Miksi Venäjää kannatetaan? - Varför stöder folk Ryssland?

Tässä on yritykseni luetella joitakin syitä, miksi Venäjä saa nykyään osakseen kannatusta, myötäilyä ja suoranaista ihailua Suomessa. Mikään kovin syvällinen analyysi tämä ei tietenkään ole./Det här är mitt försök att räkna upp en del orsaker och motiv varför Ryssland i dag stöds, t o m idealiseras, i Finland eller åtminstone inspirerar till medgörlig, eftergiven undfallenhet. Jag vill inte påstå att det här är någon särskilt djupsinnig analys.

• Sadomasokistinen, seksuaalisävytteinen väkivallan ihannointi ja sen motivoima vahvemman puolelle asettuminen. Tämän impulssin voimaa ei pidä väheksyä. Se on nähtävissä sekä äärioikeistossa, laitavasemmistossa että "pragmaattista" teettelevien vanhakeskustalaisten keskuudessa. Äärioikeiston masturbatorinen mässäily esimerkiksi Välimereen hukkuvien pakolaislasten kohtalolla on toki avoimimmin esillä, joten sen tapauksessa myös vastaavanlainen motiivi ihannoida ja mielistellä Venäjää on ilmiselvin. Mutta myös vasemmistossa näkee sellaista asennetta, että ylimielisen "reaalipoliittisesti" tyrmätään Ukrainan oikeus alueelliseen koskemattomuuteen, koska se nyt vain tekee munissa niin vietävän hyvää kun saa olla voittajan ja koulukiusaajan puolella./Sadomasochistisk, sexuellt färgad idealisering av våld, som leder till att man tar parti för den starkaste. Det här är en kraftig impuls man inte bör bagatellisera. Den går att känna igen både i extremhögern, den radikalare vänstern och bland de kantänka "pragmatiskt" inställda centerpartisterna av gamla skolan. Motivet går givetvis lättast att känna igen hos den extremhöger som även på andra sätt inspireras av sexuell sadomasochism, vilket t ex återspeglas i dess masturbatoriska frossande i hur mörkhyade flyktingbarn drunknar i Medelhavet. Men det är också vanligt på vänsterhållet att man högdraget och "realpolitiskt" struntar i Ukrainas rätt på territoriell integritet, eftersom det bara känns så skönt i testiklarna att vara på samma sida med segraren och mobbaren.
• Raha ja rahan ansaitsemismahdollisuus. Vaikka idänkauppa ei olekaan Suomen taloudelle sellainen rahasampo kuin ennen vanhaan, uskomus Venäjän kaupan suuriin mahdollisuuksiin elää yhä./Pengar och affärsmöjligheter. Östhandeln är inte den penningkvarn för Finlands ekonomi som den brukade vara, men många tror fortfarande på att handeln med Ryssland innebär väldiga ekonomiska möjligheter. 
• Venäjäbisnesbisnes. Tämä liittyy edelliseen. Tällä hassulla sanalla tarkoitan sitä, että Venäjän kaupan mahdollisuuksista toitottaminen tuntuu Suomessa itsessään olevan eräänlaista liiketoimintaa, tosin pikemminkin kuppauksen (rent seeking) luonteista kuin mitään lisäarvoa tuottavaa. Näyttää siltä, että Kekkosen aikaiset idänkauppiaat ovat onnistuneet luomaan suomalaiseen politiikkaan ja talouteen eräänlaisen ikiliikkujan (tai Frankensteinin hirviön), joka pyörii (oletettavasti lahjoitus- ja säätiörahan voimin) vielä vuosikymmeniä idänkaupan suuruusaikojen jälkeen ja tarjoaa töitä kaikenlaisille retoriikkamaakareille./Affärer med Ryssland som affärer. Det här hänger ihop med den föregående punkten. Med att använda ett sådant där fånigt upprepande uttryck avser jag att det förefaller vara en sorts affärsverksamhet i sig att förkunna att det går att ha jättelönsamma affärer i Ryssland. Den här affärsverksamheten är dock snarare privilegiejakt (rent seeking) än någonting mervärdesproducerande. Det verkar att östhandelsmännen från Kekkonentiden lyckats skapa om inte ett Frankensteins monster så åtminstone en politisk-ekonomisk evighetsmaskin som (antagligen tack vare donationer och stiftelser) fortsätter att snurra i årtionden efter östhandelns guldålder och erbjuder arbete åt allehanda retorikmakare. 
• Venäjä poliittisena liittolaisena. Aikoinaan Neuvostoliitto oli äärivasemmiston poliittinen liittolainen, nyky-Venäjä äärioikeiston./Ryssland som politisk bundsförvant. På sin tid var Sovjetunionen extremvänsterns politiska bundsförvant, medan dagens Ryssland är extremhögerns. 
