Tätä kirjoittaessani muuten on tullut kaksi muutakin mielenkiintoista Venäjä-uutista: Sergei Lavrovin penistä nuolemaan innokkaana rientänyt Timo Soini ei ole suostunut tapaamaan Ukrainan ulkoministeriä. Selitykseksi on ymmärtääkseni tarjottu vilustumista. Kyseessä on Neuvostoliiton johtajilta opittu ns. poliittinen vilustuminen. Ja käsky vilustua on tainnut tulla suoraan Lavrovilta, jolle Soini on tietysti lojaalimpi kuin isänmaalleen.
Toinen "uutinen" on, että Aleksanteri-instituutin professori Markku Kivinen on kiistänyt Venäjän käyvän hybridisotaa ja leimannut koko ajatuksenkin vainoharhaksi. Minusta tuntuu, että Saddam Husseinin entinen tiedotusministeri Muhammad Sa'id al Sahhaf, tunnettu myös liikanimillä Comical Ali ja Baghdad Bob, on nykyään töissä Aleksanteri-instituutissa. Kyseinen pulju on tunnettu esimerkiksi nerokkaista ennustuksistaan "ei se Putin Krimiä ota" ja "ei se Putin nyt ainaskaan Itä-Ukrainaan hyökkää".
Koska olen viime aikoina keskittynyt suureen venäjänkielisen proosan historiaprojektiini, jonka on viimekätinen tarkoitus johtaa uuteen opinnäytetyöhön, en ole hirveästi jaksanut kirjoitella blogiin enkä maleksia foorumeilla (terveisiä Piffille). Lienee aiheellista sanoa muutama sana siitä, mitä juuri nyt venäjäksi luen, koska se liittyy aika läheisesti myös Venäjän trolleihin.
Hiljattain Facebookissa muuan Venäjän trolli räiskäisi erääseen heikäläisten vainoamaan ryhmään linkin venäläisen salaliittoteoreetikon ja nationalistikirjailijan Aleksandr Zinovjevin haastatteluun. Zinovjev, se tietäkää, on tullut tunnetuksi ennen kaikkea satiirisesta romaanistaan Zijajuštšie vysoty/Ammottavat huiput(en tiedä, onko sitä olemassa persuksi, isänmaalliselle sivistyskielellemme se tietysti on käännetty nimellä Gapande höjder), joka teki hänestä yhden sekä arvostetuimmista että vainotuimmista neuvostoliittolaisista toisinajattelijoista.
Tuolloin Zinovjevin näkemys Neuvostoliiton kommunismista oli, että kaikista puutteistaan ja epäoikeudenmukaisuuksistaan huolimatta, tai ehkä juuri niiden vuoksi, se oli ihmiskunnan luontainen tila, joka kestäisi iäisyyden, jos siihen kerran romahdettaisiin - eräänlainen yhteiskunnallinen vastine termodynamiikan (lämmönsiirtotieteen) piirissä esiintyvälle lämpökuoleman käsitteelle. Lännessä uskotaan - Zinovjev julisti - että kommunistit voi äänestää valtaan tilapäisesti ja heittää sitten hallituksesta mäkeen jos kansa ei seuraavissa vaaleissa enää hyväksy heidän politiikkaansa. Todellisuudessa - sanoi Zinovjev - kommunismista ei pääse eroon, kun sen uhriksi kerran joutuu, ja hän näki kommunismin rauhanomaista mutta tuhoisaa soluttautumista kaikkialla länsimaisessa yhteiskunnassa.
Kun Neuvostoliiton hajoaminen alkoi lähestyä, Zinovjev käänsi täysin kelkkansa. Nyt hän alkoi puhua hyvää neuvostoyhteiskunnasta, aluksi varovaisen myönteisesti ja eritellen, sitten yhä yksiselitteisemmin. Länsi oli tuhonnut ihmisoikeuslöpinöillään ei vain Neuvostoliittoa, vaan Venäjän, ja länsi oli yhtenäinen pahan valtakunta, joka halusi hävittää venäläiset ja Venäjän. Lopulta Zinovjev päätyi ylistämään myös Stalinia ja ihannoimaan maatalouden pakkokollektivisointia, yhtä Stalinin suurimmista ja eniten kuolonuhreja vaatineista julmuuksista. Vuonna 1999 kaksi vuosikymmentä Saksassa asunut Zinovjev palasi vihollisimperiumiksi kutsumansa lännen alueelta Venäjälle, missä asui vuonna 2006 tapahtuneeseen kuolemaansa asti.
