Sivut

maanantai 12. syyskuuta 2005

Ön Krim

Nu har jag satt igång med att läsa Ön Krim, som jag ju borde ha skaffat mig för länge sedan på ryska. I en av mina första blogganteckningar förklarade jag att jag var på väg till Helsingfors för att köpa just den boken, men den råkade ju inte finnas på Ruslania den gången, och då köpte jag allehanda skräp i stället som jag inte orkat läsa till slut ännu. Då plitade jag också ned ett par rader om vad Ön Krim betytt för mig i sjutton-tjuguårsåldern.

Pärmen på den finska utgåvan av Ön Krim visar en ölflaska eller en ölburk - västligt öl - med varumärket Tuborg i kyrilliska bokstäver. På den tiden var jag ung och i någon bemärkelse även radikal och kapitalismkritisk. Det var åttiotalets obundna fredsrörelse, som t ex i tidningen Ydin tillät en sovjetkritisk inställning (Ydin gav t ex ut intervjuer med sovjetiska oliktänkare och fredsaktivister under en tid då det inte alls var en självklarhet i den finska pressen, ens i högerpressen), som utgjorde det formativa inflytandet på mig som politisk varelse, och givetvis smög det med en hel del barnslig och utopisk revolutionsromantik. När jag då såg den kyrilliska Tuborgburken på bokpärmen, betraktade jag den med blandade känslor. Å ena sidan tyckte jag, att en värld där Tuborgburkar kunde ha rysk text på vore en såtillvida bättre värld, att det inte skulle finnas kalla krigets motsättningar där - och eftersom det på åttiotalet såg minst sagt sannolikt ut att de motsättningarna skulle ta kål på oss alla, vore det inte så värst dumt med ett kapitalistiskt Ryssland ändå. Å andra sidan var jag kritisk på ett obestämt sätt och tyckte att det naturligtvis inte vore en perfekt värld precis, den där världen med kyrilliska Tuborgburkar.

Men det där har jag ju redan sagt för nästan tre år sedan. Låt oss alltså gå vidare.

När jag som ung, naturvetenskapsfrälst idealist läste Ön Krim, var jag redan mycket beläst och bevandrad i Solzjenitsyn. Ryssland och ryskheten var för mig oupplösligt sammanflätade med kommunismen och Stalin. Jag hade lärt mig en hel del ryska utan att märka det genom att bara plugga Gulagarkipelagen, men jag ville i princip inte lära mig ryska, eftersom jag uppfattade språket som nedsölat av alla grymheterna. Jag kunde inte föreställa mig något annat Ryssland, någon annan rysk tradition än den sovjetiska. Visst var jag medveten om att det fanns en exilrysk kultur, men samtidigt var jag övertygad om att den traditionen numera var helt sovjetiserad och att det vore flyktingarna från Sovjet som nu gav tonen inom emigrantkretsarna. Tanken på att det kunde finnas folk med en genuint tsarrysk mentalitet föll mig aldrig in. Visst, jag var nog medveten om att Solzjenitsyn i sina gamla dar börjat idealisera tsarismen. Men Solzjenitsyn kände inte ett annat Ryssland av egen erfarenhet än Sovjetunionen.

Ön Krim var den första bok jag läste som försökte beskriva mentaliteten hos tsartrogna gamla ryssar. Min morsa brukade givetvis läsa memoarer som tsaritsans hovdamer och liknande gestalter skrivit, men dessa handlade mest om hovlivets lyx och förfining. Både morsan och jag var medvetna, att dessa böcker slätade över det som för oss (post)moderna människor är oacceptabelt med tsarismen - den kejserliga absolutismen, enväldet, som trots sin glamourösa glans handlar om fullkomlig underkastelse under monarkens vilja och sålunda bör vara oss lika förhatligt som modern totalitarism.

