Kaja Kunnas ställde nyligen den i rubriken citerade frågan i vår malligaste morgontidning, dvs Helsingin Sanomat. Jag läste som bekant Solzjenitsyn redan som tolvåring och har reflekterat över denna fråga sedan dess, och sålunda kan jag uttala mig om saken här.
Kunnas mainitsi kreikkalaisen vasemmistopoliitikon, jonka mielestä kommunismia ei voi tuomita samalla tavalla kuin natsismia, koska kommunismista on ollut myös vapauttavia muotoja. Kunnas kuittasi tämän sanomalla, totuudenmukaisesti, että kommunistiset vallankumoukset ovat aina johtaneet diktatuureihin. Nyt sietää miettiä, mitä kreikkalainen vasemmistopoliitikko oikeasti tarkoitti.
Kunnas nämnde en grekisk vänsterpolitiker, enligt vilken man inte kan fördöma kommunismen som man fördömer nazismen, eftersom vissa former av kommunism också varit befriande och frigörande. Kunnas avvärjde detta med det i och för sig sanna påpekandet att kommunistiska revolutioner alltid lett till diktaturer. Men låt oss överväga, vad den grekiske vänsterpolitikern egentligen ville säga.
Kommunistipuolueet ovat vakaan demokratian oloissa ja hillitseminä pystyneet uudistumaan niin, että niistä on tullut köyhälistön yhteiskunnallisten intressien aitoja edistäjiä. Suomen esimerkkiä minun ei tarvitse mainitakaan: siitä aiheesta kannattaa lukea vaikka Lauri Haatajan Demokratian opissa. Toinen merkittävä esimerkki tulee Italiasta, missä kommunistipuolue sai kannatusta sikäläisen sosialistisen (ts. sosiaalidemokraattisen) puolueen läpikorruptoituneisuuden ja mafiosoituneisuuden vuoksi. Siellä kommunistijohtaja Enrico Berlinguer päätyi irrottautumaan neuvostojohtoisuudesta ja vallankumouksellisuudesta ja totesi, että yhteistyö muiden puolueiden kanssa oli välttämätöntä köyhien ja vähäväkisten asioiden ajamiseksi demokraattisen valtion puitteissa.
I stabila demokratier har kommunistiska partier kunnat reformera sig så att de uppträtt som genuina representanter för proletariatet och dess samhälleliga intressen. Jag behöver inte ens nämna exemplet Finland här - jag hänvisar bara till Lauri Haatajas bok Demokratian opissa. Ett annat välkänt exempel är Italien, där kommunisterna fick stöd p g a av att socialistpartiet, dvs de italienska socialdemokraterna, sågs som korrumperade och mafiotiserade. Den kommunistiska partiledaren Enrico Berlinguer beslutade att det var viktigare att samarbeta med andra partier för att främja de fattigas sak inom den demokratiska statens ramar än drömma om revolutionen.
 |
| Enrico Berlinguer. Lähde/källa/Bildquelle: Wikipedia.de |
Kyllä minä sinänsä hyväksyn ja ymmärränkin sen, että länsieurooppalainen vasemmistolainen haluaa pestä kommunismin nimeä puhtaaksi, koska hänelle se oikea henkilökohtaisesti koettu kommunismi tarkoittaa demokraattisen järjestelmän sisällä ja niiden säännöillä toimineita kommunistisia puolueita, ja Itä-Euroopan kommunistiset tyranniat ovat olleet jossain muualla. Odottaisin kuitenkin, että kyseinen länsieurooppalainen vasemmistolainen sanoisi tämän avoimesti, sen sijaan että kiertelee ja kaartelee.
I och för sig accepterar jag och förstår varför en västeuropeisk vänsterradikal vill rentvå kommunismens namn, ty för honom är kommunismen - så som han upplevt den - likabetydande med kommunistiska partier som fungerat inom det demokratiska systemet och beaktat dess regler, medan de östeuropeiska kommunistiska tyrannierna varit någon annanstans. Jag skulle dock förvänta att denne västeuropeiske vänsterradikal skulle säga det här öppet i st för att slingra sig.
Kommunistiset vallankumoukset ovat aina epäonnistuneet, mutta haave vallankumouksesta elää radikaalissa vasemmistossa eräänlaisena tiedostamattoman uskonnollisena elementtinä, jota voi verrata (ja minua fiksummatkin ajattelijat ovat verranneet) Jeesuksen toiseen tulemiseen, viimeiseen tuomioon ja tuhatvuotiseen valtakuntaan. Kommunistinen vallankumous on eräänlainen politiikan loppu. Ihanteen mukaan poliittisia riitoja ei vallankumouksen jälkeen enää tarvittaisi; käytännössä, kuten tiedämme, politiikka pyritään kommunistisen vallankumouksen jälkeen kieltämään.
