Nato

Ef slíkt fær að viðgangast til lengdar, má fara nærri um, hver áhrif það muni hafa á framtíð þjóðarinnar, ekki síst ef landið verður um ófyrirsjáanlegan tíma hernaðarstöð erlendra stórvelda og aðsetursstaður setuliðsmanna tugþúsundum saman. Sé ég ekki betur en að því stefni að Ísland verði þá aðallega vændiskvennabúr fyrir þau stórveldi, sem hingað telja sig eiga erindi, og ef til vill fyrst og fremst á þann hátt „útvörður“ hinnar svokölluðu menningar.
("Om sådant leverne får fortsätta i all evighet, kan man tänka sig, vad det må innebära för nationens framtid, särskilt om landet för en oöverskådlig tid framåt blir en militärbas för utländska stormakter och stående garnison för tiotusentals soldater. Jag kan inte annat än konstatera, att Island i så fall främst skulle tjänstgöra som en bordell åt de stormakter som anser sig ha någon sorts ärende hit, och kanske bara på det sättet bli en 'utpost' för den såkallade kulturen.")
- Vilmundur Jónsson, Islands "landlæknir" (högste statstjänsteman ansvarig för hälsofrågor) år 1941

Tommipommi brukar säga att det är fult att tycka till och ha åsikter, men tillåt mig ändå säga någonting. Om Nato nämligen. Jag har antagligen redan uttalat mig om saken, men repetitio mater studiorum est - eftersom min legendariskt supiga svensklärare (en kvinna förresten) brukade säga så, måste det väl vara svenska. Men till saken.

Till att börja med, de som i dag högljuddast ogillar Nato gör det av hopplöst föråldrade skäl. Om man bara uttalar ordet Nato så går de av gammal vana igenom en rad gamla vänsterdogmer från sjuttiotalet. För dem innebär Nato för det första att landet på något obegripligt sätt "militariseras". Finland är en rätt militaristisk nation som det är, och pacifistiska åsikter och vapenvägran är t ex i Tyskland avsevärt mera accepterade och betydligt vanligare än i Finland. Militaristiska uttalanden som där nere hör hemma i högerextremistiska kretsar tolereras här inom samhällets huvudfåra. Det här beror givetvis på att folk i gemen identifierar sig starkt med armén och ser den som sin egen, vilket ju inte är någon entydigt dålig sak heller; dessutom vet tyskarna av ruskig erfarenhet hur det går med samhället när militarismen tar över, medan vi saknar den lärorika upplevelsen med en förtryckarregim av inhemskt fabrikat.

Om vi gick in i Nato, skulle armén inte längre vara hundraprocentigt vår egen. Folk vore tvungna att reflektera över möjligheten att deras söner och döttrar fick sätta livet till i operationer som inte nödvändigtvis stod i något allmänt begripligt sammanhang med Finlands försvar och som dessutom saknade den sorts moraliska legitimitet som FN-uppdrag i allmänhet åtnjuter både inom militaristiskt sinnade kretsar och bland vapenvägrande och/eller vänstersinnade världsförbättrare. Även om farhågorna aldrig besannades, skulle den utbredda okritiska "försvarsvänligheten" bland folkets djupa led ge vika till en mera reflekterad hållning. Men antagligen är det precis det här folk i allmänhet är rädda för. De vill ha kvar optionen till romantisk, oreflekterad och militaristisk försvarsvänlighet - en militär nationalism av den sorten som gjorde sig gällande i början på 90-talet, när man tyckte att allt i den vägen nu var tillåtet. Jag blev själv vapenvägrare mycket mindre på grund av någon pacifistisk övertygelse än för att registrera min protest mot den sortens hurrapatriotism - än i dag anser jag att militaristisk "fosterländskhet" är en samhällsskadlig, om inte direkt samhällsfarlig företeelse.