Det är inte svårt att begripa varför folk blir kommunister. Den kommunistiska utopin kan, för att nu parafrasera Orwell, åtminstone i viss mån tilltala varenda människa som inte är en komplett skurk, en personlighetsstörd psykopat eller någon annan sorts libertarist. Svårare är det att förstå förmodern, feodal lojalitet, underkastelse under en människa bara därför att denna har "kungligt blod" och är en "legitim härskare". Det är lätt att inbilla sig att man är själv på något vis förmer än andra. Det är också lätt att dyrka någon därför att han åstadkommit någonting konkret - en ny stil i poppmusiken till exempel. Men dyrka någon bara för att denne tillhör en särskild familj? Det är någonting så främmande för en modern människa, att till och med kommunismen tenderar att kännas som mindre skrämmande, mindre främmande.

Det är precis det här Ön Krim handlar om. Så känns det åtminstone när man läser första kapitlet och möter Andrej Arsenjevitj Lutjnikov, chefredaktören för Krims ryskspråkiga och sovjetvänliga tidning. Krim är i romanen en ö, som, ungefär lik Taiwan gentemot Kina, utgör det vita Rysslands sista utpost. Analogin med Taiwan syns även i att Krim ännu på romanens sjuttiotal inte kallar sig en självständig stat, utan en provisorisk evakueringsbas för den vita armén. Detta innebär, att det officiella Krim inte söker efter en oberoende identitet, utan försöker hålla både inbördeskrigets och den tsaristiska traditionens låga vid liv. De som hör yngre generationer till, som Andrej och Andrejs son Antosjka, gör uppror mot denna uppenbara stagnation på olika sätt: Andrej predikar i sin tidning om en gemensam framtid för Krim och Sovjetryssland, Antosjka däremot är en rik odugling och dagdrivare som mest intresserar sig för haschrökning och nyemanciperade amerikanska bikinitjejer. Visserligen skryter han med att vara яки - "jaki" (eller kanske "yaki", jag tror att det heter så i den svenska översättningen) - representant för en ny nationalitet, vars kultur och språk är en blandning av krimtatariska och ryska. (I den här alternativa historien har givetvis krimtatarerna aldrig tvingats lämna sin nedärvda hembygd.) Man kan givetvis läsa Krim som en allegori om Väst på avspänningsåren (boken är skriven på sjuttiotalet, även om den nådde mig först mot mitten av åttiotalet), en beredskapsroman skriven för att varna oss för att tro alltför blint på avspänningen. Både Andrej och Antosjka har ju faktiskt sina motsvarigheter i det västliga livet.

Det var mest Antosjka som fascinerade mig när jag satte igång med att läsa boken för första gången. Inte därför att jag på något vis skulle ha identifierat mig med honom, nej - bevare oss väl. Jag var och är en snäll pojke som aldrig röker ens tobak, än mindre hasch, och de där bikiniskönheterna har aldrig befunnit sig inom mitt räckhåll heller. Men som gestalt var han så utpräglat västlig att man inte kunde låta bli att smågilla, eller smyggilla, honom. Han var en av "oss", i den bemärkelsen att man kunde förhålla sig till honom på något sätt. Han var inte obegriplig.

Mycket av det som Solzjenitsyn hade att berätta om Stalintiden och den ryska mentaliteten var nämligen precis det - obegripligt. Särskilt den ryska hemlängtan, som fick vita emigranter att återvända till Sovjet under Stalin, fast de helt säkert visste vad som väntade på dem.

1 kommentti:

  1. Koeta nyt jumankeppastiinakaroliinavonschanz pysytellä edes aiheessa, eli Vasili Aksjonovin romaanissa "Krimin saari". Sen saa suomeksi kirjastosta, jollet jaksa lukea ruotsiksi tai venäjäksi.

    VastaaPoista

Kommentit on suljettu. Jos ajattelit kirjoittaa tänne jotain paskaa, niin tiedoksesi: siitä ei tule mitään nyt eikä koskaan.

Huomaa: vain tämän blogin jäsen voi lisätä kommentin.