Om politisk provinsialism - On political provincialism

Jag har aldrig studerat statsvetenskap, och sålunda är jag ofta tvungen att hitta på mina egna ord för begrepp som riktiga statsvetare säkert redan definierat. Sålunda vill jag här plita ned ett par ord om en företeelse som jag i brist av bättre termer vill kalla politisk provinsialism. Härmed avser jag oförmågan att lösgöra sig från den idétradition och de fördomar som gäller i ens egen referensgrupp eller "politiska provins" och ens som tankeexperiment reflektera över vad begreppet "fosterlandets väl" kunde innebära utifrån alla i fosterlandet bosattas synvinkel. Politisk provinsialism förekommer naturligtvis i alla politiska grupperingar i varierande grad, men i dag är den särskilt iögonenfallande inom tokhögern och tokvänstern.

I never studied pol sci, so I often resort to my own terms to describe concepts for which real political scientists sure have their own names and definitions. So, I am going to write down a couple of words about what I call "political provincialism", although I know it is misleading. I mean, the incapability to think outside the ideas and tradition of your own reference group or "political province" and to think of what the concept of "national interest", seen from the viewpoint of all people living in our country, might mean. Political provincialism is of course found in all political factions to some extent, but today it is especially salient in loony left and loony right.

Med tokvänstern avser jag ingalunda de unga politikerna i Vänsterförbundet. Jag delar inte precis Li Anderssons åsikter om allting, men jag anser att högerns huvudfåra begår ett allvarligt politisk-provinsialistikt fel genom att demonisera Andersson. Hon koncentrerar sig på att ta upp konkreta välfärdsfrågor som ligger inom ramarna för det politiskt förhandlingsbara i stället för att satsa på ideologiskt svammel eller förfölja hatobjekt, som tokhögern gör.

When I am speaking about loony left, I am definitely not referring to young politicians of the Left Alliance. I do not agree on everything with Li Andersson, but I do think one of the politically provincialist blunders of the mainstream Right in our country is to demonize Li Andersson. She concentrates upon tangible, negotiable issues of livelihood instead of ideological lah-di-dah or the kind of persecution of bêtes noires loony right is so fond of.

Vem är de politiskt provinsiella vänstertokarna då? Främst åldriga gubbar som mest ägnar sig åt ideologiskt motiverad helig indignation, men det finns även en del yngre. Det är precis de här typerna som ofta är till förväxling lika tokhögern. Det fina i den vänstertokiga kråksången kan man beundra t ex på webbsajten Varastoduunarit (Lagerjobbarna).

Who are the politically provincial loony leftists then? Typically, they are elderly men who for the most part just fulminate against a world which does not conform to their ideological beliefs, but there are many younger ones too. Precisely those young ones are often very difficult to tell from loony leftists. The finesses of their outlook can be studied, for instance, at the Varastoduunarit ("Storage Workers") website.

Det förefaller röra sig om en i princip legitim fackförening (på deras diskussionsforum håller sig en del av dem helt tillämnes om intressebevakning och arbetarskydd), men en stor del av skriverierna på sajten är helt korkade konspirationshistorier av precis samma sort man kan läsa på det fascistiska webbforumet Homma och i såkallade "invandrarkritiska" bloggar. Naturligtvis finns där också en viss gentleman som redan rönt uppmärksamhet som en av den rysksinnade propagandisten Johan Bäckmans gamla webballierade, av sitt tillgjort humanistiska svammel att döma en gammal kommunist. Han är faktiskt en av de där indignerade tokvänstergubbarna och förefaller ha hittat en mottaglig publik bland de unga lagerjobbarna.

It is basically a legitimate trade union (their online forum does have a lot of discussion about real unions stuff such as promotion of their interests as well as security at work), but much of what you find on the site amounts to completely crazy conspiracy theories of the very same sort you can read on the Fascist online forum Homma and in blogs "critical of immigrants". Of course, one of the writers providing this material for the site is a certain online ally of Finland's leading Russophile troll Johan Bäckman, whose name I decline to mention. His faux-humanitarian cant strongly suggests that he is an old Communist. He is actually one of those old-school tankies and seems to have found an impressionable audience among those young storage workers.

När jag var en ung idealistisk vänsterradikal ogillade jag det påståendet att extremhögern och extremvänstern liknade varandra. Visst medgav jag att Stalin inte var bättre än Hitler, snarare tvärtom, men samtidigt tyckte jag att den nya vänstervåg som uppkommit på sextiotalet och vars senfödda anhängare jag på många sätt var (låt vara att jag på grund av min uppfostran givetvis också ogillade många aspekter av den, inte minst drogmissbruket) inte kunde jämställas med stalinismen. Den ungdomliga stalinismen i Finland under sjuttio-åttiotalet avfärdade jag hur som helst som någonting som pågick inom etablissemanget. Kommunisterna om någon representerade för mig etablissemanget, dvs precis det det för mig och mina eventuella gelikar gällde att bekämpa. 

Back when I was a young leftist idealist myself, I strongly disliked any suggestion that extreme Left and extreme Right were similar to each other. Of course I did admit that Stalin was little better than Hitler, more probably even worse, but at the same time I thought that the new, sixties wave of leftism that I belatedly embraced in many ways (although I never accepted it uncritically, being, due to my upbringing, quite firmly against many aspects of it, such as drug use) could not be seen as Stalinism-related in any way. Under all circumstances I fully rejected the Stalinism of the seventies radicals in Finland, but that was mainly because I saw those radicals as part of the Establishment and the noise they were making as an irrelevant internal conflict among the Establishment.