Helsingfors

Nu när jag sällskapar med Maria har jag tillbringat de flesta veckoslut med henne och inte hunnit åka till Helsingfors på länge, men i går var jag dit igen och hälsade på Vera. Som vanligt gick vi och härjade på boklådorna, visserligen köpte jag bara det nödvändigaste: en enda spansk bok (en samling artiklar av historiker om vardagen i Francos Spanien, publicerad av universitetet i Valencia) och bara tre ryska, framom allt Vasilij Aksenovs (eller är det nu som Aksionov man brukar omskriva hans namn på svenska) roman Ön Krim på originalspråket, Остров Крым. Vi hade glass och kaffe (Vera dricker inte kaffe visserligen) på ett par ställen och råkade Timo Salo och hans flickvän på väg till järnvägsstationen - världen är liten, eller мир тесен, som ryssen säger.

När jag hade skrivit det ovanstående, klickade jag mig igenom till Timos blogg - han skriver lakoniskt och utan ostentation, men alltid läsvärt - och även den här gången kände jag igen mig själv i det han skriver om sin marginalisering i sin generations verklighet:


Om hemmet inte uppfostrat en till en duglig kälkborgare, är det lönt att komplettera allmänbildningen genom att läsa underhållningslitteratur, kolorerade veckotidningar och naturligtvis även avslappnade ungdomsbloggar, som är måna om att hålla sig ajour. Jag försöker låta bli med onödigt ironiserande, ty jag vidgår, att de gapande kratrar min allmänbildning uppvisar på sådana här ställen har gjort det svårare för mig att hitta min nisch i samhället - inte för att jag vore någon sorts ung rebell, utan för att jag i grundskolan på ett perverst sätt missförstod själva begreppet samhällsanpassning. Ingen kom ihåg att undervisa mig om hur man lever och uppför sig i vår kultur.

Översättningen är som vanligt en tolkning baserad på min egen inlevelse i vad han har att säga.

På tal om dugliga kälkborgare: jag talade med Vera om profeminismen, en samhällsföreteelse som jag åtminstone i min finsktalande inkarnation givetvis avskyr som pesten, precis därför att jag slösade mina gyllene ungdomsår, dvs den tid i livet då man borde leva loppan och knulla som en vild kanin, på profeministiska funderingar som inte hjälpte mig på något sätt att bli vare sig bättre partner att sällskapa med, förstå kvinnor, leva in mig i deras lott eller få tag i en flickvän. Jag ventilerade min misstanke om profeminister som antingen ensamma unga onanister med svendomen i behåll som försökte ställa sig in hos kvinnor, eller gifta män som slog och bedrog sina fruar men deltog i demonstrationsmarscher mot "våld mot kvinnor", och påpekade att profeminism enligt min mening var medelklassens kälkborgerlighet trots att den vanligen marknadsfördes som någon sorts uppror mot ett för länge sedan dött patriarkat eller manlighetsmönster. Vera verkade benägen att skilja på två versioner profeminism, en av dem mera kälkborgerlig och en rebellisk, och påpekade att man också kan vara profeminist därför att man varit ihop med samma flicka sedan gymnasiet och att man sålunda inte har någon erfarenhet av hur svårt och hur förnedrande det kan vara för en ensam man att försöka ragga upp en enda trevlig tjej åt sig, och vilka bortskämda, halvgalna ragator han kan råka ut för.

Det är förresten ett intressant uttryck det där våldet mot kvinnor. Förr i världen talade man om kvinnomisshandel. En misshandel är ett brott, som det står paragrafer om i lagen, som kan bevisas och som gärningsmannen kan straffas för. Nu är det frågan om "våld mot kvinnor", och det är ett antilegalistiskt, ideologiskt begrepp. Vad som helst går under rubriken "våld mot kvinnor", även helt civiliserat uttryckta meningsskiljaktigheter.

På sistone är det "ljuset som näring", eller "breatharianism" på det första inhemska, som har varit på tapeten i bloggvärlden, givetvis främst i Maalainens och Veteraaniurheilijas bloggar, ty dessa två har framom alla andra bitit i det sura äpplet att aktivt upplysa folk om farorna med vidskepelse och "alternativ medicin". Som bekant är det kvinnor som är mest mottagliga för den här galenskapen, och inte minst feministiska bloggare, t ex Birdy. Vidskepelsemarknaden överhuvudtaget bedrivs av kvinnor och riktar sig till kvinnor. Den som vill kämpa för rationalism och avvisa vidskepelsen kommer kanske en vacker dag att attackeras med en hetskampanj som försöker utmåla honom som antifeminist. Konstellationen finns redan, ty när allt kommer omkring utgör vidskepelsegeschäftet en del av samma separatistiska kvinnokultur som feminismen. Vidskepelsens kolportörer och profitörer lever i samma värld som feministerna, ungefär som Ian Paisley, för att citera Steve Bruces bok om Nordirlands protestanter, är en del av samma värld som de lojalistiska terroristerna, även om han bestämt tillbakavisar alla insinuationer om honom själv som en organisatör eller rekryterare av terrorister. Och den solidaritet som detta inspirerar kan en vacker dag leda till att feminister på bred front tar vidskepelsegeschäftet i försvar med hela sin politiska tyngd.