Det är värt att påpeka, att den sortens fosterländskhet inte heller duger särskilt bra till att fostra någon konstruktiv medborgaranda. Libertarister är per definitionem parasiterande och lagföraktande slödder, men det är inte bland vänsteranarkister de rekryteras - även om dessas ideologi givetvis har lämnat större bidrag till libertaristohyrans tankegods än anarkistvänstern är själv villig att vidgå. Unga vänsteranarkister blir faktiskt i gemen bättre medborgare på vuxen ålder än unga militarister. Det här är en praktisk erfarenhet, låt vara att jag inte är mera än måttligt förtjust över det, för jag tror nog att vänsteranarkism inte är det bästa ideologiska bagage man kan ha med sig från ungdomsåren - när allt kommer omkring är även den ideologin samhällssöndrande till sin natur. Och även om söndrande samhällskritik har sin utmätta tid (och legitimitet) som allt annat i denna världen, är det riskabelt att upphöja en destruktivt kritisk attityd till en dygd i sig. Det är inget kul när samhället på riktigt går i stycken.

Men låt oss återgå till saken, eller Nato. När de vänsteranfäktade mumlar om "militarisering", begagnar de sig i princip av en teologisk term för att inte behöva analysera närmare sin ångest och dess orsaker. Vad de antagligen menar med militarisering är Natos militära närvaro. Finlands nordliga delar skulle kanske bli populära träningsmarker för arktisk krigföring, och Natosoldater på manövrer kunde bli en vanlig syn åtminstone i Lappland. Det är inte helt galet eller vänsterextremistiskt att reflektera över de vardagskonflikter som detta kunde leda till.

När allt kommer omkring är soldater inga utbytesstuderande från Heidelberg. De är soldater. Vad är soldater? Soldater är till stor del ensamma unga män, dvs. representanter för den grupp människor som i alla kulturer, alla samhällen och alla omständigheter begår flest brott. Till skillnad från invandrare och flyktingar, som förvisso också de hyser en oproportionerlig andel unga män, har soldater inget incentiv och inget intresse att stå på god fot med samhället omkring dem - medan invandrarna kommer att stanna här och sålunda på gott eller ont måste finna sig tillrätta med vårt samhälle, ska Nato-soldaten åka härifrån när manövern är över och har inget personligt behov att ta hänsyn till något. Han kan till och med känna sig frestad till brott (stölder och våldtäkter till att börja med) som han hemma hos sig skulle vara mycket hämmad att göra sig skyldig till.

Därtill kommer naturligtvis frågan om kvinnotycket. Det är ingenting att skratta åt. Hade ni läst isländsk litteratur så visste ni att den angloamerikanska ockupationen år 1940, som ju alltjämt fortgår i någon form (Varnarstöðin på Miðnesheiði nära Keflavík finns ju kvar), eller som folkmunnen kallar det, ástandið (ungefär: "det härskande läget"), faktiskt är Islands nationella trauma, inte minst därför att tjugutusen främmande soldater på en ö bebodd av tvåhundratusen människor innebar både en sexuell (och ekonomisk - prostitutionen sköt i höjden) lockelse för isländska kvinnor och en sexuell förnedring för isländska män. (För att använda marknadsvärdesjargong: praktiskt taget alla isländska män förvandlades över en natt till män av lägre status, när hela ön kryllade av vältränade och resliga brittiska, senare amerikanska, soldater.) Mottot över den här artikeln säger en hel del om de känslor som ástandið väckte bland islänningarna.

Nu är det ju möjligt och legitimt att resonera att alla dessa eventuella samhällsproblem är priset som vi behöver betala för vår säkerhet mot vår sekelgamla fiende. Med tanke på de nyaste tendenserna i Ryssland - putinismen, den duginska "geopolitiken", gränskränkningarna till havs osv. - är det inget som helst skäl att utan all diskussion avvisa och löjliggöra de farhågor som får en del människor, och definitivt inte bara galna högerextremister som äter små barn till frukost, att uppfatta Natomedlemskapet som ett klokt val. Och rysskräcken i och för sig är inte något utslag av fascism eller militarism i det här landet. Även vänstern borde skaffa sig lite sinne för nyanser och proportioner och fatta att uppriktig oro över Rysslands utveckling inte är samma sak som den hämndlystna varianten av karelsk nostalgi. Men hur som helst, om vi går in i Nato kommer dess säkerhetsgarantier kanske aldrig att behövas, de där samhällsproblemen däremot blir aktuella genast när de första Natosoldaterna går i land.