• Näkemys Venäjän pragmaattisesta tarpeellisuudesta vastapainona Yhdysvalloille. Siinä vaiheessa kun vasemmistokin jo uskoi, että Neuvostoliitto ei ollut mitenkään onnistunut tai lupaava sosialistinen kokeilu, monet heikäläisistä näkivät Neuvostoliiton tarpeellisena vastapainona USA:n hegemonialle. Ajateltiin, että Neuvostoliitto saattoi tukea autenttisia vapautusliikkeitä esim. Latinalaisessa Amerikassa, siinä missä Yhdysvallat tuki feodaalis-fasistisia diktatuureja. Tämä ajattelutapa oli siihen aikaan ainakin tilannearviona kohtuullisen realistinen ja ymmärrettävä. Sitä en ymmärrä, miten kukaan vasemmistolainen kykenee vakavissaan enää uskomaan tähän nykyään, kun nimenomaan Venäjästä on tullut maailmanfasismin tukija./Uppfattningen av Ryssland som en pragmatisk motvikt till Förenta Staterna. När vänstern redan insett att Sovjetunionen inte var något lyckat eller lovande socialistiskt experiment, ansåg många vänstermänniskor att Sovjetunionen utgjorde en nödvändig motpol till USAs hegemoni. Man inbillade sig att Sovjet kanske kunde stöda autentiska frihetsrörelser i Latinamerika, medan USA på det hållet bistod feodal-fascistiska diktaturer. Det här tänkandet var på den tiden en relativt realistisk och förståelig bedömning av världens läge. Vad jag inte begriper är att en enda vänstermänniska kan hålla fast vid det här i dagens situation, då det är Ryssland som stöder fascismen i hela världen.
• Turhamaisuus. Neuvostoliiton tai Venäjän etujen "ymmärtäminen" (eli Suomen edut unohtava Venäjän myötäileminen) on maassamme perinteisesti ollut tapa kokea itsensä omilla aivoillaan ajattelevaksi ja kriittiseksi. Luulenpa, että tällainen turhamaisuus on yleisintä ns. kulttuuriväen keskuudessa; teatterimies Janus Putkonen taisi päätyä juuri tätä kautta Itä-Ukrainaan propagandistiksi./Fåfänglighet. Att "visa förståelse" för Sovjetunionens eller Rysslands intressen (dvs att stryka Ryssland medhårs och ge katten i Finlands intressen) har i vårt land av gammalt varit ett sätt att känna sig samhällskritisk och intellektuellt självständig. Jag antar att sådan fåfänglighet är vanligast bland kulturmakare; teatermannen Janus Putkonen tycks ha tagit precis den vägen till östra Ukraina där han nu verkar som rysksinnad propagandist.
• Venäjän pelko. Pelko on edelleenkin hyvin keskeinen osa suomalaisten asennoitumisessa Venäjään. Kaiken YYA-aikaisen Neuvostoliiton liehittelyn takana oli yleensä arkaainen, sielun syvyyksistä kumpuava pelko, halu miellyttää luonnonkansan oikullista jumalaa. Tämä asenne elää yhä nyky-Suomessa: ajatellaan, että jos täällä edes mainitaan Nato, Venäjä hyökkää heti ja tappaa meidät kaikki. Myönnän auliisti että oma asenteeni on tämän peilikuva: meidän on liityttävä Natoon, koska ennemmin tai myöhemmin Venäjä hyökkää Natoon kuulumattomaan Suomeen jonkin sisäpoliittisen syyn takia./Skräcken för Ryssland. Det är välkänt att vi är rädda för Ryssland och att detta ligger bakom våra attityder till vårt östra grannland. När man på vsb-tiden på alla möjliga sätt gjorde Sovjetunionen till lags berodde det på en arkaisk, instinktiv rädsla som får en att tänka på ett primitivt folks förhållande till naturens nyckfulla gudomligheter. Samma inställning lever alltjämt i dagens Finland: folk är rädda för att Ryssland genast invaderar och dödar oss alla om vi så mycket som nämner Nato. Jag är beredd att medge att min inställning är en spegelbild av denna: vi bör ansluta oss till försvarsalliansen i god tid innan Putin hittar på ett inrikespolitiskt svepskäl för att invadera ett alliansfritt Finland.
• Huonosti mietitty pasifismi. Bloggaaja Balthusknot, itse varsin tunnustautunut laitavasemmistolainen, kirjoitti vasemmistopoliitikko Johannes Yrttiahon pasifistisista kannoista, että tämä ei oikeasti tiedä mitään siitä mistä puhuu, vaan menee rauhanaatteen taakse piiloon laukomaan retorisia. Pasifismi oli joskus minun teinivuosinani tuoreen tuntuinen aate, varsinkin kun sen varjolla saattoi arvostella Neuvostoliittoa leimautumatta äärioikeistolaiseksi. Nykyään pasifismi toimii samanlaisena näppäränä tekosyynä ottaa jyrkkiä perustelemattomia kantoja asioihin kuin äärikristillisyys: "minusta venäläistä sotilasta ei pidä estää ampumasta dumdumluotia sinun lapsesi sisuksiin, koska rauha" - vrt. "minusta yhdeksänvuotias muslimityttö tulee saada työntää junan alle, koska jessusjumaala"./Illa övervägd pacifism. Bloggaren Balthusknot, själv en vänsterman av det radikalare slaget, skrev nyligen om vänsterpolitikern Johannes Yrttiahos pacifistiska ställningstaganden, att denne egentligen inte vet någonting om vad han talar om, utan gömmer sig bakom fredsidén för att sedan slänga retorisk maräng åt alla håll. På mina tonår kändes det fräscht att vara pacifist, inte minst därför att man på så sätt kunde kritisera Sovjet utan att brännmärkas som högerextremist. I dag är man däremot pacifist för att kunna skylta med oförsonliga ställningstaganden utan att behöva motivera eller berättiga dem: "jag tycker att man inte bör hindra den ryske soldaten från att skjuta ditt barn en dumdumkula i inälvorna, för jag är en fredens man", jfr. "jag tycker att man bör få knuffa en nioårig muslimsk flicka under tåget, för det är min övertygelse att det är påbjudet i vår jössesgudskyrka".