Tämän verran siis Zinovjevista. Tällä hetkellä luen Vladimir Solouhinia, joka edustaa erityisesti 1970-luvulla aktiivisena ollutta ns. maalaisproosan koulukuntaa. Tämä kirjailijaryhmä tuli tunnetuksi nimenomaan venäläisestä nationalismista, myös imperialistisesta ja muiden kansojen oikeuksia polkevasta. Venäläistä nykykirjallisuutta tuntevat tietävät, mihin tämän bloggauksen otsikko viittaa: Solouhinin esseeseen Leniniä lukiessa, jossa kirjailija pyrki osoittamaan, että Neuvostoliiton massajulmuudet joukkoteloituksineen olivat alkaneet jo Leninin aikana ja Leninin käskystä. Meille asioista perillä oleville tässä ei tietenkään ole mitään uutta, mutta Stalinin jälkeisen Neuvostoliiton itseymmärrykseen kuului käsitys, että Stalin oli eksyttänyt Leninin perustaman valtion hyvään vieviltä raiteilta, joten oli hyvin rohkeaa esittää Lenin roistona.
 |
| Tästä kirjasta on kysymys. Boken ifråga. (Kuvalähde/bildkälla/picture source Amazon.co.uk) |
Myös tämä minulla luettavana oleva kirja, Tšaša eli "Malja" tai "Kalkki" (siis kalkki juoma-astian, ei kalsiumhydroksidin nimenä), sivuaa näitä Leninin ja neuvostovaltion syntyaikojen julmuuksia. Kirja on oikeastaan kirjoitettu kunnianosoitukseksi Venäjältä vallankumousta paenneille emigranteille, jotka joutuivat "juomaan katkeruuden kalkin" ja jättämään jäähyväiset isänmaalle; Solouhin kuvailee värikkäästi Leninin aikojen julmuuksia lähinnä korostaakseen, että emigranteilla oli todellinen, päälle kaatuva hätä käsissä ja koko maailman syy pelastaa henkensä asettumalla länteen.
(Tässä välissä pitää muuten huomauttaa, että venäläisten nationalistien suhtautumisesta maahanmuuttoon lohkeaa rajattomasti tahatonta huumoria. Itselleen he suovat tietysti ehdottoman oikeuden asettua asumaan vaikka mihin - moni venäläinen nationalistimölytoosa, kuten juuri tuo Zinovjev, norkoili lännessä vuosikymmeniä - mutta annas olla kun heitä hyysäävään maahan muuttaa vähän tummempiläskisiä janttereita, silloin ollaan heti kaljupäiden kuorossa huutamassa, kuinka paljon parempia itse ollaan kuin nuo uudet tulokkaat. Solouhinin kunniaksi on syytä sanoa, että hän sentään pysytteli kotimaassaan, vaikka otti melkoisia riskejä noilla Neuvostoliittoa arvostelevilla kirjoituksillaan. Tosin Neuvostoliitossa siedettiin länteen kriittisesti suhtautuvia, vanhaa keisarillista Venäjää ihannoivia nationalisteja ihan toisella tavalla kuin länsimielisiä toisinajattelijoita - tuskin Solouhiniakaan varsinaisesti uhkasi hullujenhuone tai vankila.)
Kirjan on julkaissut kustantamo Russkij Mir eli Venäläinen maailma - kuulostaapa pahaenteiseltä, onhan "venäläinen maailma" nationalistisia asenteita omaksuneen Putinin ja hänen sylikoiriensa imperialistinen termi - ja esipuheen kirjoittajaksi on saatu muuan Stanislav Kunjajev, joka oli Solouhinin kavereita Naš sovremennik ("Aikalaisemme") -aikakauslehdestä ja toimii kai nykyäänkin sen päätoimittajana. Kyseinen lärpäke tuli jo neuvostoaikana kuuluisaksi ärjynationalismistaan. Venäläisille on kunniaksi, että sen levikki on laskenut murto-osaan kahdeksan-yhdeksänkymmenluvun vaihteen huippuluvuista.
