredd att överväga den möjligheten att mina skriverier på finska inte är någonting att skryta med); eller så är jag en fin skribent, men ingen vågar ge ut mina texter längre, eftersom folk är rädda för extremhögerns massiva koordinerade hatkampanjer. (Alltså inte på finska - jag har inte haft några svårigheter med att ge ut lärda essäer t ex om rysk litteratur eller iriska språket på svenska.)
Bägge alternativen innebär att finska medier och finsk tidningspress idkar självcensur för att göra extremhögern till lags. Var och en kan sedan fråga sig, om detta beror på att alla finska medier, med undantag av de öppet vänstersinnade, är sympatiskt inställda mot extremhögern, eller om det beror på att sagda medier är för fega och osäkra för att hålla stånd mot högerextremistiska online-hatkampanjer.
Det är svårt att föreställa sig att finska medier av ren feghet fjäskar för extremhögern. Medierna utövar stor makt i vilket västerländskt samhälle som helst: skulle mediemogulerna verkligen vara rädda för en handfull bråkstakar på webben? Att mediebolagen medvetet ger flankstöd åt extremhögern låter inte heller alltför trovärdigt, men dessvärre är det det mindre otroliga av de två alternativen.
Jag var en av de första i Finland som vågade säga öppet att den nya extremhögern i Finland stod i maskopi med Ryssland. Det här väckte stor förargelse, och i kommentarlådan utmålades jag som en galning när jag understod mig att på så sätt svartmåla a) Ryssland (gamla kommunister känner sig förolämpade när man kallar Ryssland fascistiskt) och b) extremhögern (extremhögern känner sig förolämpad om man beskyller den för landsförrädiska aktiviteter).
Än i dag har både medierna och myndigheterna i Finland svårigheter att medge, att extremhögern samarbetar med Putins Ryssland. Vår säkerhetspolis envisades länge i sina rapporter att den Rysslandsvänliga attityd som karaktäriserade extremhögern i andra länder inte kunde sprida sig till Finland, där den högerextrema traditionen hos oss av gammalt varit så ryskfientlig. Skyddspolisen framhärdade i det här ännu vid det skede då det var vedertaget på det ledande högerextrema diskussionsforumet i Finland, Homma, att välkomna en eventuell rysk ockupation, eftersom man där utgick från att ockupationen skulle innebära ett massmord på finlandssvenskar och invandrare.
Om jag uteslöts ur medierna därför att jag hade en teori om extremhögerns samarbete med Ryssland långt innan det blev vedertaget att umgås med liknande hypoteser, anser jag det naturligtvis vara i och för sig förståeligt. Rätt får man inte ha för tidigt, och som Stanisław Jerzy Lec sagt, har mången som hunnit före sin tid fått invänta den på mycket obekväma tillflyktsorter. Så länge ingen annan delade min uppfattning, var det lätt att avvärja mig som galning. Men i dag, då det inte längre är möjligt att förneka eller ignorera extremhögerns ryska kontakter, anser jag att det är diskriminering och censur att fortfarande bemöta mig som vansinnig och som persona non grata.
Och i motsats till alla de högerextrema provokatörer som inte har några svårigheter att göra sig hörda i vårt samhälle men som anser sig vara förföljda därför att man ger dem svar på tal, har jag faktiskt alla skäl i världen att påstå att jag befinner mig i samma ställning som de sovjetiska oliktänkarna under den kommunistiska diktaturens sista årtionden (jag avser alltså inte Stalinåren, då folk med mycket ynkliga svepskäl kunde få en kula i nacken). Att beläggas med vad som de facto är sju års utgivningsförbud vore ett helt typiskt "straff" för en sovjetisk författare på sextio-sjuttiotalet för att ha kommit på kant med överheten, och medierna i dagens Finland respekterar extremhögern mer än de respekterar överheten.
Bara ett år efter det att jag hade nedtystats, gjorde journalisten Jessikka Aro ett stort reportage om hur ryska agenter och kollaboratörer provocerade folk och idkade påtryckning på finska webben. Följden var att hon blev föremål för en koordinerad hatkampanj som var etter värre än någonting jag fått uppleva. Och jag har fått intrycket att även hon bara fått begränsat stöd av sina kolleger och mediesektorn. Många journalistkollegor gör sig dessutom lustiga över henne, bagatelliserar hennes lidanden, hånskrattar åt henne och plågar henne med osakliga beskyllningar.
Det saknar inte heller betydelse att det var precis då Ryssland invaderade Ukraina och ockuperade Krim. På den tid jag ännu inte uteslutits ur medierna hade jag gjort det klart att jag kan läsa nyheter på ukrainska (har man studerat polska och ryska på universitetsnivå som ung man har man svårt att inte förstå ukrainska), och under mina år som kåsör hade jag åtminstone bevisat att jag kunde skriva förståeligt och popularisera det jag visste någonting om. Jag förväntade nästan att jag skulle återfå mitt jobb som kolumnist i någon form. Men det fick jag inte, antagligen därför att mina förtjänster inte längre var förtjänster ur rekryteringssynvinkel.
Jag vill uttryckligen framhäva att jag inte försöker tigga om ett nytt kolumnistjobb i finskspråkiga medier. Det var egentligen det värsta felsteget i mitt liv att jag alls gav efter för allt det där inställsamma och lismande smickret och gick med på att skriva för portalen. Hela den här sorgliga episoden har övertygat mig om att både finska språket och finskspråkigt kulturarbete är en enda stor bluff. Språkkunskaper, allmänbildning och språklig skicklighet på modersmålet betyder ingenting, om du vill tjäna en spottstyver på att skriva på finska.
Allt skitsnacket om världens bästa uttrycksfrihet låter ihåligt när verkligheten är att åsikter endast får intas och förkunnas i form av färdiga åsiktsknippen. Utbredda fördomar får inte ifrågasättas. Jag tilläts inte kritisera feminismen och Ryssland och samtidigt bekämpa rasism, eftersom den som ogillar feminism och Ryssland förväntas vara högersinnad, dvs släta över och bagatellisera rasismen. I en vänstertidning kunde jag inte heller skriva: där får man visserligen bekämpa rasismen, men inte vara vare sig försvarsvän eller Natoanhängare och ännu mindre se snett på Ryssland, åtminstone om man gör det alltför öppet.
På svenska får man i Finland däremot skriva mycket friare. Det har man alltid fått, och det kommer man förmodligen alltid att få. Precis därför vill både extremhögern och Ryssland frånta svenska språket dess officiella ställning i Finland. Precis därför är svenska språket kärt för alla, för vilka friheten är kär. Finskan är ett fängelse, svenskan är nyckeln till friheten. Och frihet är det bästa ting som sökas kan i världen kring.
Därför uppmanar jag alla att inte röra någonting som är tryckt på finska. Om finskspråkiga medier och förläggare målmedvetet strävar till att kringskära uttrycksfriheten och styra åsiktskorridoren i högerextrem riktning, är det skäl att bojkotta dem. Läs inga tidningar på finska, läs inga böcker på finska. Ge finskspråkiga medier inga intervjuer, översätt inte några tidningsartiklar, ännu mindre några böcker, vare sig till eller från finska.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti
Kommentit on suljettu. Jos ajattelit kirjoittaa tänne jotain paskaa, niin tiedoksesi: siitä ei tule mitään nyt eikä koskaan.
Huomaa: vain tämän blogin jäsen voi lisätä kommentin.