Ute i stora världen har det rivits ner statyer som demonstration mot rasism, och detta har väckt ogillande bland de vanliga misstänkta. Man säger det inte rent ut, men den som läser mellan raderna är nog medveten om det dolda budskapet: "där håller vilda negrer på att skända vite mannens historia och civilisation med mångkulturanhängarnas goda minne". Men hur är det, hur förhåller sig dessa skribenter till dylikt bildstormande i allmänhet?
Viimeksi kun patsaita Euroopassa laajemmin kaadeltiin, asialla olivat itäeurooppalaiset ja entisen Neuvostoliiton asukkaat. Silloin kyseessä olivat kommunistisen hirmuvallan johtajien patsaat. Esimerkiksi Lenin oli todellakin verenhimoinen diktaattori, jolle ei tarvitse pystyttää patsaita. Kymmenkunta vuotta sitten Virossa siirrettiin paraatipaikalta Pronssisotilaan nimellä tunnettu patsas, jonka vironvenäläiset nuoret kokivat "suuren isänmaallisen sodan" ja venäläisen sankaruuden symbolina ja mellakoivat patsaan siirron estämiseksi - todellisuudessa veistoksen tarina on mutkikkaampi ja monimerkityksisempi, sen esittämä mies ei esimerkiksi ollut venäläinen, vaan puna-armeijassa palvellut virolaismies.
Senast när det i större utsträckning togs ner statyer i Europa var det östeuropéer och ex-sovjetmedborgare som var ansvariga för det, och de monument som störtades hade rests för att hedra sovjetiska tyranner. Lenin var faktiskt en blodtörstig diktator som inte behöver någon staty. För ungefär ett årtionde sedan avlägsnade man i Estland från en alltför synlig position statyn känd som Bronssoldaten, av estlandsryska ungdomar uppfattad som symbol för "stora fosterländska kriget" och ryskt hjältemod, och de försökte genom kravaller förebygga avlägsnandet. Egentligen har statyn en mera komplicerad bakgrund - mannen som stod modell för den var till exempel inte ryss, utan en estnisk soldat i röda armén.
Minulla on vähän sellainen kutina, että nämä krokotiilinkyyneliä nyt itkeskelevät lehtineekerit eivät olleet ollenkaan pahoillaan siitä Leninin kaatamisesta eivätkä liioin osoittaneet suurta ymmärrystä pronssisotilaan perään pillittäville vironvenäläisille nuorille. Se on oikein - en minäkään. Mutta on se jännää, että kun orjanomistajien ja orjuuden puolestapuhujien patsaita nyt paiskotaan jorpakkoon, Suomesta löytyy pääkirjoitustoimittajia paheksumaan tätä.
Jag misstänker att de här murvlarna som nu gråter krokodiltårar över förstörda statyer inte alls ogillade det där med Leninstatyerna i Östeuropa och att de inte heller visade större förståelse för estlandsryska ungdomar som lipade över bronssoldaten. Och det är helt okej, det är en åsikt jag delar. Men det är liksom jännä, som vi säger på finlandssvenska, att finska chefredaktörer inte accepterar det när man slänger i pölen skulpturer som föreställer slavägare och slaveriförespråkare.
Minun nuoruudessani orjuus oli sellainen asia, joita paheksuttiin kautta koko poliittisen spektrin. Orjuuden kannattaminen, hyväksyminen tai puolusteleminen oli mahdoton ajatus. Orjuus kuului niihin asioihin, jotka sivistynyt yhteiskunta oli yksinkertaisesti jättänyt taakseen. Orjuus oli kuin kristittyjen syöttämistä leijonille Roomassa tai kuin lasten uhraamista epäjumalille. Isovanhempani ja kasvattajani olivat varsin antikommunistisia ja isänmaallisia, mutta heille oli itsestään selvää että orjakauppa ja mustien orjuus Yhdysvalloissa oli väärin.
När jag var ung var slaveri något man ogillade både inom vänstern och högern. Att förespråka, acceptera eller försvara slaveri var en omöjlighet. Slaveri var någonting ett civiliserat samhälle definitionsenligt inte kunde ha, på samma nivå med att kasta kristna till lejon i Rom eller att offra barn till avgudar. Mina morföräldrar, som uppfostrade mig, var rätt antikommunistiskt och fosterländskt inställda, men för dem var det självklart att både slavhandel och svart slaveri i Förenta Staterna var orättvisor.
Niistä ajoista on totisesti tultu pitkä matka kohti katuojaa, kun keskimääräisen suomenkielisen porvarilehden päätoimittajan tai pakinoitsijan luonnollisin reaktio orjuuden vastustamiseen on ymmärtää orjapiiskureita. No miten vain. Kyllä minäkin mielelläni palauttaisin orjuuden, jos itse pääsisin plantaasia komentavaksi massaksi ja jos näistä sanomalehtimaakareista tulisi orjiani, jotka saisi haluni mukaan ruoskituttaa. Voitte olla varmoja, että raippa heiluisi ja veri roiskuisi.
Sedan de tiderna har man minsann tagit ett långt steg ner i rännstenen, när chefredaktörerna för genomsnittliga finskspråkiga borgerliga tidningar reagerar på antislaverikampanjer genom att visa förståelse för slavpiskarna. Okej, för all del. Jag skulle också gärna återställa slaveriet, om jag bara kunde vara massa som styr och ställer på plantagen och om dessa tidningsmakare blev mina slavar som jag kunde ge så gott om piskrapp jag bara önskade. Ni kan vara säkra att jag absolut inte skulle spara på piskan.