Kunjajev lähtee siitä, että Stalinin vainot olivat itse asiassa oikein niiden uhreille - tällä hän tarkoittaa puolueen sisäisiä vainoja, tai ns. puhdistuksia, 1930-luvun lopulla. Niiden uhreja olivat näet Leninin vainoja toimeenpanneet puolueen veteraanit, jotka tietysti Kunjajevin katsannossa olivat juutalaisia. Olisi kiintoisaa tietää, mitä mieltä Kunjajev on esimerkiksi vähemmistökansallisuuksien (mm. suomalaisten, puolalaisten ym.) vainoista, joita Stalinin aikana harjoitettiin. Kaipa nekin olivat hyvän ja viisaan hallitsijan toimeenpanemia tarpeellisia kurinpitotoimia.
Tämä käsitys bolševikkivallan alkuvuosikymmenistä ei-venäläisen, juutalaisjohtoisen vallan vuosina ei toki ole Kunjajevin eikä Solouhinin keksintöä - Roy Medvedev paneutui omassa Stalin-kirjassaan (se on ruotsiksi julkaistu nimellä Stalin och stalinismen) erityisesti kumoamaan tätä hänen mukaansa ennen muuta antisemitistisistä emigranttipiireistä levinnyttä väitettä - mutta herrat ovat omaksuneet sen aika lailla kritiikittömästi.
Esimerkiksi Solouhin esittää Leninin hallituksen ulkomaalaisena, venäläisvastaisena miehityshallintona, jossa muka Kalinin oli yksinään venäläinen. Ilmeisesti Lenin, jonka isä Ilja Uljanov oli juurevaa talonpoikaissyntyperää suoraan maaorjista, ei kelvannut Solouhinille venäläiseksi, koska äiti Maria Blank oli uskosta luopuneen juutalaisisän ja saksalaistaustaisen luterilaisen äidin tytär. Kaipa Venäjällä sitten on tämän juutalaisuuden osalta voimassa sama sääntö kuin USA:n vanhassa Etelässä: pisarakin "pahan rodun" verta, niin kuulut itse "niihin".
Solouhinin kunniaksi on sanottava, että Kunjajev on vielä aika monta pykälää häntä hullumpi. Siinä missä Tšaša sisältää paljon mielenkiintoista tietoa emigranttien kulttuurista, jota ylistäessään Solouhin mainitsee myös Ivan Buninin ja Vladimir Nabokovin kaltaiset modernistiset kirjailijat myönteisessä sävyssä, parantumaton kulttuuritaantumuksellinen Kunjajev pauhaa, että modernistikirjailijat olivat myrkyttämässä Venäjän yhteiskuntaa ja siksi osasyyllisiä vallankumouksen tuhoihin. Toisin kuin Kunjajev, Solouhin ei sentään ole kulttuuriasioissa täysin lukutaidoton.
Kunjajevin höyrypäisyydelle antaa oman pikantin sävynsä se, että juutalaisten lisäksi hän kauhistelee myös vapaamuurareita, joiden historiaa Venäjällä on hänen mukaansa salailtu. Kun ei kaikesta voi syyttää juutalaisiakaan, niin sitten rappareita. Itse asiassa kylläkin vapaamuurariuden historia Venäjällä tunnetaan aika hyvin: kuuluisin venäläinen vapaamuurari on ehkä Nikolai Novikov, lukumies ja kustantaja, joka oli Nikolai Karamzinin oppimestari. Karamzin taas - no, hän oli ensimmäinen suuri venäläinen historioitsija, jonka pääteos, "Venäjän valtion historia", on tuhatkunta foliokokoista sivua pientä pränttiä venäjäksi. Ennen muuta Karamzin oli sellainen ehdottoman keisarivallan kannattaja, jonka poliittisen näkemyksen luulisi viehättävän Kunjajevia.
On jota kuinkin ironista, että tämäkin venäläisen kulttuurin kulmakivenä pidettävä kirjailija on Kunjajevin paheksuman rappariaatteen saastuttama. Mutta tällaisiahan äärinationalistien kulttuurinäkemykset yleensä ovat: "puhtaan" kulttuurin kiihkossaan he käytännössä kieltäytyvät koko kulttuurista. Meilläkin on erittäin vähän elämään jäänyttä kirjallisuutta, joka ei olisi joko ruotsinkielistä tai jollain tavalla "kommunismin" saastuttamaa, ainakin äärioikeiston määritelmän mukaan.
