...quantilla prudentia regatur Finnia!

Max Jakobson har skrivit en memoarbok som heter Framtiden?. I boken föreslår han att man skulle utse ett "sju vises råd", en sorts korporativt organ, som sinsemellan skulle dryfta Finlands möjligheter att klara sig i världen. Naturligtvis skulle det vara hemliga möten i Bilderbergstil, hur annars. Hur detta sedan passar ihop med demokratin, är mig oklart. Men idén är inte precis ny, för det är flera gamla gubbar inom näringslivet och politiken som ibland framfört liknande förslag. För ett antal år sedan talade Kalevi Sorsa, som då ännu levde fast han kanske inte hade hälsan, om att upprätta ett nytt rådgivande (rådgivande var det väl?) organ bestående av veteranpolitiker. Jakobson vill ha någonting annat, ett korporativt sammansatt råd, där det skulle ingå både näringslivets, fackrörelsens och politikens toppgubbar. Idel gubbar givetvis, inte några kvinnor. Allra minst Tarja Halonen, som för Jakobson givetvis är en vänstervriden världsförbättrare som förstört våra relationer med USA genom att inte buga tillräckligt djupt för Dubya. Dessutom har ju Halonen folkets mandat, vilket som sådant tydligen gör henne suspekt i Jakobsons ögon.

Det är på något sätt rörande att se, hur oskyldig Jakobson är i sitt uppenbara förakt för demokratin. Kulisspåverkande gubbar av hans generation har det tydligen aldrig fallit in att någonsin ifrågasätta sin egen verksamhet och dess demokratiska legitimitet ens ur rent formalistisk, legalistisk synvinkel. Han har levt i kulisserna så länge, att han börjat uppfatta rampljuset som en besvärlig störfaktor och publiken som ett gäng inkräktande värstingar.

Naturligtvis ger Jakobson katten i miljöfrågor och peak oil, han begränsar sig till att dryfta Finlands framtid ur den synvinkel som för honom är den realpolitiska, dvs. herrarnas vanliga liturgi om Finlands konkurrensförmåga. En gång i tiden var den här attityden den förhärskande inte bara bland Jakobsons gelikar, och det var bara de gröna som överhuvudtaget vågade bringa till tals att det fanns gränser för ekonomisk tillväxt. Unga ingenjörer av Ilkka Kokkarinens och Markku Jantunens snitt, för vilka det i dag är en naturlig sak att man inte köper bil och att man på något vis måste besvara peak oilfrågan, skulle på åttiotalet ha börjat skrika om kommunism om bara någon så mycket som föreslog dem att åka kollektivt i stället för att skaffa sig en fin och dyr statusbil. Kanske det lönar sig att läsa Jakobsons bok bara för att bilda sig en uppfattning av den ancien regime som åttiotalets tidiga medborgarrörelser, från de gröna till vapenvägrarna, hade emot sig. Kanske det även gör de grönas dumheter och barnsligheter begripliga. Man hade emot sig en trögtänkt och dum men samtidigt allsmäktig vedersakare - ungefär som Böjgen i Ibsens Peer Gynt - vars apatiska självgodhet och självtillräcklighet fick vilken barnslighet som helst att verka djupsinnig och intellektuellt, t o m naturvetenskapligt, motiverad.

Skit

New Orleans har träffats av en orkan och försjunkit i ett elände och kaos som av allt att döma hör hemma i Mad Max' värld. Programvärdarna för pratradion kommer naturligtvis att hitta på något sätt att beskylla liberalerna eller naturvännerna eller Frankrike för det här. Och igen tar Förenta staterna ett steg till höger.

Ja, här är faktiskt en artikel av Chris Mooney som publicerades exakt hundra dagar före katastrofen. Mooney skriver för American Prospect, denna förfärliga vänsterblaska. Hur kunde han förutse allting så klart? Han står säkert i maskopi med de som framkallade denna katastrof...ja, ja, bögarna och abortförespråkarna och arabvännerna och demokraterna! Katastrofen är Guds bestraffning för deras synder! Allt är liberalernas fel, lyncha dem!

Sicket skitland Förenta staterna är. Nästan lika illa som ryssarna.

PS. Undrar om Mooney överlevt orkanen? Artikeln ger vid handen att han var själv från New Orleans.

PPS. Så självklart att jag inte kom ihåg att säga det: nu, när gatorna tagits över av mord- och våldtäktslystna gäng, ser vi libertarismen genomförd i praktiken. Inte någon förmyndarstat här inte.

Hebreiskan som europeiskt språk

Jag har tappat bort båda grammatikorna - både bibelhebreiskans och nyhebreiskans - men åtminstone hittade jag en högst intressant artikel på nätet som handlar om nyhebreiska som europeiskt, framför allt slaviskinspirerat språk. Det behövs inte särskilt omfattande kunskaper i språket för att varsebli det ryska eller polska elementet i fraseologin - om uttrycket för "vad är klockan?" är ord för ord "vilken timme?" (ma ha-sha'a?) så har man såsom polskkunnig svårt att inte undra, om uttrycket inte inspirerats av która godzina? som också betyder "vilken timme?" Men Haiim Roséns artikel går längre än så, den kartlägger även mera subtila ryska och slaviska influenser, särskilt i fråga om semantiken.

Hebreiskan hade oturen att återuppfödas under ett tidevarv då språkvetenskapen främst inriktade sig på ord och böjningsändelser, inte på syntax, ordföljd och ordens inbördes förhållanden. Sålunda blev nyhebreiskan på många sätt bara jiddisch i semitisk klädsel. Detta syns inte minst i ordföljden: i gammaltestamentlig hebreiska kom verbet först, men i nyhebreiska är det subjektet som gör det. Dessutom har verbsystemet omorganiserats efter europeiska modeller. Det vill säga, verben böjs visserligen precis som i fornhebreiskan, men formernas användningsområden har radikalt förändras för att de skulle motsvara det tempussystem som en jiddischtalande genomsnittsjude från Vitryssland vant sig vid. Om jag inte misstar mig, så har t ex den verbform som ursprungligen var presens kommit att användas som futurum, medan man infört en ny presensform, som i princip är en participkonstruktion - "jag är görande, du är görande" osv. Participerna böjs givetvis som adjektiv, och därför är det den här presensformen man lär ut först - när man lärt sig hantera adjektiv, är det en glad överraskning att se, att verbet funkar på samma sätt. (Tyvärr blir den nästa överraskningen betydligt mindre rolig, när man kommer underfund med att resten av verbformerna faktiskt har en egen uppsättning ändelser, att de också böjs i person, och inte bara i numerus och genus.)