Kommunistiska revolutioner har alltid misslyckats, men revolutionsdrömmen lever vidare inom radikal vänster som en sorts omedvetet religiöst element, som även klokare män än jag jämfört med Kristi återkomst, domedagen och tusenårsriket. Kommunistisk revolution är en sorts slut på all politik. Enligt idealet behövs inga politiska stridigheter längre efter revolutionen; det som sker i praktiken är att den nya makten försöker förbjuda politiska motsättningar.
Vallankumoukseen kuuluu oleellisesti sortavan luokan nujertaminen, mahdollisesti likvidoiminenkin. Tämä ei ole panettelua, sillä porvarillinen tasavaltakin on syntynyt sellaisesta vallankumouksesta - Ranskan vallankumouksesta. Sekin johti tolkuttomaan lahtaamiseen, kun vallankumouksen oletettuja vihollisia piti raivata tieltä.
Revolution handlar om att besegra den härskande klassen, t o m om att förinta den. Det här är inte förtal, ty även den borgerliga demokratin har uppstått ur en sådan revolution - den franska. Och den revolutionen ledde också till vanvettigt slaktande när det gällde att ta kål på påstådda fiender till revolutionen.
Kommunismin pahin ongelma ei siis ole haave sosialistisesta yhteiskunnasta ilman rahaa ja sortajia. Sosialismi sinänsä on pelkkä käytännön järjestely, jota on tarpeen ilmaantuessa sovellettu ihmiskunnan historiassa moneen otteeseen - hyvinvointivaltiotakaan ei keksinyt vasemmisto, vaan Otto von Bismarck vastavedoksi vasemmistolle, ja varsin porvarillisetkin valtiot turvautuvat täysin sosialistisiin yhteiskuntajärjestelyihin aina sodan sattuessa. Kommunismin ongelma on juuri vallankumouksen nostaminen jonkinlaiseksi ihanteeksi. Todellisuudessa vallankumous on, kuten sota, viimeinen keino, johon ajaudutaan, kun yhteiskunnan sisäiset ristiriidat kasvavat liian suuriksi eikä ole neuvottelumekanismia niiden sovittelemiseksi.
Problemet med kommunismen är alltså inte drömmen om ett socialistiskt samhälle utan pengar och förtryckare. Socialismen i och för sig är ett rent praktiskt arrangemang, som i historien vid behov tillämpats många gånger: det var t ex inte vänstern som hittade på välfärdsstaten, utan Otto von Bismarck, som ville ta vinden ur seglen för socialisterna. Och när det blir krig drar sig borgerliga regeringar inte för socialistiska lösningar heller. Det problematiska med kommunismen är att upphöja revolutionen till ett ideal. I verkligheten är revolutioner alltid nödlösningar som kan jämföras med krig. Man drivs till revolution som sista utväg när de inre konflikterna i samhället växer sig alltför stora och någon försonings- och förhandlingsmekanism inte finns till.
 |
| Otto von Bismarck. Lähde/källa/Quelle: Bundesarchiv |
Neuvostoliiton julmuuksissa oli kyse vallankumouksellisesta väkivallasta, joka oli nostettu normiksi senkin jälkeen kun itse vallankumous ja kansalaissota olivat ohi. Äärivasemmiston haluttomuuden tuomita Gulagia yhtä pahana kuin natsismia selittää se, että silloinkin kun äärivasemmisto ei pyhitä eikä ihannoi vallankumouksellista väkivaltaa, se haluaa ymmärtää sitä. Fasismin väkivalta johtuu äärivasemmistolaisen mielestä silkasta pahuudesta (enkä todellakaan väitä vastaan), kun taas aidon vallankumouksellisen väkivallan taustalla on todellisia yhteiskunnallisia motiiveja, joita pitää voida ymmärtää. Kommunististen diktatuurien julmuus on ymmärrettävää, koska se on käytännön välttämättömyys pahojen kapitalistien nujertamiseksi ja pitämiseksi nujerrettuina.