Sekä Solouhinissa että Kunjajevissa - tällä kertaa ehkä jopa enemmän Solouhinissa - ärsyttää heidän kykenemättömyytensä nähdä Venäjässä ja venäläisissä mitään vikaa. Syy on aina muiden, milloin vapaarappareiden, milloin juutalaisten ja milloin pahan lännen, joka kadehtii (hah!) Venäjää ja haluaa tuhota sen. Ottaen huomioon, millaisella pitkämielisyydellä länsi on suvainnut esimerkiksi Putinia, tuollaisesta on jo koko maailman oikeus suuttua. Ei ole toki venäläisille itselleenkään hyväksi loputtomiin vain uhriutua. Se tuudittaa heidät tilaan, jossa he ovat helposti minkä tahansa "kansallismielisen" sortovallan hyväksikäytettävissä.
Herroja potuttaa myös raskaimman jälkeen se, että venäläisiä moititaan kansalliskiihkoisiksi. Miksi venäläiset eivät saa esiintyä nationalistisesti, kun kaikilla pienillä kansallisuuksillakin on omat erityiset juhlansa ja oma kulttuurinsa? Tähän voi vain vastata, että se on imperiumin hinta. Venäläisen nationalismin ongelmallinen piirre on siinä, että siinä törmäävät etninen nationalismi ja imperialismi, jotka ovat itse asiassa vastakkaisia käsitteitä. Imperialismi merkitsee imperiumin rakentamista, ja imperiumit ovat määritelmällisesti monikansallisia luomuksia. Etninen nationalismi taas vaatii yksikielistä ja yksietnistä maata.
Venäläiseen nationalismiin kuuluu erottamattomana osana imperialismi, eli se käsitys, että kaikki alueet, joihin Venäjän valta on joskus ulottunut, kuuluvat Venäjälle ja venäläisille. Mutta silloin kun on vallannut jonkin toisen kansakunnan asuinalueet, joutuu ottamaan vastuuta siitä kansakunnasta imperiaalisena käskijänä, tai sitten antamaan sille oikeuksia imperiumin sisällä ja suvaitsemaan sen kulttuurisia erikoisuuksia.
Kolmaskin tie on toki olemassa, se kaasukammioiden ja etnisten puhdistusten tie. Ja valitettavasti näiden Solouhinien ja Kunjajevien juttuja lukiessa tulee sellainen olo, että sinne päin viettää. He nimittäin haluavat kaikesta päätellen takaisin Venäjän vuoden 1914 rajoissa (imperialismi), mutta näiden rajojen sisäpuolella he sitten haluavat elää venäläisinä antamatta millekään ei-venäläisille ryhmille minkäänlaisia myönnytyksiä (etninen nationalismi). He haluavat imperiumin, mutta eivät ole valmiita maksamaan imperiumin hintaa. Tälle ei oikein löydy muuta ratkaisua kuin meidän ei-venäläisten tappaminen (muistakaa, että Suomi oli vuonna 1914 osa Venäjää).
Sofi Oksanen sa nyligen i veckotidningen Suomen Kuvalehti att varenda en som förhåller sig aggressiv mot flyktingar går Kremls ärenden, medvetet eller inte. Det som mästaren för alla invandrarkritiska, han vars viljelösa kroppsdelar de är, brukar kalla för "Höglunds noja" är sålunda i dag en dagsens sanning som även Sofi Oksanen är beredd att förkunna. Jag skulle inte vara hemskt ledsen om det mera allmänt erkändes att det var er ödmjuke tjänare som allra först uppmärksammade förbindelsen mellan extremhögern och Ryssland och även fick betala dyrt för det; men tankar är tullfria, och i dag, då Finland är i fara och partiet för Rysslands cyniska springpojkar infiltrerat regeringen, är det småaktigt att gräla om vem som kom med den första varningen. Men nu ska jag alltså, även till Sofis ära, författa en ordentlig drapa om det hot som Ryssland utgör för vårt fosterland.