Det är fullt möjligt att på förhand uppskatta de samhälleliga kostnaderna för Natomedlemskapet, ty vi bör ha tillgång till en del jämförelsematerial från de nya Natoländerna i före detta östblocket. Jag kan faktiskt tänka mig att det redan föreligger sociologiska forskningsarbeten om frågan. De som vill diskutera om Nato, för eller emot, skulle göra klokt i att kontakta polska universitet och göra efterspörjningar.

Men som sagt, jag tror inte att Natos närvaro i Finland på något sätt skulle göra den samhälleliga och offentliga atmosfären på något sätt mera militariserad än som den redan är. Snarare tvärtom. I Tyskland, åtminstone, undviker armén alla offentliga uttalanden som skulle få antingen den eller Nato att framstå som någon demokratifientlig organisation. Överfört till finländska förhållanden skulle det innebära att t ex reservisttidningarna tvingades sluta förolämpa civiltjänstgörarna. Jag för min del skulle gärna se de såkallade försvarsvännerna lära sig hyfs och folkvett under nödtvång.

En helt annan sak är sedan, att främmande trupper på finsk mark, även vänskapligt sinnade sådana, av rena principskäl inger en del lantliga konservativa av centerpartistiskt snitt en obekväm känsla. Man får givetvis fråga, om det är rätt och riktigt att fatta beslut om försvarspolitiken och Natoanslutningen på basen av känslor i maggropen, men enligt min åsikt är ingen av oss särskilt fri från emotioner när det gäller vårt östra grannland. En Natoanhängare kan och brukar vara i genomsnitt lika emotionellt styrd i sina åsikter som en motståndare. Ibland förefaller det mig att de Natovänliga både i samlingspartiet och sossarna vill ansluta sig till alliansen bara därför att det nu är tillåtet, när ryssarna inte längre kan avlägga sitt veto. Det är särskilt Paavo Lipponen som ofta gjort ett sådant intryck.

Nu vill jag ju inte påstå att det vore ett felaktigt beslut. Nuförtiden tycker jag till exempel att EU-anslutningen i princip var rätt. Men det odiplomatiska och demokratiföraktande sätt, på vilket anslutningen hanterades, övertygade bara folket om, att hela idén med EU var att skära ner på deras makt och rättigheter samt att säkra politiska broilers välbetalda sinekurer i Bryssel. Det är typiskt att EU-medlemskapet både marknadsfördes och uppfattades som en imagefråga för näringslivet - en sorts modefluga bland brukspatronerna - och en fråga om lantbruksstöd. När beslutsfattarna äntligen fick ögonen öppna för folkets legitima misstro, tryckte de på populismknappen och sålde EU till folket som om det vore fråga om en militärallians mot ryssen. Och folket lät sig bearbetas, som alltid, när man skrämmer dem med ryssarna. På sjuttiotalet gick de med på eftergiftspolitiken gentemot Sovjetunionen därför att den utmålades som det enda alternativet till att mjuka upp tjälfrusen jord med hackan på ett dödsarbetsläger bortom Vorkuta. På nittiotalet gick de med på EU av samma skäl. På tjuguhundratalet kommer de att gå med på Natomedlemskapet av samma skäl.

Folket lät sig bearbetas, främst för att det utgick från att saken redan var beslutad och att "herrarna" ändå skulle få sin vilja igenom. Ungefär så ser det även på Nato: gubbsen däroppe vill äta sig mätta vid bredare kalasbord, och våran roll är att samtycka. Och det enda vi kan göra för att registrera vår motvilja är att spjärna emot av rena princip- eller emotionsskäl.

Vilket ju annors inte vore så klokt, om det inte skulle vara klart att en stor del av Natoanhängarna, antagligen majoriteten, i praktiken beveks av precis lika irrationella principskäl. Det här förtjänar förresten en extra anteckning. Kanske under en titel som Nato-nalismen.