I de sovjetiska grymheterna rörde det sig om revolutionärt våld som hade upphöjts till norm även när själva revolutionen och inbördeskriget var förbi. Om radikalvänstern är ovillig att fördöma Gulag som den fördömer nazismen, beror detta mest på att den - även när den gått med på att inte idealisera revolutionärt våld - tenderar att se på det med förståelse. Fascistiskt våld beror enligt vänsterradikalen på ren ondska (och det vill jag inte ifrågasätta), medan genuint och autentiskt revolutionärt våld beror på verkliga sociala motiveringar som man bör kunna förstå. Grymhet i kommunistiska diktaturer är förståeligt eftersom det inte finns något annat sätt att varaktigt få bukt med de onda kapitalisterna.
Tässä näkemyksessä on jotain sellaista rehellisyyttä ja johdonmukaisuutta, joka tekee siitä miltei arvostettavan. Valitettavasti vain tämäkään oikeutus kommunistisille julmuuksille ei oikein toimi. Katsokaapa Kiinaa. Siellä on siirrytty kapitalismiin, mutta kommunistinen puolue hallitsee maata yhä yksinään ja loukkaa ihmisoikeuksia jota kuinkin entiseen tapaan. Kommunistinen yksipuoluevalta ei siis pysty edes siihen ainoaan, millä se oikeuttaa julmuutensa: estämään siirtymistä kapitalismiin. Demokratiaan siirtymisen se sitä vastoin kykenee tehokkaasti pysäyttämään.
Den här synen på saken är såtillvida ärlig och logisk att jag nästan uppskattar den. Dessvärre fungerar inte ens det här berättigandet av kommunistiska grymheter i verkligheten. Se på Kina. Där har man övergått till kapitalism, men kommunistiska partiet fortsätter att härska ensamt över landet och kränker de mänskliga rättigheterna precis som ensamhärskande partier alltid brukar. Kommunistisk enpartimakt kan inte förebygga övergången till kapitalism, men däremot kan den effektivt förebygga övergången till demokrati.
No, tämä meni vähän liian pitkäksi, ja joka tapauksessa kaikki tietävät hyvin, miksi laitavasemmisto ei halua puhua kommunismin julmuuksista. Huomattavasti merkillisempää on se, että äärioikeisto ei sekään ole erityisen mielissään, jos tästä aiheesta puhutaan liikaa.
Nåja, det här blev lite för långrandigt, och i alla fall vet vi mycket väl varför radikala vänstermänniskor inte är så hemskt ivriga att ta upp kommunismens grymheter. Det är mycket konstigare att extremhögern inte heller är så förtjust om man talar alltför mycket om dem.
Silloin ennen, kun en itse ollut joutunut tosiasialliseen julkaisu- ja siteerauskieltoon suomenkielisessä mediassa, kirjoitin Solženitsynistä, neuvostoliittolaisista toisinajattelijoista ja Stalinin julmuuksista varmasti enemmän ja asiantuntevammin kuin kukaan suomalainen kulttuurimölisijä Sofi Oksasta ehkä lukuun ottamatta. Nämä kirjoitukset kuitenkin provosoivat juuri äärioikeistoa tavattomasti, ja eräät sen edustajista olivat niin sekaisin, että kutsuivat minua stalinistiksi juuri näiden kirjoitusten takia. Mikä moisessa saattoi olla takana?
Förr i världen, när jag ännu inte hade skaffat mig de facto utgivnings- och citeringsförbud i finskspråkiga medier, skrev jag - möjligtvis med undantag av Sofi Oksanen - mera och sakkunnigare än någon annan finsk kulturskribent. Mina skriverier provocerade dock extremhögern till den milda grad att en del av dess aktivister fick för sig att kalla mig stalinist på grund av precis dessa skriverier. Vad kunde månne detta bero på?
Siinä oli takana se, että äärioikeisto katsoo itse omistavansa Gulagin. Se on tottunut ajattelemaan, että Gulag ja kommunismin julmuudet ovat moraalinen perustelu aivan kaikille sen omille väkivaltafantasioille. Samalla se on oikeastaan oikein hyvin sopeutunut siihen menneiden vuosikymmenten tilanteeseen, jossa Gulag oli sen oma yksityinen salaisuus.
Det beror på att extremhögern anser sig ha äganderätt till Gulag. Den har vant sig vid att tänka, att Gulag och kommunismens grymheter utgör ett vattentätt berättigande för alla dess egna våldsfantasier. Samtidigt har den egentligen anpassat sig alltför väl till den situation som rådde under gångna årtionden, då Gulag verkligen var dess egen privata hemlighet.