Medan jag skrivit på det här inlägget, har det kommit in två andra intressanta nyheter om Ryssland: Timo Soini, så ivrig han var att möta Sergej Lavrovs penis med en slickande tunga, gick inte med på att träffa den ukrainske utrikesministern. Som svepskäl nämndes förkylning, om jag inte missminner mig. Det handlar antagligen om en s k politisk förkylning, som de sovjetiska ledarna vid behov brukade drabbas av. Och förkylningsordern har antagligen utgått från Lavrov, som Soini är lojal mot, medan han inte är det mot fosterlandet.
En annan nyhet, om det nu är någon, lyder att Markku Kivinen, professor på Alexanderinstitutet, förnekat att Ryssland alls för ett hybridkrig, och utmålat hela tanken som paranoja. Det förefaller att Muhammad Sa'id al Sahhaf, före detta informationsminister i Irak under Saddam Hussein och även känd som Comical Ali och Baghdad Bob, i dag arbetar på samma institut. Institutet är känt bl a för sina snillrika prognoser som "int ska väl Putin inta Krim int" och "int ska väl Putin invadera östra Ukraina int".
På sistone har jag koncentrerat mig på mitt stora projekt - att skriva en historia av modern rysk prosa. Därför har jag inte riktigt orkat skriva i bloggen, inte heller slarva på webbfora. Det är motiverat att skriva ett par ord om vad jag just nu håller på att läsa, eftersom det hänger samman även med ryska webbprovokatörer.
Nyligen var det en rysksinnad webbprovokatör som på en Facebookgrupp som alltför ofta hemsöks av hans gelikar delade en länk till en intervju med Aleksandr Zinovjev, en rysk nationalistisk författare och konspirationsstolle. Zinovjev, det bör ni veta, blev på sin tid världsberömd tack vare sin satiriska roman Zijajusjtjie vysoty/Gapande höjder (det finns en svensk översättning som heter så), och var länge en både mycket uppskattad och mycket förföljd sovjetisk oliktänkare.
På den tiden ansåg Zinovjev att kommunismen i Sovjetunionen trots, eller kanske t o m på grund av, alla sina brister och orättvisor var människosläktets naturliga tillstånd, som skulle vara i evighet där det en gång uppnåtts - en sorts samhällelig motsvarighet till begreppet värmedöden i termodynamiken. I Väst inbillar man sig - förkunnade Zinovjev - att det går att rösta kommunisterna till makten för en enda valperiod och sedan sparka dem om folket inte längre gillar deras politik i nästa val. I verkligheten - sade Zinovjev - blir man inte längre av med kommunismen, när man en gång blivit offer för den; och han såg fredlig men destruktiv kommunistisk infiltrering överallt i det västerländska samhället.
När Sovjetunionen sedan började närma sig sitt sammanbrott, vände Zinovjev kappan helt och hållet. Nu började han yttra sig mera positivt om sovjetsamhället - till en början var det bara med förbehåll och urskillning, sedan allt mera entydigt och oreserverat. Väst hade med sitt svammel om mänskliga rättigheter inte bara förstört Sovjetunionen, utan även Ryssland; och Väst var ett enda ondskans imperium, som ville förinta ryssarna och Ryssland. Denna utveckling ledde till att Zinovjev även började prisa Stalin och idealisera tvångskollektiviseringen av jordbruket, en av Stalins värsta grymheter som kostat flest människoliv. År 1999 återvände Zinovjev, som tillbringat två årtionden i Tyskland, från det västliga fiendeimperiet till Ryssland, där han år 2006 lämnade det jordiska.
Strunt i Zinovjev, men just nu håller jag på att läsa Vladimir Solouchin, som representerar den såkallade byprosan, en författarskola som var särskilt aktiv under sjuttitalet. Det här kotteriet blev känt för rysk nationalism, även för en imperialistisk nationalism som nertrampade andra folkslags rättigheter. De som känner modern rysk litteratur vet vad rubriken över den här bloggdrapan hänvisar till: Solouchins essä Vid läsning av Lenin, i vilken författaren försökte bevisa, att de massvisa grymheterna i Sovjet inte hade börjat under Stalin, utan redan under Lenin och på hans befallning. För oss invigda är det här givetvis inget nytt, men i det efterstalinska Sovjet gällde det att staten under Lenins grundartid hade utvecklat sig mot det bättre och att det onda hade börjat under Stalin. Sålunda var det mycket vågat att framställa Lenin som en skurk.
Även boken jag läser i, Tjasja eller "Dryckeskärlet", "Kalken", tangerar dessa grymheter under Lenins maktperiod i den tidiga Sovjetstaten. Boken har egentligen skrivits för att hedra de emigranter som lämnade Ryssland efter revolutionen: titeln avser "landsflyktens bittra kalk", som de fick dricka upp och ta avsked av fosterlandet. Solouchin beskriver färgstarkt de grymheter som pågick under Lenin för att framom allt betona, att emigranterna verkligen befann sig i akut livsfara och nöd och att de hade alla skäl i världen att rädda sitt skinn och bosätta sig i Väst.
(Här är det förresten skäl att påpeka, att ryska nationalisters inställning till invandring är en aldrig sinande källa av oavsiktlig humor. Sig själva unnar de givetvis en ovillkorlig rätt att bosätta sig var som helst - många rysknationaliska agitatorer, som den ovannämnde Zinovjev, slarvade i tietals år i Väst - men vänta bara när det dyker upp mera mörkhyade invandrare, då sällar sig de här vrålaporna till den snaggade skaran för att skryta hur mycket bättre och förmer man själv är än nykomlingarna. Solouchin förtjänar att prisas för att han stannade i hemlandet trots att han tog betydande risker med sina antisovjetiska texter. Visserligen var sovjetmyndigheterna mycket mera toleranta mot nationalister som idealiserade gamla Tsarryssland och ogillade Väst, än mot västvänliga, liberala oliktänkare. Jag tror nog inte riktigt att Solouchin någonsin riskerade vare sig hispa eller fängelse.)
Solouchins bok har utkommit på ett förlag som heter Russkij Mir, Ryska Världen, och det låter ju illavarslande med tanke på att det är ett imperialistiskt uttryck som flitigt används av den storrysk-nationalistiskt anstuckne Putins kamarilla. Förordet har skrivits av en viss Stanislav Kunjajev: både han och Solouchin var anknutna till tidskriften Nasj sovremennik ("Vår samtida"), och vad jag vet är Kunjajev fortfarande chefredaktör för denna redan på sovjettiden för sin extrema nationalism ökända blaska. Till ryssarnas försvar bör det konstateras, att upplagan för NS i dag bara är en bråkdel av vad den var i slutet på åttitalet och i början av nittitalet.
Kunjajev utgår från att Stalins förföljelser egentligen var ett rättvist straff - om man alltså talar om partiets interna förföljelser, de såkallade utrensningarna, mot slutet av trettitalet. De som föll offer för dem var nämligen partiveteraner som själva begått lika stora grymheter under Lenin - och som enligt Kunjajevs världsbild dessutom var judar. Det skulle vara intressant att veta, vad Kunjajev anser om förföljelserna mot nationella minoriteter (finnar, polacker osv) i Sovjet, som likaså pågick under Stalin. Var det månne också nödvändiga disciplineringsåtgärder genomförda av en god och klok härskare?
Den här uppfattningen om den tidiga bolsjevikmakten som icke-rysk och som judiskt styrd är givetvis inte något Kunjajev och Solouchin själva hittat på - Roy Medvedev förde i sin bok Stalin och stalinismen (som den svenska översättningen heter) en särskild polemik mot detta påstående, som på den tiden enligt honom särskilt kolporterades i antisemitiska emigrantkretsar - men herrarna torgför det nog som om det vore deras egen uppfinning.
Solouchin t ex framställer Lenins regering som en utländsk, ryssfientlig ockupationsregim, där Kalinin kantänka var den enda ryssen. Uppenbarligen accepterade Solouchin inte Lenin som ryss, trots att dennes far Ilja Uljanov var av rotfast liveget bondeursprung. Å andra sidan var modern Maria Blank dotter till en judisk avfälling och en lutheransk kvinna av tysk bakgrund. Tydligen gäller i Ryssland samma regel i fråga om judendomen som i USAs sydstater förr i världen i fråga om de svarta: bara en droppe av det "onda" blodet, och då ingår du redan i "deras ras".