Kun minä rupesin tuomaan Gulagia valtavirtaan, äärioikeisto alkoi esittää minulle vaatimuksia, että minun pitäisi kannattaa kaikkia sen käsityksiä, hurrivihasta rasismiin, jos kerran en kiistänyt kommunismin raakuuksia. Kun en kannattanut, minuun suhtauduttiin ikään kuin Gulagin olemassaolon myöntämällä olisin ilmoittautunut jäseneksi heidän mafiaansa, jossa vallitsivat alamaailman ankarat lait: minua alettiin kohdella vasikkana.
När jag försökte införa Gulag i huvudfåran, började extremhögern ställa mig krav på att jag borde omfatta alla dess dogmer från svenskhat till rasism, om jag inte ifrågasatte kommunismens grymheter. När jag vägrade, behandlades jag som om jag genom att medge att Gulag fanns till hade anmält mig som medlem till deras maffia, där det var den undre världens stränga lagar som rådde: de började bemöta mig som en tjallare.
Äärioikeisto tai "vaihtoehtoinen oikeisto" on "vaihtoehto" ennen kaikkea liberaalille, demokraattiselle järjestykselle ylipäätään. Samalla se kuitenkin valehtelee itselleen vastustavansa ennen kaikkea "kommunismia", jonka moraalisen hylättävyyden Gulag on todistanut ikuisiksi ajoiksi. Tämä itsepetos pysyy uskottavana tasan niin kauan kuin valtavirrassa ei puhuta Gulagista - tällöin nimittäin vaihtoehto-oikeisto voi uskotella itselleen, että valtavirran näkökulmasta on jotenkin noloa puhua siitä, ja näin vaihtoehto-oikeisto voi pitäytyä siinä harhassa, että liberaali länsimainen demokratia on jotenkin sama asia kuin kommunismi ja stalinismi.
Extremhögern eller den "alternativa högern" utgör främst ett alternativ till den liberala och demokratiska samhällsordningen överhuvudtaget. Samtidigt inbillar den sig att den framför allt bekämpar "kommunismen", vars moraliska förkastlighet Gulag givetvis bevisat för all tid framåt. Det här självbedrägeriet förblir trovärdigt precis så länge som man inte talar öppet om Gulag - då kan extremhögern nämligen inbilla sig, att huvudfåran på något sätt blygs att tala om det, och på det viset kan alternativa högern envisas med sina vanföreställningar om att liberal västerländsk demokrati på något sätt är samma sak som kommunism och stalinism.
Vaihtoehto-oikeisto ei todellakaan halua, että valtavirrassa puhuttaisiin Gulagista. Se haluaa päinvastaista: sitä, että valtavirta pysyisi siitä hiljaa, jotta se itse voisi pyörittää vanhaa veisuaan siitä, kuinka Gulagista ei puhuta mutta joka ämyri tööttää holokaustijuttuja. Kun Gulagista oikeasti aletaan puhua, vaihtoehto-oikeisto itkee ja rääkyy kuin ainakin pikkuvauva, jolta on riistetty lempilelu.
Den alternativa högern vill verkligen inte någon alltför offentlig eller öppen diskussion om Gulag. Det är det precis det motsatta den vill: att huvudfåran skulle hålla tyst om Gulag, så att den själv kunde veva sin utnötta slagdänga om hur det inte talas om Gulag i huvudfåran medan medierna och mediemurvlarna bara mal på om Förintelsen. När man verkligen börjar tala om Gulag så hör vi den alternativa högern lipa och gråta som ett barn när det berövats sin favoritleksak.
Ja kun mielipideterrori saa riittävän massiiviset mitat, totta kai valtavirta alkaa välttää aihetta. Jos kaikki tietävät, että puolen sanankin sanominen Gulagista johtaa äärioikeiston loanheittoon, kukaan ei tietenkään halua puuttua aiheeseen. Itse asiassa ns. poliittisessa korrektiudessa on kyse juuri tästä: ei siitä, että jokin mielipidesensuuri olisi kieltänyt puhumasta äärioikeiston lempiaiheista, vaan siitä, että äärioikeisto itse on varannut ne itselleen eikä salli, että vihkiytymättömät niistä puhuisivat.
Och när åsiktsterrorn får tillräckligt massiva dimensioner är det naturligt att folk börjar undvika temat. Om alla vet att man blir föremål för en smutskastningskampanj om man bara nämner Gulag med ett halvt ord, då föredrar folk att inte alls yttra sig om saken. Om det finns en "åsiktskorridor" eller "politisk korrekthet" så beror det på precis det här: inte på att någon åsiktscensur förbjudit oss att diskutera om extremhögerns favoritteman, utan på att själva extremhögern lagt beslag på dem och tillåter inte oss oinvigda att dryfta dem.