För rättvisans skull konstaterar jag att Kunjajev är betydligt mera korkad och vrickad än Solouchin. Medan Tjasja innehåller en hel del intressant information om emigrantkulturen och även hyllar sådana modernistiska författare som Ivan Bunin och Vladimir Nabokov, förkunnar den obildbare kulturreaktionären Kunjajev att modernistiska författare var med om att förgifta det ryska samhället med revolutionsidén och sålunda medansvariga för revolutionen och dess grymheter. I motsats till Kunjajev är Solouchin ingen kulturanalfabet.
Som konspirationsstolle är Kunjajev såtillvida originell att han inte bara förfasar sig över judarna, utan även frimurarna, vars historia i Ryssland enligt honom hemlighållits. Det man inte kan skylla på judarna skyller man på frimurarna. Egentligen är dock frimureriets historia i Ryssland ganska väl känd och utforskad: den mest berömde representanten för rörelsen är kanske Nikolaj Novikov, en boklärd man och förläggare som agerade läromästare åt Nikolaj Karamzin. Vem var denne Karamzin då? Den förste store ryske historikern, vars viktigaste verk, "Ryska statens historia", omfattar ett tusental foliosidor tryckta i petit på ryska. Framom allt var Karamzin anhängare av strikt kejsarvälde, och sålunda torde hans politiska åsikter tilltala Kunjajev.
Det är rätt ironiskt att även denne författare - en av grundstenarna till rysk litteratur och kultur - är anstucken av det för Kunjajev så förhatliga frimureriet. Men så här brukar extremhögerns uppfattningar om kultur se ut: när de hungrar och törstar efter kulturell renhet blir de i praktiken tvungna att avvisa all kultur. Vi här i Finland har faktiskt knappast någon levande skönlitteratur som inte vore antingen på svenska eller på något vis "kommunistpåverkad" (så som extremhögern definierar "kommunism").
Både Solouchin och Kunjajev - särskilt den förstnämnde den här gången - irriterar med hur svårt det är för dem att ansvarsbelägga ryssar och Ryssland för någonting. Det är alltid någon annan som är roten till allt ont, ibland frimurarna, ibland judarna, ibland det hemska Väst, som avundas (!) Ryssland och vill förinta det. Med tanke på det tålamod och den tolerans som Väst t ex visat mot Putin känner man sig föranledd att bli förnärmad. Det är inte heller bra för ryssarna själva att i all evighet invagga sig i offerrollen, ett mentalt tillstånd i vilket de kan exploateras av vilken som helst tyrannregim som kallar sig nationell och nationalistisk.
Herrarna är också djupt indignerade över att ryssar beskylls för nationalistisk chauvinism. Varför får ryssar inte uppträda nationalistiskt, när alla små nationaliteter har sina särskilda fester och sin egen kultur? Man kan bara svara, att det är priset för imperiet. Det problematiska med rysk nationalism är att den är samtidigt etnisk nationalism och imperialism, och dessa två är i princip oförenliga. Imperialism innebär att man bygger upp ett imperium, och imperier är enligt definitionen multinationella riken. Etnisk nationalism däremot kräver enspråkighet och etnisk monokultur inom landet.
Den imperialism som oskiljaktigt ingår i rysk nationalism går ut på att alla områden som någonsin lytt under ryskt välde tillhör Ryssland och bör få bosättas av ryssar. Vad som ryska nationalister aldrig fattar är konsekvenserna av att inta och annektera någon annan nationalitets hemland. Då måste man antingen patriarkalt ta hand om den nationaliteten som det anstår en kejsare, eller också ge den autonomi och rättigheter inom imperiet och tolerera dess kulturella egenheter.
Visst finns det också en tredje väg. Den leder till gaskamrar och etniska rensningar, och när man läser vad Solouchin, Kunjajev och deras likar anser om sakerna, får man känslan att det är ditåt det drar. Tydligen vill de återupprätta Tsarryssland i gränserna från år 1914 (imperialism), men inom dessa gränser vill de sen leva som rena ryssar utan att göra icke-ryssar några eftergifter alls (etnisk nationalism). De vill ha sitt imperium, men de vill inte betala priset för det. Och det finns inte riktigt någon annan lösning för det här dilemmat än att slå ihjäl alla icke-ryssar - oss alltså: Finland ligger ju innanför de ryska gränserna från år 1914.